Simply the best

Fräsch, gudinna, sexig eller varför inte ofräsch, troll, äcklig?

Att raka eller inte raka, är det verkligen frågan? Vi lever i ett samhälle som är en form, den formen berättar om hur vi ska vara, hur vi ska leva och motsatsen. Sen att just kroppsbehåring ska vara något som påverkar oss människor så in i norden är för mig väldigt overkligt. Varför har det en sådan stor roll i våra liv? Det är ju bara hår och sist jag kollade så är något ofarligt.

Hur hade livet varit om vi hade varit till exempel katter? Tänk på alla hårbollar som de får stå ut med medan vi kan klaga på ett hårstrå som befinner sig på ”fel” plats? Ingen vet nog egentligen hur det kom sig att man började raka dig då nya modeflugor kan ploppa upp vart som helst, när som helst och hur lätt som helst. Allt kanske började efter det glada 20-talets kortare kjolar? När den tanken slog mig så googlade jag lite för rolighetens skull och hittade reklam från 20-talet som handlar om just kroppsbehåring. Den menade att om vi ville kunna röra oss ogenerat på stranden och i liknande sammanhang skulle vi bjuda på en estetisk blick. Harmonin kunde rubbas av överflödig hårväxt, allt det här får mig att fnissa.

Generande, missprydande, vem har bestämt att det är det? Kroppsbehåring är och förblir naturligt, skulle evolutionen slopat det för länge sen, det hade varit historia och alla hade fötts utan någon behåring alls. Ja, nu kan man ju kanske undra vart jag vill komma med det hela men förhoppningsvis har mitt budskap börjat komma fram litegrann ändå. Jag tycker att det är sjukt hur det diskuteras kring hår i allmänhet om hur fult och äckligt det är. Men så är det ju även med allting, åderbrock, celluliter och finnar. Alla dessa små ”skönhetsfel” snackas det skit om varje dag på internet, i skvallertidningar och på fiket med vännerna. Jag vet ju inte hur det är med er men alla har vi nog velat passa in någon gång vad det än gäller. Men all storm från media ger lätt en felaktig bild, den ger oss bilden att det är okej att håna och ge spydiga kommentarer.  Jag kan ärligt talat säga att jag rakar mig och det är mycket för att känna mig fräsch så även jag kan nog vara påverkad av media då man vuxit upp med att kvinnor rakar sig under armarna och på benen till exempel. Däremot så ser jag inget fel i att det finns de som väljer att slänga rakhyveln i soporna. Varför ska en tjej anses vara ofräsch, troll lik och äcklig bara för att hon inte rakar sig?

Jag tror att porren kan ha en väldigt stor roll i hur tjejer borde se ut, nu ska allt vara hel rakat och en tillstymmelse till hår finns knappt, ja förutom på huvudet då. Många killar unga som gamla reagerar väldigt starkt på tjejers kroppsbehåring. Kan det bero på den felaktiga bilden just porr kan ge? Tittar man tillbaka på 80-talet så var hel rakat en stor chock, varför är det då så stor grej nu att inte raka sig?

Jag skulle så gärna vilja förstå varför människor kan reagera så starkt som många gör. Vi kan ta kvinnan på melodifestivalen som exempel. Hon sträckte upp armen i glädje men oj, hon hade hår under armarna! Det väckte ett ramaskri på internet, killar och män allt ifrån 15-30 år gamla kunde skriva att hon inte borde få finnas, hon var det äckligaste som skådats och hon måste ju vara efterbliven som inte rakar sig. Vart kommer alla dessa tankar ifrån? Som jag nämnde tidigare så tror jag att medias roll spelar en väldigt stor roll, kolla bara på reklamen för kvinnliga rakhyvlar. Den uppmanar oss kvinnor att släppa fram gudinnan, bli sexig, bli len och allt vad det heter. Är det så konstigt då egentligen att det har blivit som det är och att det har gått då lång som det har gjort? Sen att det kryper allt längre ner i åldrarna gör ju ingenting bättre heller. Varför ska små barn behöva skadas av idealen så fort?

Jag minns då man själv var liten och blev stolt över att växa upp, man fick hår på kroppen och kände sig stor för nu var man lika mogen som sina föräldrar. Ja, det trodde man i alla fall att man var. Nu väcker ett hårstrå fasaskrik och vägen till affären har nog aldrig känts längre.

Men nu är det ju inte bara tjejer som råkar ut för den här hysterin och alla fördomar, även killar gör det. Men hur många små pojkar längtar inte efter sitt första skäggstrå? För killar handlar kroppsbehåring mer om manlighet än att raka sig och ta fram guden i sig. Men även här kan kroppsbehåring vara fel, man anses ha en rya matta på ryggen eller bröstet och är därför äcklig. Det gör att många väljer att ta till en lasermetod som både kostar pengar och kan orsaka smärta för att slippa mattan och allt vad det heter. Dock så kan folk även håna killar som väljer att raka sig, det är bögigt och omanligt. Så det jag undrar är helt enkelt, är människan någonsin nöjd? Kroppsbehåring är naturligt, under armarna, på benen, på dolda ställen, på fötterna, på ryggen, i ansiktet och vart det nu kan tänkas hamna. Vill man inte raka sig så ska man inte behöva stå ut med hån från allmänheten.

Vilka är vi att döma andra när vi inte vill bli dömda själva? Stämpeln om att man borde raka sig måste bort men hur det ska gå till vet jag inte, men fortsätt leva som ni själv vill, inget ska vara rätt eller fel.

 
Skriven av; Erica Karlsson Palm

Det här talet skrevs i ett påhittat samband med P1's program Spanarna. Där vi skulle "spana" på en trend. Jag valde curling föräldrar. När ni läser slutet på mitt tal kan ni ta det med en skopa salt.

 Som gulan i ägget

Ett liv utan problem är en självklarhet för ens barn. Men kommer livet verkligen utan problem? Går det att missa rosens taggar när man försöker sig på att dansa fram genom livet?

Som förälder vill man sitt barns bästa, man vill skydda sitt barn från det mörker som kan bryta fram när man som minst anar det. Det är en självklarhet att man gör allt för sina barn vad det än gäller. Det kan handla om allt från skjuts till och från träningen, man städar, man lagar mat, man ger pengar och leksaker i mängder. De här curling barnen blir som gulan i ägget skyddade från allt ont. Det jag pratar om är givetvis curling föräldrar som gör allt i sin väg för att sopa isen framför sina barn så att de på sin räkmacka bara kan glida fram utan någon tanke på livet och dess händelser. Istället för att vara förälder så axlas nu rollen som ledarhund, taxichaufför, husa och bankomat allt mer. Curling föräldrar är inget nytt, det har alltid funnits men jag tror att det har vuxit fram allt mer efter att även mammorna tagit steget ut på arbetsmarknaden. Det är något bra enligt mig, tro inget annat men effekten av det är att man som förälder har mindre tid för sitt barn och på grund av det knackar skuldkänslan på axeln. Dessa skuldkänslor bidrar till de handlar som jag nämnde tidigare.

Min största dröm är att få barn och att mina barn får en bra uppväxt som formar de till bra människor som kan ta hand om sig själva och stå för sina handlingar. De ska kunna skilja på rätt och fel och veta att det finns fler än de på jorden som betyder något. Curling barn riskerar däremot att stanna kvar i barndomsbubblan och tro på att allt ordnar sig för de har ju sin mamma och pappa.

Är det någon här som såg reality serien Ung och Bortskämd? Den var ett klassiskt exempel på effekten av curling. Deltagarna var mellan 18 och 24 år gamla, de bodde hemma och rörde inte ett finger vare sig hemma eller i samhället. De lever kvar i barndomsbubblan för varför lämna något bekvämt? Att vara bekväm i den här situationen är samma sak som att vara bortskämd. Varför ska man lära sig något nytt när någon annan gör det åt en? Ett annat exempel handlar om ett sjuårigt barn som är törstig och jag anser att man är fullt kapabel att hämta dryck själv om man är en törstig sjuåring men istället så tar föräldern på sig rollen som servitris. Barnet får välja mellan ett antal drycker och bestämmer sig för choklad, men bara om den är varm och fort ska det gå! Självklart kan man servera sitt barn men tillslut kan det gå för långt. Respekten försvinner totalt och man kan tro att barnet axlat rollen som ledaren i huset och vad säger att det bara stannar där?

Ett barn som inte har fått lära sig att skilja har alltid rätt och handlar alltid därefter. Dessa föräldrar gör i grund och botten inget fel, man kan inte älska sina barn för mycket. Samma dag som man bestämmer sig för att bli förälder så bestämmer man sig för att bära hjärtat utanpå kroppen, för det är var föräldrar gör. Samtidigt som man inte kan ge för mycket kärlek så kan man ge sina barn för mycket i handlingar och saker. Allt görs med kärlek men det är samtidigt en stor björntjänst man ger sina barn genom att inte låta de leva efter försök tills du kan filosofin. Utan den blir barnen inga självständiga individer och de vet inte hur de ska bete sig och tackla alla väg gupp som man kan stöta på efter vägen.

En klassisk björntjänst curling föräldrar gör är att de lägger sig i sina barns karriärer genom att till exempel följa med in på arbetsintervjun och ta över totalt för de anser att deras barn inte är så duktig på att tala för sig själv. Då kan man ju börja undra varför det här barnet inte kan det. För vem säger att det här barnet någonsin har fått chansen att prata och stå upp för sig själv? Det är en till baksida av curling, barnet förblir ett litet barn som står utan mod och engagemang till att försöka själv. Det hela kan sluta med att dessa barn lever i en drömvärld och den dagen det är tänkt att de ska klara sig själva gör de inte det för det vet inte hur de ska göra det. Om vi då tänker på exemplet med arbetsintervjun igen, vilken chef skulle anställa någon vars mamma alltid håller hårt i handen? Kan man inte föra sin egen talan så finns det ingen plats för förtroende när det gäller individen i sig. För vem är personen bakom sina föräldrar? Ingen anställer någon med en tillhörande barnvakt, det är svårt nog att få jobb åt en själv.

Jag ryser bara av tanken på hur det här kan utvecklas i framtiden om det inte får ett slut. Tillslut kommer det nog inte finnas några vuxna alls, vem ska då sköta ruljangsen? Istället för ålderdomshem kommer det att byggas fler dagis där man praktiskt taget tuggar maten åt barnen. I en värld där barn bestämmer skulle det bli totalt kaos. Vi måste forma våra barn till självständiga individer som kan skilja mellan rätt och fel. Barnen måste även få lära sig att våga mer och vara starka. Modig är man först när man vågar försöka. Stark är man först när man ställer sig upp och försöker igen. Det är något som världen behöver, modiga, starka och självständiga individer. Vi behöver inte någon som letar efter ett kjolstyg att gömma sig bakom.

Det är dags att kläcka det jävla ägget!

Skriven av; Erica Karlsson Palm 

Den 29 april år 1995 hände något stort i min familj, efter tre döttrar kom det en liten pojke som med sin lilla späda kropp trollband oss alla. Den här lilla pojken föddes fem veckor för tidigt och var därför extra känslig, ett starkt minne vi alla minns är att vi inte fick kittla honom för då kunde han tappa andan. Man hör än idag skräckhistorier om småbröder som busar, stör och även förstör. Visst stämmer även det in på den här lilla pojken men ändå har ett starkt band funnits sen han föddes.

Idag vill jag hylla min lillebror Emil, en stark själ med ett brinnande intresse för musiken. Ett intresse som får många att tappa andan och bli hänförda för livet, för musik är något som följer med en på livets väg. Är man glad, ledsen, kär eller arg så finns musiken alltid där. Det är kanske omanligt att jämföras med en blomma men det är just vad min lillebror är. En blomma som under dessa år har slagit ut med kraft och styrka. Från att sitta instängd skrikandes framför en dator till att ta sig upp på en scen och spela det hjärtat slår, vad om inte bara det gör att man tappar andan? för att göra det lite manligare kan man jämföra Emil med en liten flamma som blossat upp till en kolossal eld som inte går att släcka. När han först kom och berättade att han ville ha en elgitarr blev inte reaktionerna så starka men i och med hur Emil har vuxit med sitt gitarrspelande så har även reaktionerna vuxit sig större och starkare. Det brinnande intresset för musiken smittar lätt av sig och man vill inte göra något annat än att stötta.

Det krävs mycket för att nå det man vill och till och med komma på vad man vill. Att ta steget från en men åh attityd till att visa mer uthållighet och gå till handling är ett väldigt stort steg. Det steget har Emil tagit och han rör på sig fortfarande. Ibland krävs det mycket mod att göra det man vill, i vissa familjer finns inte det stöd som många behöver för att växa, därför är det viktigt att finnas där. Fördomarna mot Emils musikstil har omsänder haglat i stora skurar. Det är ett skränande oljud där man inte hör vad sångaren släpper ut ur sitt bröst. Detta skränande oljud heter med sitt rätta namn thrash metal, metal om något är en musikstil som inte slagit igenom lika mycket i Umeå som andra musikstilar. Umeå växer däremot allt mer och mer alltså gör också musiken det. Min lillebrors musik växer också allt mer, han är medlem i ett band som mognat med tiden och deras glöd går inte att missa. I början byttes replokal efter replokal och bara det kan vara påfrestande för ett band som bara vill spela och lära sig mer.

Min lillebrors band gick ifrån det eviga flyttandet och tränar nu på Mariehemsgården, de har även lämnat sitt högstadienamn Heavy Metal Goat bakom sig. Under en lång period har allt förändrats från något litet till något stort. Bandet heter numera Extrakt, med sitt nya namn har nya tider skapats. Mycket tack vare min lillebrors intresse, tålmodighet och iver har de nu spelat in sin första demo Stuck in the trash och de har även haft sin första spelning på Umeå underground håla Verket. Inom snar framtid kommer de att trycks upp bandtröjor och de har också två spelningar klara inför Kulturnatta nu i maj. Under tidens gång har man fått se hur alla har utvecklats, speciellt min lillebror. Gemenskapen inom den här genren är kolossal, det har visats mycket stöd från andra band och deras kontakter.Att få se hur de äldre och mer erfarna slår sina vingar om nykomlingar är väldigt mäktigt för det är inte alltid att man får den chans man vill ha och behöver för att utvecklas. Så jag hyllar inte bara min lillebror idag utan även de som funnits där och stöttat Emil och hans band på vägen. Att vara 17 år gamla och mestadels självlärda är något som är värt att beundra. All denna tid, all denna svett som läggs ner med en brinnande kärlek är något för många ofattbart och onödigt.

Tidigare nämndes det om mycket fördomar och det är mycket på grund av det som jag valt att hylla min lillebror. Han tar ingen skit och han går sin egen väg. Det är en lång väg att gå och mycket tid som måste läggas ner men Emil visar med sitt engagemang för musiken att han vill nå det han vill ha och att inget kan stå i hans väg. Att få se hur Emil växer och växer är helt otroligt. Den här lilla sjuka pojken är varken liten eller sjuk länge, han har vuxit upp till en målmedveten och långhårig ung kille på god väg att bli vuxen. Minnet från då han var liten och hjälplös kommer alltid att följa med men så kommer även minnet om då han som äldre kommer fram med sin gitarr och drar ett intro samtidigt som han undrar om det är bra. Att han hade suttit och skrivit det på plats gav en chockerande reaktion och förståelsen för hans intresse växte allt mer.

Min lillebror är och förbli min idol, det kan ingen ta ifrån mig!

Skriven av; Erica Karlsson Palm
 

Dags för barnkörkort?

Jag läste för inte allt för länge sedan en chockartad artikel om en mamma som med hjälp av sina vänner hetsade sin son till att både dricka öl och röka cigaretter. Sonen som är tre år gammal får utstå elaka hån och fingerknäppningar mot tinningarna. Allting filmas med en kamera och under filmens gång får man höra att det vuxna skämtar och skrattar om vad som skulle hända om socialen fick se filmen. Men nu är det ju så att den här kvällen kom i dagsljus, alla pratar om det. Som försvar försöker mamman och hennes kompisar låta övertygande och mena att allt var en scen för att få sonen att aldrig börja dricka eller röka. Det var heller aldrig öl i burken utan det var vatten. Filmen visar däremot något annat än en lärande miljö. Nog är den avskräckande alltid.

Mina tankar går direkt till barnkörkort. När en hund anfaller en människa, speciellt kamphunds liknande raser så blir det ett himla liv. Diverse raser borde förbjudas och hundkörkort borde införas. Kan man inte hantera eller dressera en hund borde man inte ha en. Varför skulle det vara annorlunda när det gäller att föda barn? Nej, jag jämför inte hundar och barn som jämlikar men nog är tanken slående lik? Vanvårdar man hunden med hån och slag så skapar man antigen en väldigt rädd hund eller en väldigt aggressiv. Passar inte det in på barn också så byter jag förnamn. I dagens värld sker det allt för mycket vanvård av barn och allt för många blundar för det. Vart är vi på väg då inte ens våra barn får vara trygga? Nu är ju inte vanvård av barn något nytt ämne men det är ett så starkt ämne att man inte kan gå förbi och vara oberörd. Kan man förbli oberörd vet jag inte vilken slags människa man är. Alla har vi varit barn, nog kommer tankarna om vilken tur man har haft. Däremot så har ingen levt ett problemfritt liv, livet hemma har inte alltid varit en dans på rosor. Psykisk misshandel är lika svår att hantera som fysisk misshandel men i och med fysisk får barnen en extra uppgift som består av att gömma märken som är bevis på vad som har hänt och även händer. Just därför kommer mina tankar in på barnkörkort. Allt för många oskyldiga barn råkar ut för ett helvete skapat av den eller de som ska älska en ovillkorligt. Denna missdådare kan själv ha fallit offer för det i sin barndom men gör det att den personen får rätt att föra det vidare?

Med sorg i hjärtat tänker jag även på alla människor som inte kan få barn. Att få barn är för många ett mirakel och att då se människor som missbrukar det borde ge en extra känga i baken. Många barnlösa väljer att adoptera men en adoption är en långdragen process som kan ta flera år. Man ska göra ett album innehållande bilder på sitt liv. Man får inte vara singel, överviktig eller sjuk. Kraven är gigantiska men för att föda barn krävs bara några heta sekunder tillsammans med någon annan. Kraven för adoption kan kännas skrattretande, de finns däremot bara till för att barnet ska få de bästa möjligheterna för sin framtid. Vissa punkter kan jag skratta åt även om jag förstår tanken bakom det hela.

Min tanke om barnkörkort är inte allt för seriös. Det jag vill lyfta fram i det hela är att kraven ändå borde skärpas. Socialen borde utbildas bättre och ingripa oftare om det gäller misstankar om vanvård av barn. Däremot har folk förlorat sina barn helt i onödan på grund av några misstankar. Systemet behöver en ansiktslyftning för att det ska fungera då vissa län ingriper för ingenting och andra ingriper inte alls då det är blodigt allvar. Vi måste se till det finaste vi har och det är våra barn. Klyschan barnen är vår framtid stämmer in till punkt och pricka.

Skriven av; Erica Karlsson Palm

Skriv gärna vad ni tycker, ris och ros!