Simply the best

Det är väldigt sällan som en själv ser skillnaden när det kommer till kroppen. Det är ju i och för sig inte så konstigt då jag ser mig själv i spegeln varje dag. Ganska nyligt så såg jag med hjälp av två bilder vilken skillnad som det är på min kropp och dessa bilder togs den 24/5 och den 13/6. Ibland behöver det inte synas på vågen ibland syns det på kroppen. Dessa stunder när man ser skillnad är värda mer än guld.

 

Igår la jag upp denna text på instagram och facebook;

 

 

Min tanke bakom texten är precis som den lyder. Det gör så ont i mig när det finns människor som tror sig veta hur en annan människa mår eller inte. Eller varför inte rentav har roligt åt personen som öppnar sitt hjärta. Jag själv är väldigt öppen om mitt liv och mitt mående. Efter att ha läst Sara Stilles bok Bära leggings i januari har jag kunnat sätta ord på varför jag är så öppen som jag är, det har varit och är mitt sätt att överleva. Jag vet hur det är att må dåligt och det är ingenting som jag går runt och säger till hela världen direkt det händer men man ska kunna göra det utan att det kommer en pekpinne viftandes i ansiktet. Alla är inte lika öppna om sitt mående som jag är men skulle den mer slutna människan vilja öppna sig för vissa så ska man ta det som en gåva, inte som något man bara viftar bort. Det är inte så lätt för en utomstående att veta vad man ska säga eller göra men ibland är det viktigaste att man lyssnar och bara finns där. Det är inte så lätt alla gånger att vara öppen om just sitt mående då psykisk ohälsa fortfarande är ganska tabu att prata om, det har däremot ändrats lite och förhoppningsvis fortsätter det så. Man ska inte behöva skämmas för att man mår dåligt, hur ska man någonsin kunna börja må bättre om man skäms?

 

Jag vet inte alltid vad man kan säga eller göra men något jag vet att man INTE ska göra är att jämföra med hur andra har eller har haft det. Vare sig det är jag själv som jämför mig med någon annan eller att någon jämför mig med någon annan till exempel. Ingen kan veta hur jag mår av det som har hänt och händer runt omkring mig, man kan försöka förstå men man kan aldrig förstå till 100 %. Nu nämns det mycket ur min synvinkel men det här är viktigt för alla. Det är viktigt att få öppna sitt hjärta utan att få höra; Ja men den där har det ju mycket värre och så vidare. Vad spelar det för roll om vad jag har varit med om när det kommer till hur någon i min närhet mår? Det går inte att jämföra då vi alla är egna individer och i och med det upplever vi saker olika om det så handlar om negativa eller positiva händelser.

 

Har själv varit med om mycket fördomar och även folk i min närhet har varit med om det och kan vara det än idag. Mår man psykiskt dåligt ska det synas också, skitsnack säger jag. Man kan inte se på någon hur den mår, man bär alltid en mask. Man vill inte visa utåt hur dåligt man ibland mår och det är både för att skydda sig själv och andra för ibland orkar man inte. Självklart kan man även ha de här stunderna som gör en jätteglad och avslappnad, man får må bra för en stund och man visar att man mår bra. Även här kommer fördomarna in, mår man bra någon gång fastän man sagt att man är deprimerad så ljuger man nästan. Hur kan du se så glad ut, hur kan du orka göra det där och så vidare. Det är frågor som kan hagla över en, ibland känns det nästan inte som att man förtjänar att må bra om man har en depression. Det låter fel, eller hur? Det här ju de här bra stunderna som gör att man orkar mer och då håller man fast vid de så hårt man kan, varför ska då vissa försöka ta det ifrån en?

 

Det här är ett väldigt komplicerat ämne i och med att alla inte har varit i samma sits. Vi kan aldrig förstå varandra fullt ut men vart hamnar vi om vi inte ens försöker? Det spelar ingen roll om vad man har läst eller hört i och med all forskning när det kommer till psykisk ohälsa för det är fortfarande något som är individuellt. Det jag vill få ut i det hela är att vi ska få ha rätten till våra egna liv, ingen ska komma och säga något om hur man mår eller inte. Det funkar inte så. Det är en orättvisa som jag alltid kommer att kämpa emot.

 

 

Idag hade jag och Eve planerat att ta oss en promenad, det blev att vi mötte upp varandra runt 15 snåret och sen begav vi oss mot Nydalasjön. Vi gick över kinabron och sen tog vi en liten avstickare mot sjön dit jag brukar gå vintertid, jisses vad rofyllt det var där nu sommartid också. Ja, enligt många kan man inte kalla det sommar nu i och med kylan men hey, vi har ju massa fint blomster i alla fall! Vi gick ner på bryggan en liten stund och suget efter att bada, ha picknick eller liknande infann sig ganska fort. Förhoppningsvis är det bra väder till veckan, då ska vi gå tillbaka dit. Därefter fortsatte vi för att gå runt sjön, ja, det var i alla fall planen, vi kollade på alla stugor som fanns här och var efter vägen samtidigt som vi drömde oss bort efter en egen stuga. Efter ett tag kom vi till hyreshus och tänkte what, vi följde en mindre grusväg som var en gång och cykel bana och där kom vi fram och såg en skylt som det stod Ö Ålidhem på, vi fortsatte gå och plötsligt var vi på Tomtebo vid Älvans väg, blev en riktig what känsla då det inte var det som var tanken, haha.

 

Det blev inte så att vi gick runt sjön, snarare bredvid den en liten bit och sen så långt bort ifrån den som möjligt nästan. Vi vände tillbaka och gick upp mot Ålidhem för att senare svänga ner mot våra områden. Det blev en skön promenad på åtta kilometer och det kändes verkligen i mina ben och knän i slutet. Känns lite tråkigt att mina knän har blivit sämre nu när jag gått ner så pass mycket i vikt men jag får helt enkelt träna upp de i en bra takt och känna efter så att jag inte skadar mig. Haft en jättefin dag och det kommer att bli fler.

 

Igår hade jag en helkväll med lillasyster, underbart!

 

Vi började kvällen hemma hos mig med gammal peppande party musik och jag var som sagt onykter igår, ja, mer än onykter kan man nog säga. Var inte tänkt så men det blev så och jag hade i alla fall roligt så no harm done eller hur? När vi var färdiga hemma hos mig åkte vi vidare ner mot stan för att gå på lillebrors spelning på Scharinska. Extrakt var nämligen förband åt Persuader igår och de var riktigt bra. Tråkigt nog var det jag och Eve som gick lös mest men jisses så roligt det var. När deras spelning var slut så gick vi vidare till Olles, vi skippade alltså Persuader men vi var ju faktiskt där för Emil.

 

Framme på Olles fortsatte jag dricka lite till, drack även en cider på Scharinska. Vi träffade Lelle och hans kompis, Love/Lowe, skriver båda stavningarna då jag inte vet, haha. Lite senare gick de ner på nedervåningen men vi stannade kvar där uppe för att lyssna på trubaduren som var jättebra. Vi fick även sällskap av två killar resten av kvällen och det var ju trevligt. Blev mest prat och diggande till musik, ja även mycket skönsång. När Olles stängde klockan två gick vi direkt för att hinna med den sista nattbussen, jag var fortfarande full och jag ides verkligen inte gå 3 km hem i det tillståndet. Nere på vasaplan träffade vi lillebror och pratade med han en snabbis innan vi gick vidare in i bussen där vi fick en hångelshow på sätena framför oss. Ett sånt där tillfälle när man vill säga; Get a room! Visst, jag är inte så brydd men det blev kanske lite mycket just då.

 

Idag är jag väldigt spänd i nacken, inte det smartaste att headbanga när jag haft problem nyligt men ville hellre spara på knäna då jag fortfarande har ont i de sen sist vi var ute. Jag vet inte vad det är men känns som att jag är mer känslig för alkohol nu förtiden, känner av den mycket längre också, undrar vad det beror på. Men men, hade en jättebra kväll och natt och det kommer flera, det vet jag för vi är bäst. Snart är ju även lillebror gammal nog för att komma in lättare på fler ställen. Snart borde vi även dra en kväll då hela syskonskaran umgås tillsammans, vore väldigt roligt.

 

I måndags hade jag tid för introduktion och det började i alla fall bra. I slutet på passet då vi skulle gå igenom bålövningar blev jag däremot väldigt yr, illamående och skakig. Kände mig som en tjock fjant som aldrig tränat i hela sitt liv ungefär. Ja, väldigt onödig tanke men även en tanke som väldigt lätt kan råka trilla in när man mår dåligt. Tog en liten paus och tänkte försöka igen men då blev det dubbelt så mycket, det slutade med att vi gick tillbaks till rummet och pratade lite. Fick även förslaget om att träffa en av deras sjukgymnaster som även han var pt så då kunde jag få lite tips med övningar.

 

I onsdags träffade jag sjukgymnasten och det kändes riktigt bra. Fick testa lite övningar inne i behandlingsrummet som jag även kan göra ute i gymmet eller hemma med hjälp av rätt hjälpmedel. Efter det gick vi ut i gymmet där jag fick testa ungefär samma övningar som hos pt'n men nu i andra maskiner och med mer tankar om hur det ska kännas och vara. Ska alltid tänka på hur nacken känns innan jag börjar, är jag spänd redan från början är det fel. Vi pratade även lite om mina leder, jag funderade om någon av övningarna kunde förvärra mina problem men det tyckte han inte och så sa han en väldigt bra grej; "Motion is lotion". Det är en mening jag kommer ha med mig i ryggsäcken för den stämmer ju, rör vi på oss smörjer vi lederna och håller igång vår kroppsfunktion.

 

Nu är mitt träningsprogram färdigt och jag ska se till att börja med det för att se om allt funkar. Känns bra att jag blev uppmuntrad till att hellre fråga en gång för mycket än för lite och att lyssna mycket till mig själv, känns det fel ska jag inte göra det bara för att han har sagt så. Är ju väldigt lätt ibland att man kör på med det man har fått för de med profession ska veta bäst eller hur? Något av det viktigaste är att lyssna på kroppen och ge den tillräckligt med utmaning men inte för mycket. Tränar man till exempel för lätt förbättras man inte och tränar man alldeles för tungt på en gång kan man skada sig. Det bästa är att börja där det känns lite jobbigt men inte alldeles för jobbigt. Med det i tankarna har jag tänkt börja ta mig till gymmet oftare för att ha en dejt med motionscyklarna då jag fortfarande har väldigt ont i knäna sen jag var ut med Eve, Angelina och Linnea. Har promenerat ganska mycket sen dess och får oftast ondare efteråt beroende på hur långt jag går. Just därför kan motionscykeln vara något för mig just nu då det avlastar knäna lite extra.

 

I måndags kom Britt-Mari hem till stan och sen dess har vi umgåtts ganska intensivt i och med att hon far iväg imorgon igen. Jisses, den damen är ju mer världsvan än jag. Haha, ja, det är inte så svårt att vara det, jag har inte ens lämnat Sverige.

 

Ska ta mig upp i tid imorgon i och med telefontider så en uppdatering om hur allt har gått på gymmet i och med introduktionen och så vidare kommer imorgon kväll eller så. Nu är det dags att börja göra sig i ordning för sängen.

 

I och med all stress med studierna la jag gymkortet på hyllan, samtidigt som det kändes rätt så kändes det fel. Kortet kostar pengar och borde därför användas flitigt men det är ju det där med borde och måsten, allt blir extra svårt då, i alla fall för mig. Dock så fick det bli så i alla fall och jag försökte ta mig ut på mindre promenader nästan varje dag för att få in någon slags träning. Nu kan man ju tycka att jag ska ha tid med att gymma om jag hade tid med promenader men när det kommer till gymmet så läggs ju extra tid till i och med att man går dit och hem, byter om och så vidare. Låter kanske som bortförklaringar men enligt mig är det ganska logiskt och mitt i all stress är det promenader som funkar bäst för mig ändå.

 

Nu är första året på universitetet över, jisses vad tiden sprungit iväg! Nu längtar jag bara tills alla resultat kommer in så man slipper tänka på komplettering nu under sommaren. I och med att första året är över så kom även tankarna; Nu jäklar ska gymmet besökas! Först idag skedde det, men det är ju bättre än inte alls eller hur? Stressade dit på förmidagen då jag hade planer med Jenny sen, skulle det skjutas upp skulle det aldrig hända därav stressen. Framme på gymmet så bokade jag även in en introduktion på måndag, med en kille, ja, det känns inte lika roligt. Tror det är för inpräntat i skallen att killar är duktiga, stora och starka och jag, ja, lilla jag är en liten mesig kyckling, haha. Tar helt enkelt upp kampen med mina små demoner, nu kör vi. Blev nästan ett helkropps pass idag och jisses vad det tog. Körde ben först och de rent av skakade som löv när jag satt och "vilade" på rodden. Efter gymmet bar det av hem för en snabb dusch och fixning då jag skulle iväg med Jenny, nu blev det lite senare än tänkt men då hann ju jag slappna av och vad gjorde det, vi skulle umgås! Imorgon far hon hem över sommaren och det kommer bli så tomt utan henne här uppe men snart ses vi igen, tiden går fort.

 

Våra planer för idag var ett stadsbesök och det blev en rejäl runda då vi ville hinna så mycket som möjligt innan stängningsdags. Jag hittade en fin klänning som jag hängde undan då den hade lite små märken i tyget, vill kolla i de andra butikerna om den finns i rätt storlek där då den inte finns på nätet. Förstår inte varför H&M har vissa plagg endast i butik och vissa endast på internet, idioti! Tycker även att de ska kunna ha som Kappahl att man kan kolla tillgängligheten via deras hemsida, fy fy. Utöver det så har jag haft en jättefin dag tillsammans med Jenny och någon bild dyker nog upp senare i och med att hon tog en vacker på oss i omklädningsrummet, haha. Ni kan vara lugna, vi var fullt påklädda.

 

Imorgon är det söndag vilket betyder invägning, måste även ta mina mått då jag glömde göra det hemma i huset nu när jag var norröver. Har ju som sagt bestämt att inte stressa med mina sista kilon tills jag kommer under 100 men det känns ju som att man är så nära!

 

I onsdags kväll bestämdes det huxflux att jag skulle åka norrut, köpte biljetter samma kväll och tidigt morgonen därpå var jag och Mirabelle på stationen. Innan jag tog taxin ner till stationen kollade jag upp SJs app angående förseningar eller dylikt men ingenting visades fastän jag uppdaterade den, perfekt tänkte jag. Väl framme på stationen vilket var innan halv sju då tåget skulle gå cirka 20 minuter senare så såg jag att den nya tiden var 09.39. Höll på att tappa humöret, där står jag i väntrummet som nu är helt utan bänkar och tåghelvetet är flera timmar försenat. Lyckligtvis har jag tjuvlyssnaröron när jag är ute på resande fot ensam, den här gången var ju även Mirabelle med och inte ville jag att hon skulle behöva sitta i buren några extra timmar utöver resan. Vi som var på stationen reagerade på att ett sent natt tåg kom in och jag hörde en kvinna prata om att man borde fråga om man inte kunde få åka med det tåget. Snabbt som attan tog jag mina saker och följde efter henne till tågpersonalen som klivit ur tåget och hör, vi fick åka med! Det fanns gott om platser och tåget skulle ju ändå norröver, detta tåg skulle egentligen ha gått 02.21 på natten så även detta var rejält försenat.

 

Vi kom fram till Boden en timme tidigare än det var tänkt med det andra tåget så jag hann släppa ut Mirabelle på en liten skuggvisit innan vi skulle vidare. Det anslutande tåget kom i tid och vi var framme strax efter 12.30 som beräknat. Var underbart att få komma upp igen och bara vara, det behövdes för båda två. Under dagarna som gick hann vi med att få besök, bjuda på fika, åka på en tur i skogen och så vidare. Något av det roligaste var däremot att jag fick se att min ren har fått en kalv! Kan ni förstå vilken lycka? Hade tyvärr inte mobilen med mig så kunde inte föreviga min kalv på bild men jisses så jag njöt av att få se den. Lika snabb i benen som sin mor, liten och helljus brun, åh, jag smälter bara vid tanken.

 

Tillslut var de måndag, sista dagen det vill säga. Johan jobbade förmiddag och jag var hemma med hundarna, nu har vi en hundhage direkt ut från altanen vilket är perfekt, då kan de komma och gå som de vill så länge dörren är öppen. Mitt upp i allt den dagen flög dock en fågel in fastän dörren inte var öppen så mycket, höll på få panik, haha. Hundarna och jag for efter fågeln, den for in i rutan fler än en gång och jag tänkte; Nej, skada dig inte, jag vill inte ta död på dig! Tillslut fick jag äntligen ut den hur huset men det tog sin tid. Mirabelle har under de här dagarna mest huserat på övervåningen, hon är inte så förtjust i hundarna och speciellt plottskallarna är lite väl för på för att hon ska kunna slappna av. Tar nog ett tag innan de kan bli van vid varandra men samtidigt så är ju hundarna så unga än också så det blir nog bra i slutändan i alla fall. Väl framme vid stationen så var tåget bara någon minut försenat men i Boden däremot, jisses. Stod ingenting på skärmen om tåget, ingenting ropades ut och där stod man i över 30 minuter och fick läsa om ett annat tåg som skulle gå två timmar senare. Var det vårt tåg eller var det ett annat? Vi på perrongen fattade ingenting och jisses så less man hann bli, är ju ingen idé att gå till stationen heller då man ska ner under jord och sen upp igen, tänk om man missar tåget bara för det liksom. Men tåget kom tillslut som sagt och jag fick åka i en liten kupe med Mirabelle, en annan tågresenär och hennes hund. Blev en riktigt trevlig åktur då vi pratade mycket och jag fick gosa väldigt mycket med hunden också. Vet inte vad tåget sysslade med denna resa dock, en halvtimmes försening brukar oftast köras in men nu kom vi till och med en timme sent, vi hade visst tappat 35 minuter mellan Umeå och Hällnäs, vad hände där? När de ropar ut Vindeln som ligger just efter Hällnäs brukar det säga swoosh, men icket.

 

Kom hem tillslut, Mirabelle blev sig själv på en gång och högg in friskt på mat, vatten och toalettbesök. Samtidigt var det jätteskönt att komma hem, är väl alltid så när man är ute på resande fot men samtidigt så blev det så jäkla tomt och litet här hemma. Saknas en karl, några rum och en drös hundar liksom.

 

Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge, är det inte så det heter? Det är praktiskt taget snart en månad sen jag var på en klasskamrats inflyttnings/grill fest med film/serie maskerad som tema. En månad hit eller dit, ska visa hur snygg jag var den kvällen och natten. Fick för mig av någon anledning att slå på stort för en gångs skull, kan bero på mina självförtroendekickar men även umgänget. Kvällen till ära var jag Frenchy i Grease, bäst av allt var ju att en Grease låt spelades när jag klev in genom dörren, helt oplanerat, jag är Frenchy helt enkelt.

 

För två veckor sen och några dagar nådde jag ett mini mål. Mitt första mål var 10 kg, för att slippa känna någon press av mig själv satte jag denna gång upp ett mål på 5 kg, tänk att kunna säga; Jag har gåt ner 15 kg. Den 18 maj hade jag gått ner 15,1 kg! Valde efter det att inte känna någon stress över att gå ner mina sista 5 innan jag når mitt viktigaste mål, att komma under 100. Har skött kosten och motionen lite sämre vissa gånger sen dess men samtidigt är det bara lite mer än två veckor sen, jisses, ta det lugnt! Samtidigt känns det som att det är en månad sen jag nådde mina 15 kg, kan vara därför man känner lite extra press.

 

Ska försöka lägga in en extra växel nu i och med att jag fick sommarlov idag, nu har jag tid att ta mig till gymmet utan att känna mig stressad. Nu ligger problemet snarare i rädsla, ja, den övervinner jag så fort jag tar mig dit. Men, det är ju just det, att ta sig dit är väldigt svårt, men nu kör vi! Innan höstterminen börjar ska jag ha nått mitt mål, jag ska ner under 100. Jag väger som sagt bara lite mindre än sist jag började kämpa men ändå har det gett så mycket mer nu. Det är flera gånger som jag kan känna; Fan vad jag är snygg! Jag älskar den känslan och jag är så tacksam över alla i min närhet som peppar mig.