Simply the best

Ja, jag skulle egentligen ha slängt upp benen i soffan nu men kom ju på att jag vill berätta om gårdagen. Som de flesta vet har jag problem att sköta kosten och att jag har gått upp mycket i vikt. Jag mår riktigt dåligt över det här men känner mig alldeles för trött för denna kamp många gånger. Känner även att något är tokigt i kroppen, kroppen samarbetar inte lika bra som tidigare. 

 

Igår hade jag tid på kvinnokliniken, har inte besökt dem sedan jag fick min hormonspiral. En läkarstudent var med och därför undersöktes jag dubbla gånger, är öm än i dag efter alla tryck för att känna livmodern. Allting såg dock bra ut vilket känns bra. Min läkare tycker dock inte att det ser ut som att jag har pcos om en kollar på ultraljudsresultatet. När jag åt ppiller vilade äggstockarna men det brukar visst inte vara likadant med hormonspiral men hon visste inte säkert. Mitt största problem med min pcos är vikten, har skonats från ökad behåring och acne. När det kommer till att få barn kan jag inte uttala mig ännu i och med att det inte varit eller är aktuellt just nu. Fick även ta en del hormonprover och blodtryck utöver det. Fick veta att min väg inte är spikrak, helst skulle läkaren se att jag äter kombinerade ppiller, vilket jag har gjort tidigare, var då jag fick en misstänkt ytlig blodpropp, därför slog vi bort den tanken. Dock undersöktes det aldrig närmre om det verkligen var en blodpropp, jag misstänker faktiskt att det var ett extra bråkigt åderbråck. Innan vi går vidare behöver jag ta fler prover på min vårdcentral och beroende på provsvaren ska jag testa metformin. Det är en medicin till personer med typ 2 diabetes men även till personer med pcos då den ska fungera insulinsänkande, minska sötsuget och hjälpa kroppen på traven med en viktnergång. Detta är ju dock olika hur bra det fungerar, fick även veta att lchf kosten gör i princip samma sak. Det borde peppa mig till att sköta kosten men just nu när allting snurrar hit och dit går det inte. Måste tända gnistan igen, den slocknar gång på gång. 

 

Ja, det blir spännande det här, jag hoppas på det bästa. Vi får se hur vi kan gå vidare helt enkelt. 

 

Johan har inte kommit ännu så passar på att skriva lite. Förhoppningsvis blir det imorgon, håller ju på att bli tokig. Jobbet rullar på än om jag känner mig lite halvt misslyckad ibland. Vill kunna ge så mycket mer än vad jag gör men just nu när det är 1000 saker som snurrar runt i huvudet känner jag inte riktigt att jag kan det. Mitt i allt det här pockar ju oron över att gå in i väggen också, det är en stor orsak till att jag inte riktigt kan ge 110 %, detta gäller dock enbart planering av aktiviteter, lek och skapande till exempel. När det gäller allt annat i mitt yrke ger jag mer än 110 %. 

 

Idag var jag med om att få ordet skärpning och ett finger "slängt" i ansiktet, ja, inte långfingret, föräldern hytte irriterat med fingret. Detta var riktat mot oss i personalen på grund av att ett barn inte hade åkt hem då hen hade blivit tillsagd. Känner att det blev lite tokigt, vi är fem stycken som jobbar, svarar en i telefon berättar inte hen alltid för resten av kollegorna vad som sägs. Jag kan skicka vidare om ett barn ska hem till en fröken som är utomhus till exempel, eller om jag svarar strax innan jag ska gå hem och så vidare. Annars ska ju vi kunna lita på att barnen gör som dem blir tillsagda. Ja, lita och lita men ni förstår vad jag menar. Ja, tankarna började snurra i mitt huvud men fanns inte en chans till diskussion heller då föräldern försvann lika fort som hen dök upp. Det här är ju nog något av det svåraste i mitt yrke, kontakt med föräldrar och då tänker jag inte på denna situation utan allmänt. För mig är tamburkontakten jätteviktig men denna är svår att sköta om då det inte är alla föräldrar som hämtar sina barn. Att få träffa föräldrarna är faktiskt något av det roligaste som finns tycker jag. 

 

Något av det roligaste med att jobba med barn är att få se och höra glädjen när dem ser en ute på byn. Jag kan inte gå obemärkt på byn längre om vi säger så. Mina barn känner igen mig på långt håll och blir alltid lika glada. Det värmer även i hjärtat när barn frågar om jag ska vara i deras klassrum och sedan brister ut i ett besviket åh om jag inte ska det. I fredags fick jag även frågan om jag skulle på discot som var, oj vilken besvikelse att jag inte skulle det, hen ville så gärna det. Så, än fast jag inte kan ge 110 % i aktiviteter och skapande så märker jag gång på gång att jag gör något bra och att jag är bra. Barnens betyg säger allt. 

 

Nu tänkte jag tända lite ljus och slänga upp benen i soffan en stund. Har tvätt som vanligt, ja, beroende på hur jag jobbar. Dagen innan öppning sover jag över i Sävar då det inte skulle gå annars, dem veckorna har jag inte tvätt på torsdag kvällar. Det är svårt nog att ta sig i säng i tid liksom, haha. Dock är jag riktigt imponerad över mig själv, tidigare la jag mig tidigast runt midnatt, nu kan jag lägga mig vid 22 utan problem. Som senast lägger jag mig 22.30 och det är oftast när Johan jobbar eftermiddag och jag verkligen vill höra hans röst innan jag ska sova. Ja jisses, det där lät sliskigt men ja, jag är galen i min karl, bjuder på det!

 

 

Ja, jag lever och andas. Det har bara varit lite väl mycket nu på slutet men tänkte att jag kan ju visa lite tecken på liv i alla fall. Sitter och väntar på att mamma och Eve ska komma, efter det ska jag övningsköra hem till Sävar, hämta upp Emma och övningsköra tillbaka till stan. 

 

I och med att jag har planer för dagen tänker jag inte bli långrandig, ska försöka att sätta mig ner imorgon kväll och skriva för ja, jag behöver skriva. Borde bli duktigare på det då det är något som känns bra att göra.