Simply the best

Igår var första gången som jag körde bil alldeles ensam. Tanken var att åka ut en sväng redan i onsdags men min huvudvärk kom som ett brev på posten. Inte så konstigt då jag knappt hade sovit och varit nervös. Sofia Jannoks musik har kommit att vara extra betydelsefull för mig, hennes låt Irene gick nämligen på repeat innan uppvärmningen och uppkörningen. Låten handlar om en stark kvinna, tänkte att den var passande för att både kunna slappna av och för att stärka mig själv. Blev istället att åka buss resterande av dagen och kvällen. Efter uppkörningen följde jag med tillbaka till körskolan och därefter började jag att överraska folk. Ringde Johan först, ville att han skulle få höra den glada nyheten först. Efter det ringde jag mamma för att kolla läget på salongen, sa att jag var på väg ner på stan då jag hade haft en dålig natt och morgon, det stämde ju i och för sig, hade ju haft det men var redan nere på stan. Hon trodde då att jag stod uppe vid mig men sekunder senare klev jag in på salongen och berättade den goda nyheten. Nästan alla i salongen blev som tokiga, alla har ju varit så insatta i min väg till körkortet då jag har varit förbi salongen några gånger i samband med körlektioner och dylikt, har även suttit och pluggat teori där. Ringde även pappa som sa att han funderade på om han skulle svimma och jag sa att han kunde svimma. Han förstod vad som stod på, jag brukar inte ringa den tiden på morgonen, haha. 

 

Lite senare ringde mamma Håkan medan hon hade på högtalaren för att jag skulle få höra hur glad han blev. Han har varit så insatt och peppande så jag förstår att han blev så glad. Lite senare när mamma hade gjort färdigt en del på jobbet tog vi lunch tillsammans. Jag blev bjuden på Eurasia för att fira! Efter lunchen åkte jag hem och vilade innan det var dags att åka ner på stan för att möta upp Bim, gick in på hennes jobb och där avslöjade jag den glada nyheten, tror nog hon blev lite svag i benen där en stund. Vi åkte senare vidare mot hennes del av stan där vi hoppade av och gick till en pizzeria för att pröva på maten där. Efter maten gick vi vidare till Kvantum där jag köpte med mig en gräddtårta som vi tog med hem till mamma och Håkan. Det var riktigt trevligt att få fira tillsammans med Håkan också. Tog det senare lugnt ett tag hemma hos Bim innan det var dags att matcha bussen hem. 

 

Min första körtur fick bli igår, i torsdags. Jag bokade om min tvättid från kvällen till förmiddagen för att kunna köra hem till Sävar och fira. Drog mig litegrann för att sätta mig i bilen men startade på en gång Sofia Jannoks musik. Efter en liten stund kändes det bra och vägen till Sävar kan jag bra så det hjälpte också. Det som hjälpte mest var dock att sjunga med. Sjöng med och jojkade på mitt eget lilla vis, det fick mig att slappna av och att känna mig stark. Väl framme i Sävar köpte jag med mig tårta från Ica innan jag körde hem till familjen KPP. Jag hann bara komma innanför dörren då Lars tyckte att jag skulle köra han till affären, passande nog skulle han precis fara, haha. Kände mig inte jättepeppad och han sa att jag verkligen inte behövde men samtidigt kände jag att det var lika bra. Lars fick äran att bli den första som åkte bil med mig och ja, han överlevde. Väl hemma hos KPPs igen blev jag bjuden på tacopaj till middag och lite senare kom pappa, Kajsa och Eve ut för att äta tårta. Nu är det bara lillebror som inte har fått tårta men det hinner han få i framtiden. Innan jag körde hem till stan landade jag på pappas och Kajsas gård där jag fyllde på spolarvätska och inspekterade lite under huven med pappa bara för att. Sen ville han se mig köra iväg och jag trodde jag skulle lyckas köra ryckigt eller liknande men kom iväg jättefint och idag sa han att jag körde så mjukt och fint, att det hade inte han lyckats med. Det var roligt att höra, att det såg bra ut alltså. Körturen hem var hemsk de första minuterna, fick en liten släng av dödsångest ett tag. Det var kolsvart, lite blankt här och var och jag hade möten hela tiden så kunde inte ha på helljuset. Det blev vingligt där i början på grund av min oro men då sa jag högt till mig själva, kolla längre fram, det är ingen fara. Sista biten hem gick som en dans och ja, jag sjöng nästan hela vägen hem också. 

 

Idag stod naglarna på schemat och jag tog bussen ner på stan. Beroende på vad en ska göra på stan är det mer praktiskt, jag har även kvar dagar på busskortet, kan ju inte slösa bränsle det först jag gör, haha. När naglarna var färdiga åt jag och mamma lunch tillsammans och senare gjorde jag lite ärenden. Skulle sedan snabbt handla middag innan det var dags att åka hem och oj så dåligt jag började må. Började svettas, må illa och det kändes som om någon kramade mitt huvud. Var så trött när jag kom hem men när jag kom in i huset fick jag en glad överraskning. Såg att jag hade fått post, läste postnord och tankarna på om det kunde vara körkortet som redan hade kommit kom snabbt. Jag hade rätt, for upp till lägenheten och lämnade av varorna och gick sedan raka vägen ner till bilen. Sedan satt jag mig och körde till Ålidhem som om jag inte gjort annat, vilken känsla. Hann inte bli nervös i och med ivern att få hämta körkortet. Tänkt att det kom två dagar efter att jag klarade upp körningen, helt otroligt!

 

Imorgon, ja, idag enligt klockan, blir det att köra hem till Sävar igen för att fira nyårsafton med familjen KPP. Det blir god mat, läs lasange, tårta, gotta, bingolotto och gott sällskap. Ska bli skönt att bara vara, känner dock att jag gärna hade varit ledig en vecka till. Har som inte riktigt hunnit slappna av till 100 % i och med körkortet men kommande veckas arbetstider är helt okej, kommer att kunna vila lite extra. 

 

God fortsätt och gott nytt år på er!

 

När jag läser om år 2016 är det olika budskap, negativa som positiva. Jag gick tillbaka i bloggen och läste om mina förhoppningar inför detta år. Skrev att detta år skulle bli ett speciellt år och nog har det varit det alltid. Jag hade planer på att bli färdigutbildad, ta körkort, flytta och sköta kost och motion. Vissa planer är formbara, de skrivs inte i sten men de är fortfarande aktuella inför framtiden. 

 

Den fjärde juni var en av de största dagarna i mitt liv, dagen som jag tog min högskoleexamen och blev utbildad grundlärare i fritidshem. Vägen dit var som en berg och dalbana, mitt liv överhuvudtaget är en berg och dalbana. Förutom min examen blev jag även anställd innan jag hade tagit examen. Den 15e augusti började jag att jobba på mitt första riktiga jobb om en inte räknar med sommar jobb. Mitt emellan här skrev jag även in mig på en körskola med förhoppningarna om att kunna ta körkortet innan jag började jobba. Nu blev det inte så och vägen till mitt körkort har varit lång, ja, har ju faktiskt tagit körkortet nu, för två dagar sedan till och med!

 

Kan inte med ord beskriva hur stort det är för mig. Sen att jag faktiskt har lyckats ta körkortet samtidigt som jag jobbar 100 % och pendlar med buss hem till Sävar, vilken bedrift! Ska inte ljuga, det har varit väldigt tungt och vissa stunder har det känts omöjligt men jag gav aldrig upp. Från att jag skrev in mig på körskolan har det tagit fem månader, i och med jobbet har det varit svårt att boka in körlektioner utan att behöva ta ledigt allt för ofta och trycket på lektionerna har även varit stort, mer än en gång fick jag gå utan lektioner i två veckor, det har varit en stor bidragande orsak till mina fem månader, det plus att jag inte trodde tillräckligt mycket på mig själv. Jag har även hunnit beta av körskolans alla tre körlärare då min huvudkörlärare gick på mamma ledigt i slutet av november. Teorin bokades in den 19e december och uppkörningen den 21a december, inför teorin pluggade jag under pendlingen och under längre raster på jobbet i lite mer än tre veckor. Har självklart pluggat teori enda sedan i juli men nu körde jag stenhårt med tester på elevcentralen. Natten till den 21a sov jag som en stock och var så lugn, men senare under morgonen, en och en halvtimme innan jag skulle vara på körskolan fick jag ett meddelande om att uppkörningen var avbokad på grund av sjukdom. Jag blev så tom, oj vad jag mådde dåligt. Efter många om och men lyckades vi boka in en bra tid, den 28e december, 8.20 skulle jag vara på körskolan för uppvärmning och 09.00 skulle jag vara på plats för uppkörning. Jag fick köra från Trafikverket, igenom stan, över Tegsbron för att senare följa skyltarna mot Haparanda. Gjorde en miss i andra rondellen, skulle ha lagt mig i vänstra filen men det gick bra i alla fall. Svängde höger till Carlshem och sedan höger ganska direkt efter in på ett bostadsområde där jag skulle backa runt ett gatuhörn. Det gick inte jättebra, tack vare snön hade jag problem att se trottoarkanten vilket resulterade i att jag lyckades backa upp lite på trottoaren. Då sa jag; Nu har jag förstört allting men min uppkörningsman sa nej då och gav mig tips på hur jag kunde göra. Därefter körde jag tillbaka till Trafikverket genom att åka via tunneln vid sjukhuset, förbi sjukhuset, nerför svingen och sen tillbaka till Trafikverket. Vid frågan om hur jag tyckte det hade gått tyckte jag att backningen var dålig men han tyckte att den var bra, sedan sa han ett men och jag hann tänka att det gått åt helvete, han kommenterade att jag alltid kan bli bättre på att se skyltar, såg en på helheten var jag godkänd. Då sa jag; Vad sa du? Sedan började ögonen tåras. Vilken känsla! Apropå början av uppkörningen, säkerhetskontrollen, jag är så nöjd över vad jag fick göra. Kolla styrservon och parkeringsbromsen, ja, hade nog klarat den vilket uppgift jag än fick men denna hann jag aldrig bli nervös över. 

 

Känner att jag fokuserar väldigt mycket på körkortet nu, det är ju bara en av de största händelserna under detta år men det är så nytt och färskt, det går att ta på så mycket mer än det som varit tidigare under året. Ser en på det stora hela, mitt liv, ja, det är helt otroligt hur långt jag har tagit mig. Det har hänt så mycket de senaste fem åren, jag har tagit mitt slutbetyg, jag har tagit min högskoleexamen, jag har fått jobb, jag har tagit körkortet och störst av allt, jag har lärt känna mitt eget värde som människa, jag Erica är någon och inte bara någon, jag är så mycket mer. Enligt vissa är det fult att skryta men jag kan inte låta bli, tänk vilka jävla bedrifter jag har åstadkommit de senaste åren. Jag som för fem år sedan knappt fanns, jag har tagit igen så mycket som jag har missat under tidigare år. Det har gjort mycket för mitt självförtroende att verkligen kunna se mina bedrifter, att säga de högt och att vara stolt över allting. Under mina tyngre dagar kan jag halka tillbaka till att känna mig värdelös men då pratar jag direkt om allt bra, för att inte glömma, jag, Erica, är hur bra som helst precis som jag är även om mitt mående dalar upp och ner både fysiskt och psykiskt. Mitt liv kommer alltid att vara en berg och dalbana men det är nog också det som gör att jag behåller glöden. 

 

Det har varit stora förändringar de senaste åren och samtidigt som det har varit bra förändringar tar det mycket energi. Nu i och med körkortet kan jag slappna av litegrann men har ju även nya planer inför det kommande året. Jag kommer att flytta upp till Johan, riktigt när är inte bestämt än, det beror lite på mitt jobb och så vidare. Tänker inte allt för mycket på det just nu då det är stora utmaningar. Det kommer att bli mycket nytt igen i och med flytten. Att bo långt ifrån min familj, att bo i hus på heltid, att skaffa nytt jobb och mycket mera. Men liksom, har jag klarat det jag har tagit mig an de senaste fem åren ska jag väl klara det här också? Jag vågar så mycket mer sedan Johan kom in i mitt liv och jag har mycket kärlek runt omkring mig. 2017 kommer även det bli ett speciellt år. 

 

December månad är en hektisk månad för många, detta har i år även gällt mig. Eller ja, det kanske det gör varje år men har haft och har fortfarande så mycket i huvudet. 

 

Sist jag skrev var den 10e december, en speciell dag. Agnes fyllde sex år, mitt första syskonbarn. Tänk att jag har fått vara moster i sex år? Det är helt otroligt. Det var kalas samma dag och hon var så glad och förväntansfull. Älskade lilla flicka, vad du utvecklats och fortsätter att utvecklas. Dagarna därefter och fram till jul har sprungit iväg, det har gått riktigt fort, jag har inte hunnit med så mycket som jag brukar men i år valdes en del "måsten" bort. Vem ska klaga egentligen förutom en själv? Istället för tråkiga måsten hemmavid har jag skämt bort mig själv istället med ett frisörbesök och lite shopping, en Erica dag. Tror en ofta gör det misstaget, glömmer bort sig själv. Känns onödigt för mig att göra det jag bor själv med Mirabelle, kan ju vara bra att lära sig redan nu att jag får ha det extra bra ibland också så att jag inte glömmer bort det i framtiden.

 

I torsdags kväll kom Johan ner till mig och oj så jag längtat. Tyvärr blev inte vistelsen lika länge som det tidigare har varit tänkt men så är det att vara ihop med en renskötare. Nu är han ju som sagt inte renskötare på heltid men det tar upp mycket av hans lediga tid. Självklart blir en lite besviken men detta är ju samtidigt något jag vet om och självmant har gett mig in i, tycker dock att lite besvikelse är helt ok att känna. Ger aldrig Johan skit för renskogen då ja, jag vet. Hade varit roligt att fira nyår tillsammans men viktigast av allt är faktiskt julafton. Vi hade en underbar julafton hemma hos familjen KPP. Vi var alla syskon, svåger, syskonbarn, mamma med fästman och pappa. Som vanligt bestod julafton av massa gott i gottaväg och matväg, Kalle Anka, julklappar och bara mys. Har fått många fina julklappar, både egna och gemensamma med Johan. Tack så jättemycket! Har även fått fina julkort norröver ifrån och söderöver ifrån. När det gäller korten norröver ifrån blir jag så blödig. Speciellt när det gäller yngsta barnet, hon som blir ett år i januari. Barn växer så fort och det är tråkigt att inte kunna vara med. Samtidigt så har jag ju mina barn här som jag ser växa och utvecklas hela tiden men ja, det är tråkigt. 

 

Igår kväll for Johan hem men först åt vi julmiddag tillsammans hemma hos pappa med syskonen. Jag stannade kvar hos pappa och sov över då det ärligt talat kändes för tungt att åka hem senare under kvällen. Blev en mysig kväll med gotta och film. Blev lugnt även idag innan jag fick skjuts hem till stan, har försökt få lite ordning här hemma. Har ingen ro i kroppen samtidigt som jag inte har någon energi. Jag ställer mig upp och vandrar runt lite innan jag ger ifrån mig ett ljud och sätter mig igen. Ska försöka att njuta av ledigheten resten av veckan då jag tog ledigt nu under mellandagarna, ett riktigt bra val om jag får säga det själv. Hjärnan är mos just nu. Nyårsafton kommer att firas hemma hos familjen KPP, vi ska spela bingolotto och bara vara, ja, förhoppningsvis ska vi dra hem storkovan också men come on, hur ofta händer det, haha. Min kväll kommer att få fortsätta i lugnets tecken. Ska ta en skön dusch lite senare och bara vara. 

 

Vad är det för fel på mig egentligen? Jag har ju inte berättat om konserten med Sofia Jannok som jag har varit på, det var ju den 20 november. Förutom då jag såg Sofia Jannok på Burmans har jag varit på en konsert tidigare, denna var något utav det bästa någonsin. I och med min kärlek till hennes musik fick Emma, Eve och Emil denna konsert i tidig julklapp. Tillslut även Bim men hon var givetvis sjuk så jag tog med pappa istället. Än om det var tråkigt att Bim blev sjuk så är det som pappa sa roligt att vi satt fem stycken på rad med sameblod. Denna konsert var under Sofias We are still here tour och det var mestadels låtar från hennes nyaste skiva Orda. Redan när hon steg in till trumman i början av This is my land med same flaggan i handen så kände jag wow, ordet mäktigt var det första som jag kom att tänka på. 

 

Något utav det bästa med Sofia är att hon berättar mycket, det gör låtarna ännu mer levande än vad dem redan är. Som ni kanske vet var Sofia med under invigningen när Umeå blev kulturhuvudstad. I och med detta var hon även på konserter på annat håll. I den publiken satt en minister som hade sagt sig vara för gruvnäringen istället för rennäringen och dett var Sofia snabb att snappa upp. Hon nämnde aldrig något namn men hon fick efter detta höra att hon var regeringskritisk. Sofia lärde sig att sjunga snabbt för att få med alla ord som hon kom att tänka på och så kom låten I ryggen på min kolt till. Älskade låten redan från första början men efter denna historia blev den ännu starkare. Hon väcker väldigt starka känslor, hon berättade om när jojken var förbjuden, så sent som under 50 talet var det förbjudet att jojka, om en gjorde det offentligt fick en böter. Själv stod hon nu på scenen och fick betalt för att jojka. Det går framåt men det är en väldigt lång väg kvar att gå. En dag ska jag lära mig samiska för det är ett språk som inte får gå förlorat, det är en grundpelare i den samiska identiteten. 

 

Går nästan som i en dimma efter denna konsert, går fortfarande och hoppas på att få vara där igen för ja, det var så himla mäktigt. Får ni chansen att se Sofia live, gör det.