Hyllningstal
Den 29 april år 1995 hände något stort i min familj, efter tre döttrar kom det en liten pojke som med sin lilla späda kropp trollband oss alla. Den här lilla pojken föddes fem veckor för tidigt och var därför extra känslig, ett starkt minne vi alla minns är att vi inte fick kittla honom för då kunde han tappa andan. Man hör än idag skräckhistorier om småbröder som busar, stör och även förstör. Visst stämmer även det in på den här lilla pojken men ändå har ett starkt band funnits sen han föddes.
Idag vill jag hylla min lillebror Emil, en stark själ med ett brinnande intresse för musiken. Ett intresse som får många att tappa andan och bli hänförda för livet, för musik är något som följer med en på livets väg. Är man glad, ledsen, kär eller arg så finns musiken alltid där. Det är kanske omanligt att jämföras med en blomma men det är just vad min lillebror är. En blomma som under dessa år har slagit ut med kraft och styrka. Från att sitta instängd skrikandes framför en dator till att ta sig upp på en scen och spela det hjärtat slår, vad om inte bara det gör att man tappar andan? för att göra det lite manligare kan man jämföra Emil med en liten flamma som blossat upp till en kolossal eld som inte går att släcka. När han först kom och berättade att han ville ha en elgitarr blev inte reaktionerna så starka men i och med hur Emil har vuxit med sitt gitarrspelande så har även reaktionerna vuxit sig större och starkare. Det brinnande intresset för musiken smittar lätt av sig och man vill inte göra något annat än att stötta.
Det krävs mycket för att nå det man vill och till och med komma på vad man vill. Att ta steget från en men åh attityd till att visa mer uthållighet och gå till handling är ett väldigt stort steg. Det steget har Emil tagit och han rör på sig fortfarande. Ibland krävs det mycket mod att göra det man vill, i vissa familjer finns inte det stöd som många behöver för att växa, därför är det viktigt att finnas där. Fördomarna mot Emils musikstil har omsänder haglat i stora skurar. Det är ett skränande oljud där man inte hör vad sångaren släpper ut ur sitt bröst. Detta skränande oljud heter med sitt rätta namn thrash metal, metal om något är en musikstil som inte slagit igenom lika mycket i Umeå som andra musikstilar. Umeå växer däremot allt mer och mer alltså gör också musiken det. Min lillebrors musik växer också allt mer, han är medlem i ett band som mognat med tiden och deras glöd går inte att missa. I början byttes replokal efter replokal och bara det kan vara påfrestande för ett band som bara vill spela och lära sig mer.
Min lillebrors band gick ifrån det eviga flyttandet och tränar nu på Mariehemsgården, de har även lämnat sitt högstadienamn Heavy Metal Goat bakom sig. Under en lång period har allt förändrats från något litet till något stort. Bandet heter numera Extrakt, med sitt nya namn har nya tider skapats. Mycket tack vare min lillebrors intresse, tålmodighet och iver har de nu spelat in sin första demo Stuck in the trash och de har även haft sin första spelning på Umeå underground håla Verket. Inom snar framtid kommer de att trycks upp bandtröjor och de har också två spelningar klara inför Kulturnatta nu i maj. Under tidens gång har man fått se hur alla har utvecklats, speciellt min lillebror. Gemenskapen inom den här genren är kolossal, det har visats mycket stöd från andra band och deras kontakter.Att få se hur de äldre och mer erfarna slår sina vingar om nykomlingar är väldigt mäktigt för det är inte alltid att man får den chans man vill ha och behöver för att utvecklas. Så jag hyllar inte bara min lillebror idag utan även de som funnits där och stöttat Emil och hans band på vägen. Att vara 17 år gamla och mestadels självlärda är något som är värt att beundra. All denna tid, all denna svett som läggs ner med en brinnande kärlek är något för många ofattbart och onödigt.
Tidigare nämndes det om mycket fördomar och det är mycket på grund av det som jag valt att hylla min lillebror. Han tar ingen skit och han går sin egen väg. Det är en lång väg att gå och mycket tid som måste läggas ner men Emil visar med sitt engagemang för musiken att han vill nå det han vill ha och att inget kan stå i hans väg. Att få se hur Emil växer och växer är helt otroligt. Den här lilla sjuka pojken är varken liten eller sjuk länge, han har vuxit upp till en målmedveten och långhårig ung kille på god väg att bli vuxen. Minnet från då han var liten och hjälplös kommer alltid att följa med men så kommer även minnet om då han som äldre kommer fram med sin gitarr och drar ett intro samtidigt som han undrar om det är bra. Att han hade suttit och skrivit det på plats gav en chockerande reaktion och förståelsen för hans intresse växte allt mer.
Min lillebror är och förbli min idol, det kan ingen ta ifrån mig!
Skriven av; Erica Karlsson Palm
