Simply the best

Som många vet har det varit mycket runt omkring mig den senaste tiden och det har även varit mer än vad jag har berättat här. Det här är min blogg, här skriver jag mina tankar, glada som ledsna, lätta som tunga men självklart väljer jag också vad som skrivs. Många gånger finns det mycket som jag skulle vilja släppa ut, det riktigt vill rinna ut från fingrarna men jag håller inne det för jag vill inte såra någon. Handlar det inte bara om mig, även om det just vid tillfället är endast mina tankar så kan jag inte göra så mot någon. Dock är det inte säkert att alla jag känner skulle bli sårade men vissa saker är ju helt enkelt alldeles för privata då det handlar om mer än en person. Tänker väldigt mycket på andra men jag har börjat tänka mycket mer på mig själv och det är bra.

 

Har börjat bli mer egoistisk, kom fram till det i somras med stöttning av min psykolog. Är ju som sagt en tänkare, tänker praktiskt taget hela tiden, tänker alldeles för mycket. Ibland är dock min tankefunktion väldigt bra, jag har blivit så mycket starkare i mig själv sen jag valde att börja tänka på just mig. Senaste tiden har tankar kring mitt mående och mitt liv florerat ganska mycket i mitt huvud. Mitt liv har verkligen inte varit en dans på rosor samtidigt som jag har många fina rosor i mitt liv som stärker mig. Tankarna kan lätt hamna vid att man undrar varför just en själv ska behöva stå ut med vissa saker och varför man har varit med om så mycket skit. Det här är ju något som inte syns utåt alla gånger men många i min närhet vet om hur det verkligen är. Jag har kommit himla långt i mitt liv och jag är väldigt stolt över mig själv. Utåt sett kan man nog tänka att jag har det väldigt bra, och ja, självklart har jag det men..ibland är det verkligen inte bra. På grund av mitt skiftande mående har jag valt att vara öppen, jag har mina dippar och det måste folk veta om, ibland orkar jag inte lika mycket. I och med att jag har mina fysiska problem också så förvärras ju dessa vid mina dippar, det är kanske inte lätt för någon att förstå, har man inte varit där själv är det väldigt svårt att förstå. Ibland känns det som att varje dag är en kamp, jag vill klara så mycket. Ibland vill man lägga sig ner och bara stanna där, men till vilken nytta? Hur mörkt det än har varit och ibland är så har jag alltid letts av hoppet, enligt mig är hoppet det sista som lämnar människan. Känns ganska häftigt när jag tänker efter, hur nerbruten jag än har varit så har hoppet om framtiden alltid lockat mig uppåt. Hur ska det kunna bli bättre om vi inte tillåter det? Om vi väljer att backa, ligga kvar eller försvinna, hur ska det då kunna bli bra? Känns också ganska häftigt att jag har klarat av allt i mitt liv, har nog börjat kunna ta till mig av ord jag har fått höra av folk i min närhet. För mig har det ju inte varit så speciellt, jag är van mitt mående och mina krämpor, jag måste ju fortsätta kämpa om jag vill komma framåt. Det ger ofantligt med styrka när jag märker att många verkligen ser mig för den jag är och för kampen jag kämpar med hela tiden.

 

Jag fick titeln fighter av en psykolog jag träffade för några år sedan, det var första gången som jag kunde ta till mig något. När det är som mörkast kan även jag börja ifrågasätta livet och varför det är just jag som får vara med om skiten men samtidigt, hade jag inte varit en fighter hade jag inte hamnat där. Börjat se det lite som att vi som får dessa prövningar klarar av det, vi är starka nog. Har jag klarat mig hittills så  kommer jag aldrig att sluta kriga och i så fall tar jag gärna bördan för någon som inte klarar av det. Men samtidigt mitt i allt krigande får jag inte glömma bort mig själv. Glöm aldrig bort er själva, mår inte ni bra kan ni inte göra någon nytta för någon i er närhet eller för er själva. Självklart ska man göra så mycket man kan, finnas till så mycket som man kan, men kom ihåg att sätta gränser, ni är också viktiga, det finns bara en av er. Ta på er manteln och var er egen superhjälte!