Simply the best

Idag har jag tillsammans med en medstuderande haft min första dag ute på fältet för första gången. Har blivit stationerad ute i Tavelsjö och visst har jag inte varit så glad över det då det tillkommer kostnader som jag nog kommer att få stå för själv. Men nu är det ju så det funkar, man hamnar där man hamnar och man får göra det bästa av det.

 

Blev att jag tog en väldigt tidigt buss i morse, eller ja, bara en halvtimme tidigare än planerat men tack vare den dubbla informationen jag har fått så kändes det bättre i och med att det var första dagen idag. Däremot så träffade vi på ett känt ansikte på skolan, förutom vi två på fritids så är det även tre praktikanter på förskolan och ena tjejen har jag pratat med i och med nollningen. Hon och en till hade tagit den bussen jag hade tänkt så nu är man helt säker på vilken hållplats jag ska gå till imorgon bitti då jag vet att fler kommer att stå och vänta. Väl på plats så har det blivit mycket handskakningar med personal och man har hejat på flera barn, när det kommer till namn är jag inte så duktig när det är så många. Känns väldigt roligt i alla fall att man kände sig välkommen på en gång och flera barn var nyfikna på varför vi var där, var vi gifta, bodde vi tillsammans och så vidare. Ja, barns fantasi är helt enkelt oslagbar men när man själv dummar sig då har man självklart fel, kan man ha tråkigt? Idag har vi hunnit med både gympa, kladdkakebak, pepparkaksbak, ritning, legobyggande och väldigt mycket skuttande, vilken energi barnen har! Blev även ganska snabbt kallad för fröken och det värmde i mitt hjärta, känns så underbart hur välkomnande barn egentligen är.

 

Förutom isbanan som ligger överallt i Tavelsjö, ja, i alla fall där jag ska vara och gå så är miljön så underbar. Skolan ligger mitt emot sjön, det är oslagbart! I morse var det självklart ganska mörkt ute men lite senare på dagen när det ljusnade och solen sprack fram litegrann så blev man varm inombords. Blir intressant att se hur morgon dagen går, på morgonen är vår handledare borta på nätverkande så någon annan får bre ut sina vingar kring oss på morgonen som vi ska börja i varsitt klassrum. Den här VFU perioden är bara en vecka och går ut på att observera så att vi får en inblick i verksamheten, samtidigt som det är lite jobbigt att komma ut såhär just för att, ja, det ändrar vad man är van vid så är det riktigt skönt att få en liten paus från universitetet. Den 5e december är vi tillbaka på campus och då drar en ny kurs som heter PSK igång, det står för pedagogiskt ledarskap, sociala relationer och konflikthantering. Det låter ganska intressant va?

 

Den här torsdagen hade jag en föreläsning på Fridhemsgymnasiet, mitt gamla gymnasium och även min plats för vuxenutbildningen. Morgonen började med att jag gick i god tid bara för att, när jag närmade mig skolan så hörde Jenny av sig då hon behövde en liten guide till den stora parkeringen. Därefter så satt vi oss ner och lyssnade på vår första föreläsning där föreläsaren bara pratade utan att ha något stöd i form av Powerpoint eller liknande. När vi var klara hade jag planer på att ordna lite ärenden på Ålidhem innan det var dags för mig att fara till salongen och fixa naglarna. Kände mig redan då lite trött och då erbjöd sig fina Jenny att skjutsa mig till Ålidhem och sen hem vilket i sig var riktigt tur då jag hade blandat ihop min nageltid med min tandläkartid, jag skulle vara på salongen en timme tidigare än vad jag trodde. Väl hemma så blev det en snabb lunch innan det bar av ner mot stan och salongen. Den här gången gick jag hos min kusin Annie och vi gjorde naglarna i ett 80 tals tema inför Britt-Maris 25 års fest, däremot så påminde naglarna oss om glassen spirello, ja, den heter twister nu men jag har lite svårt för att ändra på mig just där.

 

När sen kvällen började nalkas så hade jag tvätt tid och jag hade även fått besök av Britt-Mari. Redan innan hon kom hade jag smsat lite med Johan och klagat på mitt onda ben som bara ville bli värre. Då kommer Britt-Mari och säger att hon hade fått sms från en Stockholms flirt, han var uppe i stan och ville ses på kvällen men hon ville inte gå själv. Snäll som jag är ställde jag upp fastän mitt ben knappt ville att jag skulle stå på det alla gånger. Samtidigt så kände jag mig lite misstänksam mot allting men man ställer ju upp om man kan när en vän ber en om det. I och med att jag hade tvätt samtidigt så blev det lite stressigt då det aldrig blev någon riktig tid bestämd, jag ville ju inte att min tvätt skulle bli kvar över natten, men även det löste sig då jag som tur var inte hade så mycket. Klockan började nog närma sig 21 när vi skulle gå iväg på vårt uppdrag, dock så var det lite svårt att veta vars vi skulle för platsen ändrades och då ökade ju även mina misstankar lite, men samtidigt så kan man ju aldrig veta vad som stämmer eller inte. Britt-Mari berättade sen att vi skulle leta efter något ljus för det var dit vi skulle, ding ding ding ringde det i huvudet, men som sagt, man kan aldrig veta. Tillslut började vi leta oss fram dit vi skulle och det blev lite omvägar och blöta fötter men tillslut hittade vi till ljuset som visade sig vara marschaller. Britt-Mari blev därefter väldigt högtidlig och sa något i stil med; Nu får du gå själv min vän.

 

In i skogen gick det en gång kantad av marschaller, fast vi var så nära en stor väg så kunde man inte tro att den var där. Stämningen blev väldigt trolsk och mystisk i och med mörkret som bara lystes upp där man gick. Det enda som saknades var en riktig trolltrumma, kunde nästan höra i huvudet hur den slog, men kanske var det mitt hjärta? Gången svängde till vänster och jag gick in i en cirkel gjord av marschaller. Där i mitten stod min Johan uppklädd i sin kolt, han är så underbart fin i sin kolt. Han berättade då att han var stockholmaren och därefter gick han ner på knä och frågade om jag ville gifta mig med honom. Självklart tänkte jag efter några sekunder än fast jag ville skrika ja på en gång men lite drama måste man ju få ha när han hittat på något sånt här. På fingret fick jag då en godisnapp, han sa att han inte hade haft råd med ringar, fast efter en liten stund frågade han om jag ville ha en ring istället. Godisnappen kommer ifrån en av mina drömmar, har nämligen drömt att vi förlovade oss just med godisnappar. Vi höll om varandra en bra stund och jag var rätt så chockad, jag som är blödig så in i norden började inte ens gråta. Här hade vi pratat tidigare om att han skulle komma ner vecka 47 och här dyker han upp efter ett maskopi med min bästa vän när jag som minst anar det. Johan bad även om ursäkt för att det blev ett ojämnt datum då han vet vad jag tycker om ojämna siffror. Jag svarade bara att det blir mer speciellt då, både dag, månad och år är ojämnt och jag kan inte älska det mer än vad jag gör. Därefter fick vi ge tecken till Britt-Mari att hon kunde komma dit och då kom hon dit med lite skumpa som hon hade ordnat med hjälp av Sara. Vi skålade, det blev lite glädjetårar, fotografier och skratt. Efter det började vi gå hemåt igen och Johan skjutsade hem Britt-Mari. Än fast jag hade en av mina slitnaste dagar sen jag började på universitetet så var det här klart min bästa.

 

Lite senare kom Johan tillbaka och där satt vi en vanlig torsdagskväll, ja, vad det var tänkt i alla fall. Nu blev det en torsdagskväll som jag aldrig kommer att glömma. Känns fortfarande overkligt att se ringen på mitt finger och att kalla Johan för fästman. Första gången jag sa det var på förmiddagen på universitetet och det kändes så annorlunda i min mun fastän jag kallat han för min man tidigare. Går inte med ord att förklara vilken känsla det gav inombords av att säga just fästman.

 

Jag älskar dig så du vet inte Johan, det går inte att beskriva med vare sig ord, bilder, kramar, pussar eller hur man nu kan bevisa sin kärlek, det går bara inte.

 

Du och jag Johan, du och jag.

 

Ibland tar tankarna över både kropp och själ. Man känner sig så hjälplös när det finns så mycket man skulle vilja göra för andra men man vet inte hur. Samtidigt så har jag mig själv att se till, för jag kan ju inte hjälpa någon annan om jag inte håller ihop. När det snurrar som mest känner man nästan hur tyngden av en hel värld tär på en, man vill så mycket men man har inte så mycket medel att ta av alla gånger. Har kommit till en period igen då jag inte är riktigt stabil, ena stunden kan jag känna hur lusten sipprar ur mig samtidigt som jag sekunden senare kan känna; Jag tänker inte ge upp, vem har rätten att säga till mig att jag inte kan? Orsaken till allt det här är självklart stress, så mycket känner jag mig själv. Men samtidigt så är det så här mitt liv ser ut, det går upp och ner. Har kommit till insikten att acceptera det och inte motarbeta det. Ja, nu kan man ju motarbeta det på ett bra sätt men man måste inse vars man är innan man kan göra det. Samtidigt så är det jättejobbigt att det känns som att jag tappade kontrollen när jag gick in i väggen 2010, innan dess kunde ingenting tära på mig som det kan nu. Men alla har vi väl en gräns?

 

Samtidigt som det kan bli väldigt mörkt så har jag så mycket ljus i mitt liv i form av mina nära och kära. Tror ingen av dem kan förstår hur mycket det betyder för mig att dem alltid finns där för mig hur jag än mår. Som jag har diskuterat tidigare så trodde jag aldrig någonsin att jag skulle komma så här långt som jag har gjort. Vem var jag liksom? Jag var ingenting men nu kan jag känna att jag verkligen är någon. Samtidigt som mitt mående har gjort mig så mycket svagare på vissa sätt så har det även gjort mig så mycket starkare. Det som varit har självklart varit men samtidigt kan jag blicka tillbaka och se just hur långt jag har kommit, man kan alltid lära sig något av sina erfarenheter, bra som dåliga.

 

Just nu är jag varken uppe eller nere, jag är på ett mellanplan. Det är just när man hamnar mitt emellan som en fyllning i en tårta som tankarna blir många och snabba. Ibland kan jag nästan inte ta tag i tankarna utan allt känns som ett enda virrvarr, ungefär som en marängswiss kanske. Ja, jag lyfter upp det hela med godsaker, men vem har inte blivit gladare av det? Vet varken om det här lyfter fram det negativa eller positiva men ibland behöver man helt enkelt bara på släppa ut en del av det som försiggår. När det blir som värst tänker jag direkt på solskenen i mitt liv, mycket mer behövs inte alla gånger. Jag fungerar oftast så att jag vill klara mig själv men under vägens gång har jag insett att det är när man kan be om hjälp som man är stark. Ja, nu är man inte svag om man inte ber om hjälp men för många är det rädslan att framstå som svag som gör att man inte ber om hjälp. Men som sagt, ingen kan bära tyngden av en hel värld på axlarna ensam. Jag vet att det i många fall fortfarande är tabu att prata om psykisk ohälsa och så vidare men det är det inte enligt mig. Det är vanligare än vad man tror och man kan lära sig att leva med det. Det finns inget som heter misslyckande, faller man så reser man upp sig och försöker igen. För mig kommer det alltid vara viktigt att vara öppen för annars vore det ju inte jag.

Med skitjobb menar jag de jobb som många människor, ja vill egentligen skriva något väldigt fult, de ser ner på, till exempel lokalvård. Just lokalvård men även många andra uppgifter är något som anses ligga långt ner på listan för bra jobb, både lönemässigt och statusmässigt. Enligt min åsikt så skulle vi människor som inte arbetar med det här inte klara oss utan dessa skitjobb som behövs för att vi ska leva i en bra miljö. Är egentligen lite för trött för att tänka klart men ibland blir jag bara så less på respektlösa människor att jag vill spy.

 

Igår kväll for jag och två av tjejerna i gruppen till Universum på universitetet för att nöta tillsammans lite extra inför tentan. Jag tycker att det är underbart att vi studenter får vara på campusområdet både kvällstid och helger så länge vi har egna passerkort. Vad möts man av? Det stinker som något gammalt lan, det är överfulla sopkorgar, det väller över av pizzakartonger, godispåsar, burkar, flaskor och så vidare. Och det här var bara i det allmänna utrymmet, inne i grupprummen så hade folk också lämnat fullt på borden. Vem fan vill mötas av den synen en måndagmorgon? Jag blev så arg igår att jag hade lust att städa själv vilket nu i och för sig inte hade gått då jag inte hade några sopsäckar undangömda i ryggsäcken. Jag förstår att det blir svårt att hålla rent och fint när soptunnorna är fulla men varför inte ha med sig en egen påse och ta med sig skräpet därifrån? Hade sån stor lust att sätta upp en lapp där det stod; Din mamma jobbar inte här!

 

Studerar man på universitetsnivå tycker jag att man kan ha lite hyfs i kroppen i alla fall och visa respekt mot sina medmänniskor. Skulle bli ett himla liv i luckan om man gjorde likadant hemma hos dem. Ja, nu kan man kanske inte jämföra så egentligen men varför inte? Varför ska man göra någons jobb lite tyngre när man kan ta lite eget ansvar själv? De som tänker; Äsch, de som städar kan ta det där. Testa att gå i en lokalvårdares kläder en dag och tänk efter litegrann.

 

Tyvärr kommer det ju alltid vara såhär på något vis, är ju samma inom restaurang och krogbranschen till exempel. Men tycker folk kan skärpa sig i alla fall. Gör mot andra det du vill att de ska göra mot dig, det är den gyllene regeln. Kände bara att jag behövde få spy lite galla då jag avskyr sånt här. Har själv jobbat med lokalvård både på en restaurang och förskola. Ja, nu var det ju bra miljö på förskolan men på restaurangen kunde man hitta det ena och det andra där det inte skulle vara.