Simply the best

Nu har det gått lite lång tid emellan inläggen men här kommer i alla fall min fortsättning när det gäller mobbning. Det börjar bli allt mer känt att nätmobbning är väldigt vanligt. Varför skulle det inte vara det? När det gäller internet och datorer så har vuxna oftast inte samma koll som dom kanske har annars, samtidigt kan jag anse att det finns brister annars också. Det här är i alla fall min historia om nätmobbning, det är väldigt viktigt att lyfta fram vad som händer på internet och hur lätt det kan hända.

 

Vem är Gnussan?

 

Ja, min blogg, självklart. Samtidigt hatar jag mitt bloggnamn men samtidigt så är det ju en del av mig. När jag skaffade bloggen så hade jag problem att komma på ett namn så det fick bli det jag var van vid även om namnet kan ge mig rysningar ibland. 

 

I grund och botten kommer namnet Gnussan från min första pojkvän, jag började närma mig att fylla 14 år. Det blev mitt smeknamn som det blev mitt namn på internetsidor. Innan Facebook blev stort i Sverige och ja, Umeå, så använde sig många av Umeå sidan Apberget. Det var på den här sidan som mobbningen startade. I och för sig är det inte så ologiskt, mobbade man mig ville man väl kunna kontrollera mig även på internet och inte bara i verkliga livet. Det hemska i det hela är dock hur lätt folk drogs med i att mobba mig fastän dom med all säkerhet inte visste vem jag var. Nu är det ju dock så att rykten har den effekten, något som i början var litet blir tillslut väldigt stort. Allting urartade när jag la ut en skämtbild från min födelsedagsfest, visst, den var inte bra att lägga ut men det är ju inte alltid man tänker så långt när man är 15 år. Jag la ut bilder från festen och mycket mer än det var det inte då tänkte jag. Hur som helst, jag fick en dildo i present och på bilden låtsades jag slicka på den, enligt min åsikt nu så är det inte en sexuellt laddad bild som många säkert kan tro. Som jag skrev tidigare, allting urartade. Jag blev kallad för dildosugare av väldigt många, det eskalerade även till karvare. Jag har aldrig förstått varför jag blev kallad karvare då jag aldrig har skurit mig själv, men även där får man bevis på vilken styrka rykten har. Under den här tiden var jag fortfarande aktiv på chatten, jag var envis och ville visa att jag inte tog illa vid mig. Tillslut blev jag påhoppad för att jag var överviktig, tror det har mycket att göra med att jag inte gömde mig. Jag var 15 år och en dag fick jag höra på chatten att det var en tjej som hade gjort en skämtbild med mig som tema. Jag gick in på hennes sida och hör och häpna, den här tjejen var yngre än mig. Hon var just över tio år gammal och hon hade som sagt gjort en rolig bild enligt henne själv. Den här tjejen hade tryckt in massa kuddar under sina kläder och skrivit att hon var Gnussan, hon hade rent av taggat mig. Redan nu kan man ju tycka att jag borde ha stängt av datorn och gått därifrån men redan här var jag fast. Samtidigt som man ville hålla koll på vad folk skrev om en så ville man ju även lyckas få bekräftelse från andra. Det är väldigt svårt att förklara men jakten på bekräftelse blir som en drog. Den här mobbningen slutade dock inte på internet, den fortsatte ute på stan. När jag hade gått ut nionde klass for jag och några klasskompisar in till stan i och med just skolavslutningen. Det som var menat att bli en trevlig kväll blev en hemsk kväll som satte djupa spår. Tror att vi stod vid Frasses när två personer kom fram, en kille och en tjej, båda var äldre än mig, vilket jag nu kan irritera mig på. Jag blev förföljd där jag stod och dom försökte ta kort på mig, både jag och mina kompisar förstod ju att fick dom något kort på mig skulle det hamna på Apberget och allt skulle fortsätta. Mina kompisar gick runt mig i en skyddande cirkel medan dom här två försökte ta sig runt för att fota mig men tillslut gav dom upp har jag för mig. Jag minns inte riktigt hur allt slutade, det blev svart. Efter det här klarade jag inte av att gå ensam på stan, gick jag ensam blev jag förföljd av okända i min egen ålder som ropade mitt smeknamn och ja, dom ropade ju mer än så men just dessa ord har jag förträngt. Det tog lång tid innan jag klarade av att gå ensam på stan igen för vars jag än gick kände jag mig alltid förföljd. Än idag kan jag ha problem att gå ensam på stan, tittar någon på mig kan jag hinna tänka 100 olika tankar på några sekunder om vad den personen tänker om mig och vet om mig.

 

Jag såg nyligt en film som handlar om just nätmobbning, den heter Cyberbully och jag tycker att alla borde se den, vuxna som barn. Det är så viktigt att inte blunda för det som händer på internet. Samtidigt är nätmobbning väldigt svårt att hindra och få tag i men vi måste veta att det finns. Det viktigaste man kan göra är att prata med sina barn och medmänniskor om det här. Det är väldigt viktigt att man som vuxen har den här vetskapen och kan föra den vidare till andra så att man kan vara det stöd som kan behövas. Ingen vuxen kan hindra ett barn att vara online på internet, nu kan man få tag på internetförbindelse praktiskt taget överallt. Däremot så kan en vuxen visa sig vara någon man kan lita på och gå till när man behöver hjälp för ingen ska behöva gå igenom det här ensam även fast jag vet att många gör det. Jag själv är ingen bra förebild när det gäller att ta vuxnas hjälp, jag skämdes för mycket och trodde för mycket på alla ord som sas om mig. När man har hört eller läst ett ord många gånger så är det tillslut mer troligt än det man själv anser vara rätt. Mobbning är något som alltid kommer att finnas och därför tycker jag att det är viktigt att man är insatt i hur det kan se ut och hur det kan vara. Som sagt, man kan inte skydda någon från alla faror men man kan hjälpa till så att taggarna inte sticks lika mycket.

 

Nu när jag är äldre så har jag givetvis insett att något som normal finns inte. Vem är det egentligen som bestämmer vad och vem som är normal eller inte? Hela mitt liv har jag känt mig annorlunda, ja, rent sagt medelmåttig kan man nog säga. Medelmåttig behöver ju däremot inte betyda något dåligt men i flera års tid kände jag aldrig att jag räckte till hur mycket jag än kämpade och försökte. Under flera års tid blev jag mobbad från och till, det har satt såna djupa spår i mig att det har gjort mig till den jag är idag. Jag skulle aldrig vilja uppleva det igen men på sätt och vis är jag tacksam. Just därför valde jag livets träd som min första tatuering, den står för att allt som händer har en mening. Det som hände då gjorde mig till den jag är nu. Har tidigare skrivit lite om hur jag har blivit mobbad så det kan kännas upprepande men det gör inget för det här är min historia.

 

Fram tills jag var runt fem år så räknades jag som normalstor, det är viktigt för mig att ha med ordet normal då jag ärligt talat vill få bort stämpeln på ordet normal. Ingen kan som sagt bestämma vad som är normalt eller inte. Men, i andras ögon räknades jag som normalstor. Efter det började jag bli större och riktigt varför vet jag inte, jag åt inte överdrivet mycket eller ofta. Jag satt inte stilla överdrivet mycket eller ofta. Första gången jag började känna mig obekväm i mig själv var när jag gick i simskola. Kom försent en dag och när jag skulle gå in i duschen så hörde jag några tjejer skratta där inne. Jag minns hur jag fick panik och vände om, jag gick hem och fastän en kamrats mamma ropade på mig så fortsatte jag bara gå. Kan jag ha varit sex år månntro? Redan här kände jag mig annorlunda och från den dagen jag blev mobbad så blev det värre.

 

När jag var sju år gammal och var på väg hem från skolan så sa en kille i klassen hej då tjockis till mig. Det gjorde så ont i mig, jag berättade det för mamma och pappa vilket resulterade i att dom tyckte att jag skulle prata med fröken om det. Nästa dag tog jag upp det med min fröken som då satt sig ner på golvet med mig och den här killen, där och då förklarade hon att man inte får säga så. Minns inte ordagrant men jag minns hur jag satt där med huvudet neråtböjt och kände mig lite allmänt löjlig. Blev som sagt inte mobbad hela tiden men det räckte för att förstöra, ja ett helt liv kan man nog säga. Jag kommer aldrig att komma ifrån vissa känslor och tankar helt även om jag har klarat det tillräckligt bra. Något mer som tog hårt på mig under den här tiden var att jag ofta blev retad för att jag kunde ha en tröja mer än en dag, jag var äcklig och smutsig. Än idag kan jag få panik av att ha samma tröja två dagar på raken om jag till exempel ska vara i skolan eller liknande ställen. Under samma period så var jag även den där lilla tjejen som inte fick vara med alla gånger. Var ofta jag stod i ett hörn på rasten eftersom jag helt enkelt inte fick vara med. Jag blev så nerslagen att jag inte klarade av att hitta på något själv, var lättare att stå i ett hörn och låtsas vara osynlig.

 

Med årens gång så ökade även vikten även om den inte ökade explosionsartat så var jag ju ändå den tjocka tjejen som inte var värd någonting. Varför fanns jag? Det var ju ändå ingen som ville se mig, ta i mig och så vidare. I högstadiet började en tid av skolkning, jag orkade inte vara i skolan hela tiden för jag kände aldrig att jag dög. Självklart hade jag vänner men det var ju inte alltid det kunde skydda mitt inre. För varje dag satt det en liten djävul på min axel som berättade hur dålig jag var, hur tjock och värdelös jag var. Via internet började jag prata med många olika människor för det var lättare att få kontakt där än i verkliga livet. Internet öppnade upp en hel värld för mig och den var inte bara ljus. Internet är en stor farozon för även om man kan vara mer anonym så kan det alltid dyka upp hemska människor som bara vill en illa. Jakten på att få känna sig accepterad var väldigt hård och det tog flera år innan jag kunde känna något värde i mig själv.

 

När jag gick ut högstadiet såg jag ljust på gymnasiet, jag såg slutet på att bli mobbad och jag såg slutet på att inte känna mig accepterad. Jag insåg ganska fort att man inte är mycket mognare i gymnasiet och jag fick en plågoande ganska fort. Riktigt varför den här killen var på mig vet jag faktiskt inte, jag visste inte vem han var mer än att jag hittade hans namn i skolkatalogen. Han var alltid omgiven av sina vänner och varje gång han såg mig visade han hur äcklad han var av mig. Jag blev så arg många gånger för jag hade ju aldrig gjort honom något. Jag minns även en gång då vi började bråka utanför Mias grill efter en krogkväll, ja, det här höll alltså i hela gymnasiet. Minns inte vad som sas men nu var min bägare fylld, det var sista droppen. En av hans kompisar drog fram en liten kniv för att visa att jag bara skulle hålla käften, då blev jag ännu mer förbannad och sa åt han att den där pennkniven inte var något att komma med. Tillslut drog dom sig vidare och vi som var kvar kunde sätta oss i bilen och åka hem. Ja, dom höll på fastän min mamma var där, ganska pinsamt kan jag tycka idag. Tillslut blev den här killen hotad av en dåvarande kompis som även kände en kompis till han, efter det lugnade allting ner sig. Nu är jag inte för hot och våld men det verkade vara det enda som gick in i den här killens huvud och nej, jag bad aldrig min kompis om att göra det utan han märkte hur dåligt jag mådde. Det blev ingen stor grej av det hela men däremot så hotade han också en annan kille som gick samma utbildning som mig och då blev det ganska uppblåst. Jag fick ta mycket skit för min kompis handling även fast jag var inne i ett klassrum och inte hade någon aning om det. Den här killen blev ombedd att ställa sig ner på knä och be om förlåt. Jag och den här killen redde ut det väldigt fort och blev vänner. Han insåg att han hade betett sig väldigt illa mot mig och bad om ursäkt och jag förklarade att jag inte bett om att han skulle bli hotad. Tillslut förstod även hans vänner hur allting låg till och det lugnade ner sig. Förutom allt det här var det ännu i min närhet under den här utbildningen som var på mig mer än en gång. Den här killen till och med petade på mig för att påpeka att han ansåg mig vara tjock. Nu hade jag blivit retad och hånad i flera år men aldrig som då har jag mått så dåligt och blivit så kränkt. Nu var det ju inte bara psykisk terror utan det blev fysisk också.

 

I och med att skolan slutade så började ju även mobbingen tyna bort även om jag då och då kunde få hån ord slängda efter mig om det fanns dom som visste vem jag var och liknande. Att jag mitt i allt det här fick problem med huvudvärk, rejäl viktuppgång, magproblem och diagnosen PCOS gjorde ju ingenting bättre för mitt självförtroende. Redan i högstadiet fick jag diagnosen långvarig depression och det var väldigt tungt att orka med skolgången och livet i sig. Att det fortsatte resten av min skolgång var som ett slag i magen. Men som sagt, man kan vända något dåligt till något bra. Att inte få känna något värde i mig själv gjorde att jag vill att andra ska få känna sig värdefulla och sedda. Istället för att ta hand om mig själv såg jag till att andra i min närhet hade det bra. Man kan nog säga att jag drogs till människor som såg lika vilsna ut som jag var. Redan i högstadiet byggde jag upp en attityd som visade att mig kunde man inte säga åt utan att få höra något tillbaka. Jag ville aldrig visa mig nerslagen, jag ville aldrig visa att orden sårade mig väldigt djupt även om det säkert syntes ändå. Jag lärde mig att bli envis och gå min egen väg. Aldrig någonsin skulle någon få bestämma över mig och mina tankar. Det gjorde ju självklart att många inte tyckte om mig för oftast tyckte jag tvärtom. Jag tyckte aldrig tvärtom bara för att utan det var oftast så att jag inte ville gå med på det dom tyckte. Så än om min enda önskan var att bli accepterad så vägrade jag vika mig för någon annan.

 

Jag blev så mycket svagare men samtidigt så mycket starkare.

 

Kan nog komma att dyka upp mer angående mobbing ju längre tiden går, ibland sitter minnena längre in och visar sig inte förens dom är redo helt enkelt. Det är väldigt svårt att få med allting man vill få med så det är helt enkelt det viktigaste som gör det. Ibland kan det låta snurrigt men samtidigt så är det ju så det är. Jag skriver det som kommer och inte tvärtom. Kommer att skriva ännu ett inlägg om mobbing som handlar om just internet och dess otrevliga baksida. Jag känner att internet behöver en egen plats då det som hände var ganska extremt och än idag sitter i mitt bakhuvud och knackar på.

 

Jag har nu lagt till en ny kategori som heter Min historia. Under den här kategorin kommer det att skrivas inlägg som handlar om just min historia. Jag är en född tänkare och skrivare, för mig är det inte mer än rätt att jag skriver alla mina tankar även om det inte blir precis alla. Samtidigt så kommer jag självklart att visa respekt för mina nära och kära, jag kommer inte att skriva om precis allt i mitt förflutna som jag kanske skulle vilja. Det är ju så, allting i mitt liv handlar inte bara om mig även om jag har en egen tanke eller åsikt. Jag känner att det vore att ta ett steg för långt om jag skriver om andras problem som har blivit mitt problem. Det skulle lätt bli så att personen i sig säkert känner sig uthängd och eftersom jag inte vill att det ska bli så kommer jag inte att skriva allt. Så, varför har jag valt att börja skriva mer om mitt förflutna? Vill jag ha mer läsare? Vill jag ha sympati eller empati? Åter igen, jag är en tänkare och en skrivare, för mig är det snarare terapi att få ur mig alla tankar och känslor. Det enda jag skulle vilja ha om något vill ge något så är det förståelse och respekt. Jag kan med all säkerhet sjunka i värde som person i någons ögon men är det då jag som har gjort fel eller är det personen som vänder mig ryggen som gör det?

 

Mitt liv har inte varit en dans på rosor alla gånger, många gånger har jag snubblat i alla törnen och fastnat långt ner i djup mörk grop. När jag har varit nere i dessa gropar så har jag inte alltid hittat vägen upp och det gör att alla mina val i livet inte har varit bra varken för mig eller dom i min närhet. Mina val har aldrig varit till för att skada någon och var det för att skada någon så var det mig själv. Om och om igen puttades jag ner av människor som inte visste bättre och det gjorde att jag tillslut också såg ner på mig själv. Jag hade bara mig själv att skylla, jag var inte värd något.Om och om igen tog jag mig upp ur dessa gropar, det har aldrig inte varit lätt att ta sig upp alla gånger men jag gjorde det. Först flera år senare så har jag äntligen förstått att det inte är något fel på mig. Jag är en bra människa, jag är värdefull och jag är stark. Jag har också förstått att det inte var jag som gjorde fel, det tog lång tid innan jag kunde inse att det är jag som har blivit sparkad på inte den som sparkade på mig. Än om flera stenar har lossnat från mitt hjärta så kan jag tänka väldigt ofta på mitt liv och det som varit. Det kan vara allt ifrån en artikel, en blogg eller helt enkelt något som man pratar om med sina vänner. Det finns mycket som jag kommer att behöva bearbeta hela mitt liv men då är det bara att göra det.

 

Jag vet inte hur ofta jag kommer att skriva eller hur mycket, det får komma när det kommer. Det jag vill uppnå med det hela är att visa vem jag är och varför jag är jag. Min tatuering livets träd står för det jag tror det, det som har hänt i ditt förflutna kommer att påverka din framtid. Det är upp till en själv att göra rätt val för att vara en bra människa som folk kan lita på och kanske till och med se upp till och vara stolt över. Även fast jag har mina upp och ner perioder när det gäller depressioner så kan jag med styrka ändå säga; Det blir bättre. Skulle jag nå ut till någon med mina inlägg som har varit med om liknande så vore det jättebra. Förutom att hjälpa mig själv så vill jag även hjälpa andra. Det kommer med all säkerhet dyka upp frågor allt eftersom mina inlägg kommer och jag lovar att det är okej att fråga mig, känns det jobbigt att fråga så är det bara att vara anonym. Jag har efter en lång tids funderingar bestämt mig för att vara ännu mer öppen om det dolda. I och med det här valet så ger det folk rättigheter att fråga. Skulle det vara så att man ändå känner att man inte klarar av att fråga genom en kommentar så be om min mailadress. Jag hoppas även att ni har tålamod med mig, allt kommer inte att komma på en gång. Det kommer att krävas tid, skratt och tårar från min sida och det är inte alla gånger jag kanske orkar. Det kommer när det kommer och jag vet hur irriterande det kan vara. Det är ungefär som när man frågar om kryddning och man får svaret; Ja, men på en höft? Vems höftstorlek då brukar jag tänka. Tillslut så.

 

Det blir bättre