Simply the best

Nu när jag är äldre så har jag givetvis insett att något som normal finns inte. Vem är det egentligen som bestämmer vad och vem som är normal eller inte? Hela mitt liv har jag känt mig annorlunda, ja, rent sagt medelmåttig kan man nog säga. Medelmåttig behöver ju däremot inte betyda något dåligt men i flera års tid kände jag aldrig att jag räckte till hur mycket jag än kämpade och försökte. Under flera års tid blev jag mobbad från och till, det har satt såna djupa spår i mig att det har gjort mig till den jag är idag. Jag skulle aldrig vilja uppleva det igen men på sätt och vis är jag tacksam. Just därför valde jag livets träd som min första tatuering, den står för att allt som händer har en mening. Det som hände då gjorde mig till den jag är nu. Har tidigare skrivit lite om hur jag har blivit mobbad så det kan kännas upprepande men det gör inget för det här är min historia.

 

Fram tills jag var runt fem år så räknades jag som normalstor, det är viktigt för mig att ha med ordet normal då jag ärligt talat vill få bort stämpeln på ordet normal. Ingen kan som sagt bestämma vad som är normalt eller inte. Men, i andras ögon räknades jag som normalstor. Efter det började jag bli större och riktigt varför vet jag inte, jag åt inte överdrivet mycket eller ofta. Jag satt inte stilla överdrivet mycket eller ofta. Första gången jag började känna mig obekväm i mig själv var när jag gick i simskola. Kom försent en dag och när jag skulle gå in i duschen så hörde jag några tjejer skratta där inne. Jag minns hur jag fick panik och vände om, jag gick hem och fastän en kamrats mamma ropade på mig så fortsatte jag bara gå. Kan jag ha varit sex år månntro? Redan här kände jag mig annorlunda och från den dagen jag blev mobbad så blev det värre.

 

När jag var sju år gammal och var på väg hem från skolan så sa en kille i klassen hej då tjockis till mig. Det gjorde så ont i mig, jag berättade det för mamma och pappa vilket resulterade i att dom tyckte att jag skulle prata med fröken om det. Nästa dag tog jag upp det med min fröken som då satt sig ner på golvet med mig och den här killen, där och då förklarade hon att man inte får säga så. Minns inte ordagrant men jag minns hur jag satt där med huvudet neråtböjt och kände mig lite allmänt löjlig. Blev som sagt inte mobbad hela tiden men det räckte för att förstöra, ja ett helt liv kan man nog säga. Jag kommer aldrig att komma ifrån vissa känslor och tankar helt även om jag har klarat det tillräckligt bra. Något mer som tog hårt på mig under den här tiden var att jag ofta blev retad för att jag kunde ha en tröja mer än en dag, jag var äcklig och smutsig. Än idag kan jag få panik av att ha samma tröja två dagar på raken om jag till exempel ska vara i skolan eller liknande ställen. Under samma period så var jag även den där lilla tjejen som inte fick vara med alla gånger. Var ofta jag stod i ett hörn på rasten eftersom jag helt enkelt inte fick vara med. Jag blev så nerslagen att jag inte klarade av att hitta på något själv, var lättare att stå i ett hörn och låtsas vara osynlig.

 

Med årens gång så ökade även vikten även om den inte ökade explosionsartat så var jag ju ändå den tjocka tjejen som inte var värd någonting. Varför fanns jag? Det var ju ändå ingen som ville se mig, ta i mig och så vidare. I högstadiet började en tid av skolkning, jag orkade inte vara i skolan hela tiden för jag kände aldrig att jag dög. Självklart hade jag vänner men det var ju inte alltid det kunde skydda mitt inre. För varje dag satt det en liten djävul på min axel som berättade hur dålig jag var, hur tjock och värdelös jag var. Via internet började jag prata med många olika människor för det var lättare att få kontakt där än i verkliga livet. Internet öppnade upp en hel värld för mig och den var inte bara ljus. Internet är en stor farozon för även om man kan vara mer anonym så kan det alltid dyka upp hemska människor som bara vill en illa. Jakten på att få känna sig accepterad var väldigt hård och det tog flera år innan jag kunde känna något värde i mig själv.

 

När jag gick ut högstadiet såg jag ljust på gymnasiet, jag såg slutet på att bli mobbad och jag såg slutet på att inte känna mig accepterad. Jag insåg ganska fort att man inte är mycket mognare i gymnasiet och jag fick en plågoande ganska fort. Riktigt varför den här killen var på mig vet jag faktiskt inte, jag visste inte vem han var mer än att jag hittade hans namn i skolkatalogen. Han var alltid omgiven av sina vänner och varje gång han såg mig visade han hur äcklad han var av mig. Jag blev så arg många gånger för jag hade ju aldrig gjort honom något. Jag minns även en gång då vi började bråka utanför Mias grill efter en krogkväll, ja, det här höll alltså i hela gymnasiet. Minns inte vad som sas men nu var min bägare fylld, det var sista droppen. En av hans kompisar drog fram en liten kniv för att visa att jag bara skulle hålla käften, då blev jag ännu mer förbannad och sa åt han att den där pennkniven inte var något att komma med. Tillslut drog dom sig vidare och vi som var kvar kunde sätta oss i bilen och åka hem. Ja, dom höll på fastän min mamma var där, ganska pinsamt kan jag tycka idag. Tillslut blev den här killen hotad av en dåvarande kompis som även kände en kompis till han, efter det lugnade allting ner sig. Nu är jag inte för hot och våld men det verkade vara det enda som gick in i den här killens huvud och nej, jag bad aldrig min kompis om att göra det utan han märkte hur dåligt jag mådde. Det blev ingen stor grej av det hela men däremot så hotade han också en annan kille som gick samma utbildning som mig och då blev det ganska uppblåst. Jag fick ta mycket skit för min kompis handling även fast jag var inne i ett klassrum och inte hade någon aning om det. Den här killen blev ombedd att ställa sig ner på knä och be om förlåt. Jag och den här killen redde ut det väldigt fort och blev vänner. Han insåg att han hade betett sig väldigt illa mot mig och bad om ursäkt och jag förklarade att jag inte bett om att han skulle bli hotad. Tillslut förstod även hans vänner hur allting låg till och det lugnade ner sig. Förutom allt det här var det ännu i min närhet under den här utbildningen som var på mig mer än en gång. Den här killen till och med petade på mig för att påpeka att han ansåg mig vara tjock. Nu hade jag blivit retad och hånad i flera år men aldrig som då har jag mått så dåligt och blivit så kränkt. Nu var det ju inte bara psykisk terror utan det blev fysisk också.

 

I och med att skolan slutade så började ju även mobbingen tyna bort även om jag då och då kunde få hån ord slängda efter mig om det fanns dom som visste vem jag var och liknande. Att jag mitt i allt det här fick problem med huvudvärk, rejäl viktuppgång, magproblem och diagnosen PCOS gjorde ju ingenting bättre för mitt självförtroende. Redan i högstadiet fick jag diagnosen långvarig depression och det var väldigt tungt att orka med skolgången och livet i sig. Att det fortsatte resten av min skolgång var som ett slag i magen. Men som sagt, man kan vända något dåligt till något bra. Att inte få känna något värde i mig själv gjorde att jag vill att andra ska få känna sig värdefulla och sedda. Istället för att ta hand om mig själv såg jag till att andra i min närhet hade det bra. Man kan nog säga att jag drogs till människor som såg lika vilsna ut som jag var. Redan i högstadiet byggde jag upp en attityd som visade att mig kunde man inte säga åt utan att få höra något tillbaka. Jag ville aldrig visa mig nerslagen, jag ville aldrig visa att orden sårade mig väldigt djupt även om det säkert syntes ändå. Jag lärde mig att bli envis och gå min egen väg. Aldrig någonsin skulle någon få bestämma över mig och mina tankar. Det gjorde ju självklart att många inte tyckte om mig för oftast tyckte jag tvärtom. Jag tyckte aldrig tvärtom bara för att utan det var oftast så att jag inte ville gå med på det dom tyckte. Så än om min enda önskan var att bli accepterad så vägrade jag vika mig för någon annan.

 

Jag blev så mycket svagare men samtidigt så mycket starkare.

 

Kan nog komma att dyka upp mer angående mobbing ju längre tiden går, ibland sitter minnena längre in och visar sig inte förens dom är redo helt enkelt. Det är väldigt svårt att få med allting man vill få med så det är helt enkelt det viktigaste som gör det. Ibland kan det låta snurrigt men samtidigt så är det ju så det är. Jag skriver det som kommer och inte tvärtom. Kommer att skriva ännu ett inlägg om mobbing som handlar om just internet och dess otrevliga baksida. Jag känner att internet behöver en egen plats då det som hände var ganska extremt och än idag sitter i mitt bakhuvud och knackar på.