Det är svårt
Då jag går KBT (kognitiv beteende terapi) får jag hemläxor mellan varje möte. Jag börjar känna att en vecka är väldigt kort tid då tankar som sagt inte dyker upp hela tiden. Min läxa den här gången handlar om att får jag en negativ tanke ska jag skriva upp den. Vad säger att jag får dåliga tankar en hel dag och dåliga tankar då och då resterande dagar? Jag har problem med negativa tankar om mig själv, men dom kommer inte varje dag och verkligen inte varje vecka heller. Mycket beror ju även på vilka man är i närheten av, vad man gör och vad som händer i ens liv just nu. Mina dåliga tankar brukar oftast dyka upp om jag diskuterar mig och mitt liv med någon, eller om jag blir sviken. Let's face it, det händer inte varje dag. Men bara för att det inte händer varje dag är det fortfarande ett stort problem.
Jag vet inte riktigt hur folk ser mig som person. Själv vill jag väl att jag ska se ut att vara en stark person som bryr mig mycket om folk i min omgivning. Får ofta höra att jag är stark med tanke på vad jag bär i mitt bagage, men alla gånger är man inte lika stark, vad gör man då? Jag vill så gärna vara mer nöjd med mig själv som människa men det är väldigt sällan jag känner mig riktigt bra. Det är alltid något man hade kunnat göra annorlunda eller bättre. Det är ju som Pumba säger; Lämna det bakomflutna före dig, men alla gånger är det
inte så lätt. Att fastna i tankar och sin drömvärld om hur allt hade kunnat se ut om man inte gjort si eller så, om man inte varit med om det ena eller det andra händer ofta. Ibland tror jag att det är lättare att fastna i tankar än att ta tankarna och göra om dom till en handling, en positiv handling.
Jag är ju inte den enda människan som känner mig väldigt liten och betydelselös ibland, det är väldigt skönt. Men det är väldigt sällan man hör folk prata om det, skäms folk? Jag vet faktiskt inte, men jag anser inte att man ska behöva skämmas för att man mår dåligt. Man mår dåligt av en anledning och det är något man måste ta tag i och jobba med. För mig tog det åtta år och ett sammanbrott innan jag förstod att jag behöver hjälp. Men så är det, det måste ta sin tid, man kan inte tro att allt ordnar sig på en dag eller två. För att må bra krävs hårt arbete och det är något vi måste vara redo att kämpa för. Jag har mått mer eller mindre dåligt under åtta års tid, det har satt sina spår i mig att jag har problem att känna vissa känslor. De dagar jag mår bättre kan jag inte riktigt sätta ord på det, jag vet bara att det funkar. Jag har känt glädje, jag har känt sorg och jag har även känt lycka. Men jag minns inte riktigt hur det är att må riktigt bra, att vakna upp en dag och känna solen skina i själen. Det är något jag tänker kämpa för. Ingen ska behöva må dåligt, ingen ska behöva känna sig ensam. För även om man inte tror det själv så finns det allting någon som älskar dig så mycket att den skulle dö för din skull. Vad om det är inte värt att slåss för?
Jag vet inte riktigt hur folk ser mig som person. Själv vill jag väl att jag ska se ut att vara en stark person som bryr mig mycket om folk i min omgivning. Får ofta höra att jag är stark med tanke på vad jag bär i mitt bagage, men alla gånger är man inte lika stark, vad gör man då? Jag vill så gärna vara mer nöjd med mig själv som människa men det är väldigt sällan jag känner mig riktigt bra. Det är alltid något man hade kunnat göra annorlunda eller bättre. Det är ju som Pumba säger; Lämna det bakomflutna före dig, men alla gånger är det
inte så lätt. Att fastna i tankar och sin drömvärld om hur allt hade kunnat se ut om man inte gjort si eller så, om man inte varit med om det ena eller det andra händer ofta. Ibland tror jag att det är lättare att fastna i tankar än att ta tankarna och göra om dom till en handling, en positiv handling.
Jag är ju inte den enda människan som känner mig väldigt liten och betydelselös ibland, det är väldigt skönt. Men det är väldigt sällan man hör folk prata om det, skäms folk? Jag vet faktiskt inte, men jag anser inte att man ska behöva skämmas för att man mår dåligt. Man mår dåligt av en anledning och det är något man måste ta tag i och jobba med. För mig tog det åtta år och ett sammanbrott innan jag förstod att jag behöver hjälp. Men så är det, det måste ta sin tid, man kan inte tro att allt ordnar sig på en dag eller två. För att må bra krävs hårt arbete och det är något vi måste vara redo att kämpa för. Jag har mått mer eller mindre dåligt under åtta års tid, det har satt sina spår i mig att jag har problem att känna vissa känslor. De dagar jag mår bättre kan jag inte riktigt sätta ord på det, jag vet bara att det funkar. Jag har känt glädje, jag har känt sorg och jag har även känt lycka. Men jag minns inte riktigt hur det är att må riktigt bra, att vakna upp en dag och känna solen skina i själen. Det är något jag tänker kämpa för. Ingen ska behöva må dåligt, ingen ska behöva känna sig ensam. För även om man inte tror det själv så finns det allting någon som älskar dig så mycket att den skulle dö för din skull. Vad om det är inte värt att slåss för?
Kommentarer
Trackback
