Simply the best

Ja, nu är det ju kanske inte det bästa att skriva ett inlägg när man är onykter. Däremot så hade jag inte druckit på några timmar så var nog varken bu eller bä när det gäller onykter. Jag var trött och jag mådde dåligt, man skulle kunna ta bort inlägget jag skrev inatt men enligt mig så är det redan skrivet så ska det vara kvar. Igår blev det alldeles för mycket alkohol, alldeles för många minnen, väldigt gamla men ändå dom som är ganska färska. Allt det här gjorde att jag blev väldigt känslig och det behövdes ingenting för att jag skulle känna mig nertryckt och sämre som person. En situation där jag inte får vara med i diskussionen och kunna säga min sanning och min åsikt är i sig inte så bra just för mig. Inatt när jag skulle gå hem ensam från att ha suttit ensam vid ett bord på puben en stund gjorde min värld mörkare än någonsin, det kändes som att jag skulle explodera och gå sönder av alla känslor och tankar. Det är tyvärr mycket runtikring mig nu och minsta lilla kan rucka på min balans, riktigt varför vet jag inte.

 

Har iallafall bestämt mig för att inte festa något mer innan min kropp är i balans. I och med strulet med spiralen så rusar mina hormoner på i 110 på heltid. Min kropp tar så mycket stryk av att ha blödningar hela tiden. Lägg till alkohol på det så har ni kaos. Så, med mitt inlägg igår ville jag inte någon illa utan jag ville bara kunna förklara mig. Sen om riktigt det kom fram vet jag inte då allt känns fel hur jag än gör det just nu. Känns skönt att jag får resa iväg på fredag, jag behöver en semester.

 

Medan jag sitter här och skriver går mamma runt och försöker packa upp dom sista lådorna. Hon har precis fått omtapetserat så det är först nu hon kan börja packa upp på allvar. Snart blir det varma mackor till lunch, jag har tagit med mig mitt bäbis LCHF bröd även fast jag redan har fuskat hela veckan. Varför bäbis? Ja, det ryms en korvskiva per brödskiva, haha. Senare idag kommer hela familjen hit i och med att vi ska fira lillebror idag då han fyller hela 18 år imorgon. Jisses, vart tar tiden vägen egentligen? Känns nästan som igår då jag stod inne på toaletten i huset med pappa och frågade om jag fick berätta i skolan att jag hade fått en lillebror.

 

Apropå annat, jag hade ju tänkt börja skriva inlägg om min historia men jag tror nästan det får vänta tills jag kommer hem igen. Just nu rusar det alldeles för mycket i kroppen för att det ska kännas bra för mig. Jag måste kunna hålla samman mer inombords innan jag tar fram skyffeln och börjar gräva. Men jag lovar att det kommer att komma inom en rimlig framtid.