Simply the best

Det här med vikt är ett väldigt känsligt ämne, kan man prata om det, hur ska man prata om det? Givetvis kan man prata med någon man tycker om när det gäller dens övervikt för att man bryr sig om ens hälsa, livslängd och så vidare. Men tyvärr är det väldigt vanligt att det blir negativt istället för positivt. Jag har en i min släkt som har påpekat min vikt så många gånger att jag vill spy, ja jag vet att det i grund och botten är menat för min egen skull men jag har tagit väldigt illa upp med åren. Det har varit prat om att jag borde göra en magoperation, att jag borde gå ner i vikt för att kunna köpa fina kläder och så vidare. Såna kommentarer skadar mer än vad många tror, varje gång jag ska träffa den här personen så kan jag få smått panik om jag har en dålig dag. Vad ska jag ha på mig, duger jag, är jag fin nu? En fråga blir oftast till flera och ibland känner jag mig så maktlös. Jag vet att den här personen älskar mig och jag älskar den tillbaka.

 

Jag minns än idag den första mobbningsfrasen; "Hej då tjockis". Jag var sju år gammal och jag minns än idag hur ont det gjorde i mig. Den gången berättade jag det hemma och mina föräldrar sa åt mig att prata med fröken vilket jag gjorde dagen efter. Jag, min fröken och pojken som sa det här åt mig satt oss ner på golvet och pratade om det. Han sa aldrig något till mig igen men det gjorde många andra. Än idag kan jag känna mig som den där lilla flickan när det finns dom som kan prata om min vikt. Redan sen runt fem års ålder började jag bli lite större, riktigt varför vet jag faktiskt inte. Jag åt inte onödigt mycket och jag var ju aktiv, hallå jag var en liten flicka som älskade att leka. Spelade även fotboll i runt sju års tid men ändå var jag alltid en av dom större. Med åren så ökade min vikt, speciellt när min huvudvärk kom då gick jag upp runt tio kilo på en månad. Det blev en stor skillnad motför att gå upp två till tre kilo per år.Blev nertryckt praktiskt taget hela min skolgång för min övervikt även om jag inte var så stor som jag är nu. Mitt hemskaste minne från gymnasiet är när en klasskompis petar mig i magen och frågade mig om jag inte borde ta trappen istället för hissen. Nu var det ju så att jag alltid tog trappen innan men jag blev ombedd av Britt-Mari att åka med henne då hon för tillfället inte kunde gå i trappen. Ord gör ont men att gå så långt som att kränka en genom att ta på en, klämma på en och så vidare, det gör ondare. I slutändan var det mer synd om den här killen då han blev ivägjagad av andra jag kände men än idag kan minnet svida.

 

Många kan tycka att det är så konstigt att jag blivit så pass stor som jag är då jag har blivit så nedtryckt på grund av min vikt. Många kan anse att jag borde ha gjort något åt det för att slippa höra alla elaka ord. Men sanningen är att jag inte kunde göra det, skulle jag gå ner i vikt skulle det vara för mig och ingen annan. Att kämpa med vikten när man inte mår bra psykiskt är ingenting som jag känner är hållbart. Jag ville bara duga som jag var och som jag är nu. Skulle jag ha mått bättre av att ha gått ner för att folk ville det? Jag tror faktiskt inte det. Samtidigt är jag så besviken på mig emellanåt att jag har låtit det gå såhär långt. Men idag förstår jag så mycket mer, jag mådde inte bra och jag har fysiska orsaker till att det är svårare för mig att gå ner i vikt och lättare att gå upp. Nej, jag gömmer mig inte bakom dessa punkter och jag försöker inte skylla ifrån mig. Jag vill däremot få folk att förstå att man inte alltid är överviktig för att man är lat. Det är så lätt för dom som inte har varit i samma sits att säga; Det är bara att gå ner! Mer än en gång får jag höra kommentarer om hur jag borde göra och då kan personen som påpekar min kost göra tvärtom. Varför ska jag göra det som personen själv inte gör?

 

Går man tillbaka i mitt arkiv så kan man se att jag gick ner över tio kilo 2011. Men i och med skolgången så tappade jag allt vad som hette kost, motion och så vidare. Jag var så stolt över att ha hamnat under 100 sträcket men ändå så kunde jag inte hålla mig kvar där. Mitt i allt träffade jag Johan och jag kan fortfarande inte förstå alla gånger hur han har kunnat stanna kvar i och med min viktuppgång. Han lärde känna mig som mest när jag gymmade, rörde på mig och åt efter LCHF i allmänhet. När vi träffades hade jag börjat tappa allt och det kan jag ibland skämmas för. Sen 2011 har jag gått upp väldigt mycket i vikt, förutom att jag gick upp det jag hade gått ner så gick jag upp mycket mer. Jag mår nästan illa av att skriva det så att folk kan se det men samtidigt så har ju folk i min närhet sett att min vikt har gått uppåt igen. I och med stressen i skolan så var jag nära att gå in i väggen igen vid två tillfällen, vid ett tillfälle började jag med antidepressiva igen och därför ökade även vikten. Jag tappade allt som man kan kalla motivation, nu var det bara kampen att klara av dagen som stod i fokus. Senare fick jag byta ppiller vilket gjorde att min vikt sköt i höjden ännu mer. Det borde ha gjort att jag kände för att börja jobba med vikten men det gick bara inte. Det är med tårar i ögonen som jag skriver det här inlägget, för jag vet att jag har mig själv att skylla för mycket men det är inte lätt alla gånger. Jag har haft väldigt många motgångar i mitt liv och det har gjort att jag brydde mig mer om att orka med livet i sig. När jag började må bra igen vilket också var i samband med viktnergången så ändrades också min attityd. Även om jag har misslyckats med vikten så har jag alltid tänkt steget längre. Ibland är livet piss och man kan råka ut för hemska saker, det viktigaste att prioritera då är att inte låta dessa händelser dra ner en. Ta ditt hemska minne och gör det till något bra! Det går inte att gömma sig bakom gamla minnen och tänka att livet inte kan bli bättre. Nu kan nog många tänka; Ha, det är ju så jävla lätt att tänka så! Nej, det är inte det. Men hoppet är det sista som lämnar människokroppen när vi går vidare enligt mig. Låt hoppet bli din bärande regnbåge genom dom mörka molnen, släpp fram solen och låt den skina.

 

Så, varför hamnade jag i denna långa tankegång? Jag och Johan har pratat mycket om min vikt, min hälsa, min livslängd och framtiden överhuvudtaget. I början kunde jag känna att Johan inte förstod hur svårt det är för mig att gå ner i vikt. Det är väldigt lätt att allt viktprat fastnar i huvudet och tillslut äter, sover och andas man vikt. Jag och Johan har levt så olika liv och det gör det svårt för oss att förstå varandra ibland. Några veckor innan jul bestämde vi iallafall tillsammans att vi skulle gå ner i vikt. Johan hade fått lite..ja, pojkvänskilon kan man nog kalla det och ja, jag fick flickvänskilon på min redan överviktiga kropp. Vi väger oss en gång i veckan även om jag har tappat fokus och kan väga mig mer än en gång ibland. Ja, ibland tar vikten upp mina tankar alldeles för mycket och det är fel. Det som gäller för mig är helt enkelt att fortsätta kämpa och bli glad för det lilla. Jag har till exempel snart gått ner tio kilo sen vecka 48, ligger ungefär tre kilo från det. Det gör mig riktigt glad samtidigt som jag tänker tillbaka på då jag började gå ner i vikt första gången. Fastän jag snart har gått ner tio kilo så väger jag mer än den gången då jag började gå ner i vikt. Samtidigt, vad hjälper det mig att tänka så? Ska jag vara ärlig så hjälper det inte mig ett skit men ibland kan man inte låta bli att blicka tillbaka och tänka; Tänk om...

Låt det där tänk om dra åt pärskvittje, jag ska vara stolt över mig själv som har kommit såhär långt och jag tänker fortsätta, så är det bara.

 

Samtidigt vill jag inte skriva om det här då jag är rädd för att misslyckas igen. Jag har inte tänkt misslyckas men sist när jag gick ner i vikt var folk så glada och stolta för min skull och det kändes nästan som att jag svek dom när jag gick upp i vikt igen. Jag vill inte svika någon, samtidigt så är det ju faktiskt mig det handlar om i slutändan iallafall. Jag försöker för min egen skull men även för Johans då vi vill ha en framtid tillsammans. Med hjälp av nära och kära så vet jag att tillslut kommer jag att lyckas även om jag aldrig kommer att bli smal. Vill även poängtera att jag inte eftersträvar att bli smal utan bara mer hälsosam. I slutändan får folk tycka och tänka vad dom vill, jag kan alltid välja att bara bry mig om dom som verkligen bryr sig om mig för den jag är. Med eller utan misslyckande.