Simply the best

Jag har tappat det här med att skriva av mig och som vanligt känns det lite irriterande men samtidigt orkar jag inte lägga någon större vikt vid det. 

 

Jag har haft och har en tyngre period just nu, det är en utmaning varje dag att kliva upp och möta världen. Är äntligen frisk från min förkylning som höll i sig i över två veckor, vi har även varit kort om personal på jobbet vilket har gjort det tyngre. En förkylning kan jag dock ta, det som har varit och är jobbigast är mitt psykiska mående. Jag har bott själv sen 2009, ingen har behövt se när jag mår som dåligast så ofta, ja, förutom när jag fick min utmattningsdepression 2010, då var jag ofta hemma hos mamma eller storasyster. Sen dess har jag oftast gömt mig hemma tills det värsta har gått över. Nu har jag varit sambo i två månader och det gör extra ont i mig när Johan ska behöva se mig så här. Jag vet ju redan själv hur jobbigt det är att se någon en älskar må så dåligt men inte veta vad en kan göra för att hjälpa. Känner ju själv hur hjälplösheten sköljer över mig när jag bryter ihop. Det är extra jobbigt just nu, jag faller ofta ner i negativa tankar då jag blir så less på mig själv. Ställer så många frågor till mig själv i huvudet och jag blir så ledsen. Varför mår jag så här? Varför tar det aldrig slut? Och så vidare, jag borde få en medalj i tänkande. 

 

Förra helgen mådde jag riktigt dåligt, jag bröt ihop mer än en gång och jag var så slut. Det har dock varit slaktsäsong så jag har varit med och hjälpt till med paketering av kött vilket tog upp mycket tid av helgen. I söndags blev jag även klippt av min svägerska Hanna och även där slog ångesten till med buller och bång. Jag fick ont i kroppen när jag satt, det satt många människor runt omkring och pratade med varandra, det blev för mycket. Pulsen steg och jag ville fly, det rev så mycket i kroppen på mig. Det brukar inte vara så här, jag brukar inte vilja dra mig undan och gömma mig under en sten, inte när det gäller familjen. 

 

Men ja, det har varit mycket den senaste tiden. Jag har inte kunnat åka ner hem som tänkt och det har varit väldigt tungt ärligt talat. Det har varit problem med bilen och jag har varit rädd för att köra den, det har nog påverkat mitt mående väldigt mycket. Farsan har kollat på bilen ännu en gång och just nu mår den bättre vilket känns himla bra, vill ju kunna åka ner något snart. Jag saknar min familj där hemma så mycket, saknar speciellt mina syskonbarn så himla mycket. Jag vet att det är en vanesak och jag är samtidigt väldigt duktig på att klara av förändringar men tror den här förändringen kommer ta längre tid att bli van vid än andra.

 

Allt är inte becksvart dock, är väldigt tacksam över allt stöd jag får. Att vara omgiven av katt och hundar som alltid blir glad att se en hjälper mycket också. Jag har förövrigt skaffat gymkort tillsammans med min svägerska Anette, vi har tänkt komma igång och gymma tillsammans i Nattavaara. Det är ett väldigt litet gym, jämför en det men Iksu skulle en nog kunna kalla det för ett hemmagym. Det viktigaste finns dock där och det är så guld att gymmet finns. Med avstånden vi har är det ovärderligt. Jag vill så gärna komma tillbaka dit jag var för två år sedan, då mådde jag väldigt bra.