Simply the best

Johan har inte kommit ännu så passar på att skriva lite. Förhoppningsvis blir det imorgon, håller ju på att bli tokig. Jobbet rullar på än om jag känner mig lite halvt misslyckad ibland. Vill kunna ge så mycket mer än vad jag gör men just nu när det är 1000 saker som snurrar runt i huvudet känner jag inte riktigt att jag kan det. Mitt i allt det här pockar ju oron över att gå in i väggen också, det är en stor orsak till att jag inte riktigt kan ge 110 %, detta gäller dock enbart planering av aktiviteter, lek och skapande till exempel. När det gäller allt annat i mitt yrke ger jag mer än 110 %. 

 

Idag var jag med om att få ordet skärpning och ett finger "slängt" i ansiktet, ja, inte långfingret, föräldern hytte irriterat med fingret. Detta var riktat mot oss i personalen på grund av att ett barn inte hade åkt hem då hen hade blivit tillsagd. Känner att det blev lite tokigt, vi är fem stycken som jobbar, svarar en i telefon berättar inte hen alltid för resten av kollegorna vad som sägs. Jag kan skicka vidare om ett barn ska hem till en fröken som är utomhus till exempel, eller om jag svarar strax innan jag ska gå hem och så vidare. Annars ska ju vi kunna lita på att barnen gör som dem blir tillsagda. Ja, lita och lita men ni förstår vad jag menar. Ja, tankarna började snurra i mitt huvud men fanns inte en chans till diskussion heller då föräldern försvann lika fort som hen dök upp. Det här är ju nog något av det svåraste i mitt yrke, kontakt med föräldrar och då tänker jag inte på denna situation utan allmänt. För mig är tamburkontakten jätteviktig men denna är svår att sköta om då det inte är alla föräldrar som hämtar sina barn. Att få träffa föräldrarna är faktiskt något av det roligaste som finns tycker jag. 

 

Något av det roligaste med att jobba med barn är att få se och höra glädjen när dem ser en ute på byn. Jag kan inte gå obemärkt på byn längre om vi säger så. Mina barn känner igen mig på långt håll och blir alltid lika glada. Det värmer även i hjärtat när barn frågar om jag ska vara i deras klassrum och sedan brister ut i ett besviket åh om jag inte ska det. I fredags fick jag även frågan om jag skulle på discot som var, oj vilken besvikelse att jag inte skulle det, hen ville så gärna det. Så, än fast jag inte kan ge 110 % i aktiviteter och skapande så märker jag gång på gång att jag gör något bra och att jag är bra. Barnens betyg säger allt. 

 

Nu tänkte jag tända lite ljus och slänga upp benen i soffan en stund. Har tvätt som vanligt, ja, beroende på hur jag jobbar. Dagen innan öppning sover jag över i Sävar då det inte skulle gå annars, dem veckorna har jag inte tvätt på torsdag kvällar. Det är svårt nog att ta sig i säng i tid liksom, haha. Dock är jag riktigt imponerad över mig själv, tidigare la jag mig tidigast runt midnatt, nu kan jag lägga mig vid 22 utan problem. Som senast lägger jag mig 22.30 och det är oftast när Johan jobbar eftermiddag och jag verkligen vill höra hans röst innan jag ska sova. Ja jisses, det där lät sliskigt men ja, jag är galen i min karl, bjuder på det!