Ett år som Purnubo och sambo

 
Som jag skrev tidigare hade jag och Johan årsdag den 6/8 men en extra speciell dag detta år var den 30/7, då hade jag nämligen bott här uppe i ett år och alltså bott ihop med Johan i ett år. 
 
På sätt och vis har flytten varit väldigt lätt för tiden går ju så himla fort men samtidigt så har det varit riktigt stora omställningar också. Jag bodde ändå väldigt centralt i Umeå, det tog lite över en halvtimme för mig att promenera ner på centrum. Jag hade två mataffärer tio minuters promenad bort åt båda hållen. Bodde även väldigt nära universitetet och sjukhuset. Att besöka Umeå nu är ungefär som att vara i Stockholm, haha. Det är verkligen dag och natt. 
 
Nu bor jag i en by där vi är knappt 60 invånare och närmaste samhälle är Gällivare som ligger cirka fem mil bort. Istället för att kunna promenera till bokade tider och så vidare måste jag nu köra bil i nästan en timme. Det blir extra svårt att boka in läkartider och så vidare. Saknar att ha så nära till allting och att kunna göra vissa saker som jag var van vid t ex naglarna, fransarna och håret. Ja, ytliga saker men det var en del av mig. Det jobbigaste har dock varit och är fortfarande att bo långt ifrån min familj. Var van att träffa de nästan varje dag, jobbigast är att missa så mycket med syskonbarnen men nu när de har hälsat på här uppe förstår de nog bättre varför jag inte kan komma lika ofta som jag gjorde tidigare. 
 
Det bästa med flytten är att jag får bo ihop med Johan, det har gjort så stor skillnad för mitt mående. Från att ha drömt mardrömmar praktiskt taget hela tiden så händer det nästan aldrig nu. Min ångestproblematik är mycket bättre än om jag fortfarande får mina sämre dagar, de kommer helt enkelt inte lika ofta. Söndagar är inte längre lika ångestladdade som de var tidigare. Förstår ni hur lätta ens axlar känns? Att få komma hem till Johan varje dag är ovärderligt. Tänk att rösten jag väntade på att få höra första gången vi skulle ses är rösten som jag vill höra resten av mitt liv? Eller ja, vissa gånger vill jag faktiskt att han ska vara tyst, haha. Tror att han omedvetet känner på sig när jag inte är pigg och då kommer det massa svammel och oljud från hans sida. Det är väl kärlek i ett nötskal antar jag. 
 
Har aldrig direkt ångrat flytten, självklart har jag hunnit snudda vid tanken att flytta hem igen, ärligt talat så har det hänt en gång. Men en gång på ett år, det är ju ingenting. Det är ju även så med kärlek, den kan inte vara lull lull och rosa fluffiga moln hela tiden, ibland så kommer det som gör ont och de rosa fluffiga molnen byts ut till svarta vassa moln. Det går aldrig att vara helt överens, viktigast är ju att inse det och att ta det därifrån. I ett förhållande är en två stycken och det får en aldrig glömma bort. Jag är lycklig mer eller mindre varje dag för jag bor tillsammans med den jag älskar. Tidigare trodde jag aldrig att det skulle gå, att lida av psykisk ohälsa men att samtidigt kunna vara lycklig. Men vet ni, det går. Ovärderligt.
 

Kommentarer
Postat av: Anonym

Åh, ser ju att jag missat en massa när jag inte kikat in på bloggen på ett tag. Tycker att du varit så jäkla modig som flyttade så långt bort för att vara med Johan. Är snart i samma sits, tror jag :-) Skriver på FB nån dag. Kram Lisa

Svar: Äsch då, är så himla dålig på att uppdatera att det är hemskt. Åh, tack. Det har inte varit lätt samtidigt som det har varit det. Jaså? Ja, bara att skriva! Kram
Erica KP

2018-09-16 @ 20:21:44

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0