Nyårstal

Bättre sent än aldrig, min variant av ett nyårstal.
 

För 24 år sedan kom ett nytt liv till världen, den 14 augusti 1988 föddes jag.

 

Jag var inte ensam, min familj som då bestod av mamma, pappa och storasyster fanns alltid vid min sida. Tillslut bestod min familj av mamma, pappa, jag och mina tre syskon. På den tiden var vi en stor familj och folk kunde kolla konstigt på oss när vi gick ut på promenader hela familjen. Jag har aldrig reflekterat så mycket över det då jag alltid varit glad och stolt över min familj.

 

För mig var det speciellt då min lillebror kom till världen, det är nog mycket för att jag var stor nog att hålla i honom. Han blev min bebis och mamma fick säga åt mig att han faktiskt tillhörde mina systrar också. Redan då formades min framtid. 1995 var jag sju år gammal och redan då väcktes drömmen om en egen familj, den drömmen lever kvar än idag. Jag var även sju år gammal när en nio års period av mobbning började. Det var alltid mer eller mindre men det formade mig. Än idag får jag höra att jag är tjock, fel och annorlunda men idag kan jag låta det gå ut genom andra örat, jag hör det inte.

 

1998 var jag nio år gammal, då skildes mina föräldrar. Min familj gick sönder och år av att flytta emellan började. Med åren så märkte jag allt mer att min familj var trasig, det var inget jag insåg när jag var mindre. Men än om min familj inte var perfekt så fanns glädjen och stoltheten kvar. Ibland förstod jag inte alltid vissa val som gjordes av mina föräldrar. Varför valde de att göra något som skadade mig och mina syskon?  Idag förstår jag mer och ilskan som har funnits har tynat bort. Min familj är min familj och min kärlek till dem går inte att beskriva.

 

2001 var jag 14 år gammal. Jag blev våldtagen och min bild av min egen identitet försvann. Vem var jag? Var jag värd något? När mitt letande efter min identitet började så gick jag vilse på vägen mer än en gång. Mitt straff blev att förebrå mig själv för allting i min närhet. Aldrig någonsin skulle jag vara värd någonting igen.

 

Som många andra levde jag vidare och gömde allting djupt inom mig. Skulle folk få veta skulle även de skadas, speciellt min familj. Tillslut fick folk veta men om de någonsin förstod vet jag inte.

 

2005 var jag 16 år gammal. Det var slutet på första terminen i årskurs ett i gymnasiet och jag såg fram emot semestern i Göteborg. En morgon när jag var på väg till skolan så började mitt huvud att bulta, jag som aldrig hade haft huvudvärk har nu haft det mer eller mindre varje dag i åtta år. Påverkan av huvudvärken blev så stor att jag gick ut gymnasiet med ett samlat betygsdokument. Har nog aldrig känt mig så värdelös i skolan som då.

 

År av depressioner och sjukskrivningar avlöste varandra, jag klarade varken av att studera eller att jobba. Det jobbigaste var däremot inte att må dåligt utan det jobbigaste var att folk inte förstod. Mitt liv inleddes med solsken men de gråa molnen tog över allt mer. Ibland sken solens strimmor igenom men lika snabbt var molnen där och täckte för. Plötsligt kom det en regnbåge som motade bort molnen så att solen kunde komma fram igen. Hur det gick till vet jag inte men jag älskar den där regnbågen.

 

2010 var jag 22 år gammal. Ett nytt liv kom till världen i form av min systerdotter Agnes. Större sol går inte att få i sitt liv.

 

2011 var jag 23 år gammal. Hösten 2011 började jag på Komvux, nu var jag tillräckligt stark att ta upp kampen med min gamla skoldemon. Nu skulle jag ta studenten på riktigt och hör sen! I samma veva träffade jag min Johan. Även om jag mådde bra så fanns ingen bild av mig själv som någon man kunde älska. Kunde aldrig drömma om att hitta en andra hälft som älskar mig och stödjer mig i allt. I och med Johan har jag även fått se en helt ny värld. En värld full av renar, finska, samiska och ett liv jag aldrig varit med om. Då jag själv är en åttondels same så är det något jag alltid har varit nyfiken på så för mig är det något stort. Från att ha en familj har jag gått över till att ha två. Min tanke som 14åring då jag trodde att det inte fanns något värde i mig har försvunnit allt mer.

 

2012, jag är 24 år gammal. Nu i augusti blev jag moster igen till en liten pojke som heter Elmer. Jag har alltså fått dubbelt med kraft att möta mina demoner som kan dyka upp.

 

Idag står jag här framför er på grund av jakten på mitt slutbetyg. Drömmen är fångad, idag tar jag studenten på riktigt. Glädjen går inte att beskriva men den är väldigt stark. Mitt liv har inte alltid varit lätt alla gånger men jag har börjat ana ett mönster. Ju äldre jag blir så mycket bättre blir allt. 2012 har erbjudit så mycket i tro, hopp och kärlek. Jag tror verkligen på orden efter regn kommer solsken och utan regn så skulle ju inte den där regnbågen som jag berättade om tidigare dyka upp.

 

Jag är helt redo för 2013 och allt som kommer med det året. Låt klockan ringa, jag är redo.

 

Gott nytt år!

 

Skriven av; Erica Karlsson Palm

 


Kommentarer
Postat av: Hanna

Starkt gjort av dig som klarar av att dela med dig av detta, och bra skrivet.

Svar: Tack så mycket :)
Gnussan

2013-01-06 @ 15:58:08
URL: http://ortstam.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0