Simply the best

Nu är det söndag och det betyder att det är måndag imorgon. Ibland känner jag mig väldigt smart faktiskt, det är ju tur att man ha sina ljusa stunder. Den här helgen har fått ta slapphet som ledord men jag har inte riktigt känt för att plugga så mycket. Jag stressar lätt upp mig själv som sagt, så veckan som kommer nu blir nog inte så rolig, men hej det klarar vi!

 

I fredags mötte jag upp Britt-Mari efter skolan nere på stan, vi åkte vidare mot Ålidhem där jag hämtar ut mina paket. Ålidhem? Ja, man kan ju undrar varför de inte kan lagra i alla fall små paket på Berghem eller Mariehem, men men. Vi började med en pizza till lunch eftersom båda slutade vid lunchtid, älskar calzonen på den pizzerian pizzeria ristorante eller vad det nu står, den smakar som calzonen i min barndom gjorde då Sävar Restaurang och Pub hette Generalen. Därefter så hämtade jag ut mitt paket som jag har öppnat för att kontrollera varan men får jag använda den? Icket! Jag har nämligen köpt en studentpresent till mig själv då det inte är länge kvar tills jag tar studenten på riktigt! Vad det är? Ni som inte vet får nog vänta och se, hehe. När vi ändå var i närheten av Ica så passade vi på att handla det som saknades till kvällens middag, min kinagryta. Den satt som ett smäck i magen och som en eld på läpparna. Kvällen fortsatte med mycket prat och skratt och besök.

 

I lördags hämtade pappa upp mig och vi for hem till min faster Marlene där vi firade Hanna som fyllt 13 år. Antigen så börjar hon bli gammal eller så är jag lastgammal, jag vet inte riktigt. Efter kalaset for vi på Ica Maxi och handlade lite som behövdes innan jag blev avsläppt hemma hos mig. Ungefär en timme senare kom Britt-Mari igen och vi åt middag tillsammans igen, samma mat också. Kvällen bestod av skratt, prat och sms.

 

Idag så har jag gjort ett powerpoint till min fältuppgift i företagsekonomin, hade prov i fredags och vet verkligen inte hur det gick. På vissa frågor var det alldeles för mycket text och belopp ihoptryckt så jag blev nog förvirrad bara av det. Körde i alla fall på ett enkelt pp då jag inte anser att man ska ha för mycket text i ett bildspel. Mindre text och mer prat det är min melodi. Tog en skön dusch för ett tag sen och har hunnit öva på mitt spanarna tal som jag ska hålla på tisdag. Ska snart värma upp mat och sen rymma hem till Britt-Mari. Har en sån där trevlig dag då paniken lurar runt knuten, klarar inte av att vara hemma, måste härifrån. Blir alltid lite lugnare inombords om man vet att man ska få komma ut en stund.

 

Nu är det dags att välja kläder och sen värma upp lite mat.

 

 

Läste precis ett blogginlägg angående sjukdomar, det fick mig att börja tänka litegrann. I inlägget och kommentarerna fanns det synpunkter som; min sjukdom syns inte och folk förstår inte. Här kommer någon och klagar på sin huvudvärk medan jag har ont hela tiden överallt och så vidare. Var även en kommentar från en som har diabetes om att folk som tjatar om sånt de vill ha är bortskämda.

 

Jag kan tycka att det är fel att tänka så ärligt talat. Det är inte roligt att ha värk som inte går över eller en sjukdom som följer med en under hela livet. Jag vet själv hur jobbigt det är att ha ont. Jag har ont i huvudet mer eller mindre varje dag, jag har problem med lederna i armarna och händerna, ibland kan jag knappt lyfta upp en påse från Ica upp på köksbänken. Har på senaste tiden börjat få ont i mina knän också, givetvis gör kylan allt värre när det gäller mina leder. Så jag vet alltså hur det är att ha ont utan att folk kan se det och förstå. Men ger det mig rätten att bli irriterad på folk som gnäller på sin huvudvärk? Har man sällan huvudvärk eller liknande kan det vara jättejobbigt när man väl får det.

 

Är det bara vi som har kroniska tillstånd som har rätten att gnälla? Självklart kan man känna irritation på folk som ibland gnäller på småsaker och gör allt till en stor grej. Men ändå?

 

Jag kan gnälla ofta när jag har ont eller så gör jag vackra miner, ibland försöker jag att inte visa någonting och kan vara envis då någon erbjuder sig att bära min korg eller kasse. Enda gången jag kan bli irriterad på att någon gnäller över sin huvudvärk eller liknande är om de anser att jag borde visa respekt och vara tyst eller så medan de kan skita totalt i om jag mår dåligt. Allt handlar om att ge och ta. Jag ger respekt till folk som ger mig respekt tillbaka. Samtidigt så kan man ju inte gå runt och tänka; varför ska jag bry mig om någon som har huvudvärk en gång om året när jag har det varje dag. Bryr du dig inte om de i din närhet har de ingen skyldighet att bry sig om dig även om man själv kan anse att man har det värre. Alla kan inte förstå eller sätta sig in i hur ont man kan ha, det enda man kan försöka göra är att förklara och sist men inte minst bry dig om.

 

Ingen vill vara sjuk, livet är orättvist. Det enda man kan göra är att göra sitt bästa av det hela och aldrig släppa hoppet. Hoppet är det sista som lämnar människan.

 

 

Ibland vill jag skrika

Ibland vill jag gråta

Ibland vill jag gömma mig

 

Just nu känns det lite som en blandning av det där, en liten meningslös text jag kom på nu. Ibland tänker jag alldeles för mycket. Det kan bero på att min dag inte började så bra, fastän jag har träffat folk idag så var jag tvungen att påminna mig om det. Att vara ensam ett helt dygn är ingenting som funkar för mig längre sen jag gick sönder, en biverkning brukar jag kalla det. Ibland hjälper det att träffa en annan människa i tio minuter och ibland hjälper det att prata med någon över telefon i tio minuter. Men ikväll verkar ingenting av det ha hjälpt. Jag mår ändå inte så dåligt som det kan låta men jag har en olustig känsla i kroppen som kramar om insidan på mig och då menar jag inte en varm och go kram från någon man älskar.

 

Jag sätter för hög press på mig själv och jag vet inte riktigt hur det ska få ett slut. Behöver jag en ledig dag så behöver jag det, man ska inte behöva må dåligt bara för att man inte har suttit med näsan i en kursbok hela dagen och kvällen men oftast är det hjälpen. Jag vill inte plugga non stop för jag behöver det inte! Men ändå känner jag den där pressen hela tiden att lyckas bra, visa att jag kan och få mitt slutbetyg i tid. Jag tror inte att jag hade känt samma press om jag inte hade gått sönder sommaren 2010. Förhoppningsvis släpper den här pressen då jag har fått mitt slutbetyg. Jag vill så gärna bli någon.

 

För att låta lite positiv så kan jag berätta att det gick väldigt bra för mig på mitt prov i psykologi 2a kursen. Fick faktiskt ett B, vilket motsvarar det gamla VG+ skillnaden nu är ju bara att det syns i betyget att man är väldigt nära A. Har prov på fredag i företagsekonomi 1 och förhoppningsvis går det vägen, jag blir nöjd med ett E. Så länge jag klarar kursen så är det bra, kan lägga mer fokus på den efter vecka 42 då min psykologi 2a och svenska retorik ska vara klar.

 

Jag vet att jag kan och att jag är någon, men jag vill bli något mer.

 

Ibland används ordet Jag väldigt mycket, 32 gånger, 33 om man räknar med den här meningen.

 

I utkanten av Sävar har vi en fyrvägskorsning, antigen så åker man mot Täfteå hållet, Bullmarks hållet, Umeå hållet eller Sävar hållet. Den här fyrvägskorsningen har länge gått under namnet dödskorsningen. Varför? Det sker många olyckor där, stora som små. Beror det på stress, okunnighet eller vad? Jag vet faktiskt inte men just nu känner jag mig riktigt förbannad. För bara sex dagar sen ungefär så skedde en allvarlig olycka som resulterade i att en man dog. Det handlade om en krock mellan en person bil och en lastbil. Fick reda på nu att det har skett ännu en allvarlig olycka i samma korsning i morse. Den här krocken var mellan en person bil och en buss. Den här gången fanns turen med i bilden, ingen dog. Varför skedde en olycka till så nära in på? En dödsolycka är något allvarligt och innebär hjärtesorg även om man inte är närstående. Det kan hända vem som helst, en ny olycka borde inte ha skett om folk tänkte mer på det.

 

Enligt kommentarer på VK's artikel så stannade inte bilen enligt stopp plikten som lyder, den saktade inte ens in. Jag kan varken säga om det stämmer eller inte då jag inte var där men det är ju tyvärr vanligt att många bara kör på.

 

Det behövs en ändring och den behövs nu, folk måste tänka på att vara mer rädda om varandra. I trafiken så utgör man inte bara en fara för sig själv utan även för alla andra.

 

För att läsa mer;

 

Dödsolyckan; http://www.vk.se/703836/lastbil-korde-pa-personbil

 

Morgonens olycka; http://www.vk.se/706807/ny-olycka-i-dodskorsningen

 

Snälla, var rädda om varandra

 

Här kommer jag och man kan genast börja undra vad katten har släpat in. Jag vet att jag inte har varit så rolig på senaste tiden men så är det ibland. Johan har varit här igen och sen så låg nätet nere nu i helgen. Det är mest på grund av Johan som jag inte varit aktiv, internet och så vidare är inget vi lägger kraft på när vi är tillsammans och det är bra.

 

Som mest pluggar jag på dagarna men lite mindre på kvällarna, beror på om det är prov eller tal som står på agendan eller inte. Försöker få bort det mesta på dagarna så att jag kan ta det lugnt på kvällen. I onsdags när Johan skulle komma så var jag i Sävar, hade varit hos Lisette på morgonen  i och med min fältuppgift i företagsekonomi, passade på att hälsa på hos familjen KPP efter det. Blev att jag tog en studiefri dag och umgicks med syskonbarnen och Emma till tusen istället. Senare när Lars kom hem så åt vi middag tillsammans och sen skulle jag få skjuts hem. Vi prickade in det så bra att jag kom hem när Johan hade landat på parkeringen, så jag bytte sällskap helt enkelt, kramade om mitt hjärta och blev överraskad med blommor, underbart!  Väl uppe i lägenheten efter att första tvätten hade startats sa jag att jag hade muffins, började genast leta efter ryggsäcken. Oops, den var kvar i Emma och Lars bil, yaay! Det blev alltså en sväng till Sävar igen direkt maskinen var klar, hade allt studiematerial i den som jag skulle ha morgonen därpå. Kärlek gör en lite..glömsk?

 

Vad har vi annars hunnit med? Vi har lagat god mat tillsammans och sett mycket film. Det har varit underbart att bli nattad varje kväll innan skolan, nu låter man som ett litet barn men det är underbart att bli omstoppad och att få en god natt puss på det. I fredags åkte vi hem till familjen KPP och åt middag tillsammans, men innan middagen gick vi tillsammans på Ica och Agnes var så duktig och gick hela vägen. Hon hade gärnat gått hela vägen hem och lite mer på det, hej energiknippe. I lördags så blev det en stadstur, Johan behövde nya byxor så vi valde att åka ner på centrum för att göra det osäkert. Vi hittade det vi behövde och efter det for vi och handlade till middagen. Blev en myskväll som heter duga, dock avbröts den av en som kommit fel. Han som plingade på skulle på en 25 års fest, lät så roligt när han sa; Jag har nog kommit fel, om inte du ska ha en 25 års fest? Jag svarade med att han nog hade gjort det och att så gammal har jag inte hunnit bli än. Min humor är väldigt torr ibland. I söndags kom dagen då Johan åkte hem, hatar de dagarna mer än allt annat. Det känns nästan som att någon petar en hårt i magen.

 

Hujja vad jag skriver, hade egentligen planer på att skriva ett tal idag men min morgon är inte så rolig. Blir att ligga på soffan nu på morgonen innan jag ska ner på stan och fixa naglarna. Imorgon får jag ta nya tag igen när det gäller svenskan. Börjar ha lite mycket att göra men det ska nog gå vägen. Vecka 42 ska jag ha nått mitt mål och då jävlar!

 

Jag är med och tävlar hos Spiderchick om en Buppa åkpåse!

 

Tävlingen avslutas den 17/9 och vad vore då  inte en bättre födelsedagspresent till storasyster  än en Buppa åkpåse till lille Elmer?

 

Klicka på bilden för att komma till The Buppa Brands hemsida

eller klicka här; http://www.buppabrand.se/gallery/200/2012/

 

 

 

 

 

 

Äger numera en regnkappa, är många år sedan som jag bar något sådant. I och med att jag promenerar eller cyklar till skolan så är detta ett perfekt plagg vid regniga dagar. Bara synd att min ena stövel spruckit uppe på fotryggen sen mina äventyr i renskogarna. Men men, vore värre om det varit under sulan. Tyvärr är luvan gigantisk som det är på alla jackor jag testar, vem behöver så stor luva egentligen? Visst är färgen fin?

 

Körslaget har dragit igång igen och som många säkert vet så ÄLSKAR jag Körslaget. Brukar även blogga om programmet genom att ranka körerna efter eget tyckte. Den här säsongen kommer jag dock inte lägga ner någon tid på att göra det, känner att orken inte riktigt finns till den här gången tyvärr. Men jag kommer att följa programmet som vanligt och det borde ni också göra.

 

 

 

Igår kväll for Johan hem efter att ha varit här sen i måndags kväll, usch. Ser aldrig fram emot då vi ska vara ifrån varandra, den här gången blir det bara en vecka ungefär men i alla fall. Haft en underbar vecka som bestått av mycket skratt och många kramar. Vi har hunnit vara hemma i Sävar tre gånger och har som vanligt varit jättemysigt, nu har Johan fått träffa Agnes igen och så Elmer förstås men det var första gången det. Det är skönt att ha ett energiknippe till pojkvän då jag knappt har någon energi för tillfället, då får Agnes leka av sig. Hon har en period då hon vill leka precis hela tiden, hon kommer och tar tag i fingret och ska dra iväg med en. Jag har alltså fått sitta lite extra då Johan varit med, guld värt kan jag lova då jag är helt slut i huvudet. Igår så hade vi en kvalitets dag innan det var dags för Johan att åka uppåt. Dagen började med risgrynsgröt till frunch och sen gick vi ut på en cirka fem kilometers promenad i det fina vädret. Mitt i allt upptäckte vi två koloniträdgårdar eller vad man ska kalla de, mitt i stan liksom men lite undanskymt. Det var riktigt fint och jag blev lite nyfiken på om man betalat för en plats eller om alla får påta på. Vi avslutade dagen på Eurasia där vi fick god mat som vanligt. Väl hemma igen så hade vi det mysigt tillsammans, vi somnade i sängen. När vi började vakna till liv så såg vi på Landet för länge sedan, jag bara älskar när Lillefot är nyfödd och gäspar.

 

Förutom all kärlek så har jag även fått en cykel, precis en sådan som jag ville ha också. Usch så bortskämd man är ibland men jag älskar verkligen min cykel. Grön och fin! Tar mig nu till skolan på tio minuter istället för tjugo, perfekt de dagar man inte riktigt orkar stressa. Måste börja cykla lite varje dag så att jag får en cykel rumpa. Det gör ju så jävla ont i rumpan i början när man inte har cyklat på ett tag. Jisses!

 

Ibland blir allting lite väl krångligt när det gäller skola och ekonomi. I tisdags var jag och Johan till min läkare i Sävar och till att börja med så blir jag sjukskriven 50 %. Eftersom jag då ska studera 50 % så tänkte jag göra ett avbrott i två kurser, men är jag sjuk längre än 14 dagar behöver jag inte göra det riktigt än enligt skolan. Skolan sa åt mig att ringa försäkringskassan och anmäla mig sjuk, men har inte riktigt förstått hur man gör då det gäller 50 % av hela min tid och inte bara en dag hit eller dit. I ett mail från försäkringskassan skrev en handläggare om sjukpenning, men den jag pratade med idag anser att jag ska prata med CSN. Det känns jobbigt att man ska hoppa hit och dit utan att förstå något då man får höra olika saker. Det ordnar sig väl inom sinom tid men jag hade helst fått det ordnat nu så att jag kan fokusera på den studietid jag har kvar. Ibland vore det helt enkelt skönt om man kunde få en lathund där det står precis hur jag ska göra. På skolan måste jag prata med olika personer och så måste jag prata med försäkringskassan och CSN, man kan ju bli förvirrad för mindre. Men man ska alltid tänka positivt, då blir det bättre. Synd bara att min positiva sida inte kan snabba på saker. Nu bär det strax av till skolan, valde att ta det lugnt idag nu på förmiddagen. Har läst lite på psykologin och även bokat in företagsmöten till min fältuppgift. Idag är det företagsekonomi 1 som gäller sen blir det hem och äta middag för att senare läsa väldigt mycket psykologi, har prov på fredag. Wish me luck!

 

Vad har hänt? Vad händer? Just nu har jag en dålig period, de som känner mig vet att jag inte tål stress. Tål inte ens den minsta stressen. Ja, vardagsstress så som att man ska hinna äta innan man ska iväg tål jag men inte så mycket mer än det. När det gäller skolan så har jag tagit mig vatten över huvudet utan att jag visste om det i början. Det är alldeles för mycket och det är då alla tankar börjar rusa runt inombords. Hittills har jag kunnat hantera oron som kommer vi skolstress men den här terminen rinner det över litegrann. Allting ordnar sig på något vis, känns bara skönt att skriva av sig ibland då man kanske inte säger allting till alla man känner. Helst vill man bära en mask så att alla tror att allting är bra, men även en mask kan visa känslor. Det enda positiva med det hela är att man efter såna här svängar känner sin kropp och själ ganska så bra, man vet på ett ungefär vad som behövs för att det ska bli bättre. För allting blir inte alltid bra, men det kan bli bättre och med tiden blir det tillslut bra igen.Känner man inte mig så förstår man kanske inte helt vad jag pratar om. Under sommaren 2010 var det ingen hemlighet på bloggen att jag mådde dåligt, att jag hade nått en gräns att allting brast. Just nu känner jag tyvärr igen mig i det måendet även om det inte är lika illa och det är just så jag vill ha det. Jag vill inte bli lika dålig igen, aldrig någonsin. Såna stunder är det skönt att skriva av sig eller prata av sig med någon man känner.Som jag skrev tidigare, tillslut blir allt bra igen. Jag har stöd från mina nära och kära och tillsammans fixar vi allting vi tar för oss.

 

Det finns så mycket mer att göra i livet än att må dåligt, klistra fast ett leende så blir det tillslut 100 % äkta. Orken kommer tillbaka, oron kommer att försvinna. Allt man kan göra är att ta varje dag som den kommer och ta emot stödet som erbjuds. Jag behöver inte stå ut med allting ensam och det gör genast allting lite bättre. Jag vet att det finns människor i mitt liv som vill göra allt för mig. Såna stunder känner jag mig väldigt lyckligt lottad, ibland kan man nästan undra vad man har gjort för att förtjäna allting. Är det någon annan än jag som kan tänka så ibland?

 

Det här inlägget kan nog tas på väldigt många sätt, men min blogg är min ventil. Jag skriver det jag tänker på och det jag gör. Vill man inte veta så läser man inte, det här är min värld. Jag söker inte medlidande eller liknande, jag vill bara kunna öppna upp mig så att folk kanske förstår. Det är inte alltid man kan prata med alla om precis allting, det kan vara väldigt svårt för folk att fråga om sådant som kan vara känsligt som till exempel ens mående. I min värld finns inga dumma frågor.