Simply the best

Blivit lite snabba vändningar för mig gällande, ja allt ärligt talat. Jag har fått erbjudandet att sommarjobba i två veckor norröver tillsammans med Johans mamma vilket bara det känns jätteroligt. Är lite rädd angående värken bara men det här ska jag klara! Kommer inte att kännas konstigt att vara uppöver två veckor men däremot att ha med sig Mirabelle. Kände att det kunde vara lite svårt att ordna kattvakt nu under sommaren och under två veckors tid så hon får lov att följa med. Blir intressant och se hur hon tar emot det nya boendet och resan tur och retur! Det här sommarjobbet gör även att jag väljer bort sociala, även om det ska snålas så ska jag klara mig utan de juli månad också. Blir nog först för augusti jag kommer att behöva hjälp men då kommer jag givetvis ha praktik för att göra rätt för mig.

Nu fick jag totalt hjärnsläpp så jag skriver mer om mina sommarplaner senare. Men Sävar kommer att besökas även Gammlia och något badställe, men allra mest längtar jag till augusti och Minis nedkomst, vi kanske får turen att fylla år på samma dag då lillhjärtat är beräknat två dagar före min födelsedag, vi får helt enkelt vänta och se. Uppdaterar bättre senare, nu ska jag planera lite inför de kommande veckorna.

Vi väntar på dig Mini <3

Ibland känns allting lite för svårt vilket det gör i nuläget, men det stoppar inte mig från att stå rakryggad med hakan uppe. Sommarlov betyder något mer än att man är ledig, det betyder att man inte har några pengar och det har jag inte. Sökte ett sommarjobb redan i februari som kändes som något man skulle kunna klara av men hörde aldrig något därifrån. Okej om ni inte vill ha mig, men att skriva det är väl en bra sak att göra? I värsta fall hade de ju alltid kunnat anställa någon som nekade folk, känns alltid bättre med ett svar hur det än lyder.

Så, vad ska jag göra? Fick gå tillbaka till att ansöka om försörjningsstöd men har ännu inte hört något av sociala här i stan. Tog bara över en månad att ens få tag på de eftersom jag fick olika direktiv varje gång jag ringde. Om och om igen nämndes det att jag ska ha varit  aktivt arbetssökande under våren, men vad gör man när man inte kan söka alla jobb som finns? Ja, då krävs det läkarintyg och det har jag ordnat men ändå så pratas det ännu en gång om jobbsökande. Jag kan inte söka något jag inte klarar av att jobba med, jag vill inte bli heltidssjukskriven igen då jag har kämpat så hårt för att komma därifrån. Jag vill inte gå in i väggen igen för vem säger då att jag klarar av min sista termin på komvux? Jag vill klara mitt mål och det är att få mitt slutbetyg, just nu betyder det nästan allt för mig, har redan slitit hårt i med och motgångar under två terminer. Har även skrivit in mig på arbetsförmedlingen, fått min funktionsnedsättningskod uppdaterad och blivit återinför i ungdomsgarantin. Det går inte att göra mer än man klarar av så är det bara. Fick höra att har man inte jobb blir man utplacerad på praktik via Viva och det låter bra, men hur något ska gå till fick jag aldrig veta. Förhoppningsvis får jag ett beslut imorgon eller på fredag annars blir jag tokig. De har en vecka på sig, man borde inte få vänta längre. Det är inte så roligt att avsluta en andra termin och inte veta vad som väntar runt hörnet. Tankarna kan bli många och även mörka ibland men försöker att vara positiv så långt det går, men snart är pengarna slut och då är nog min positiva sida också det.

Känns däremellan jobbigt att ha försörjningsstöd igen då man vet alla fördomar som finns och alla dessa fördomar har jag blivit utsatt för. Alla är vi lata ibland, men vem har som dröm att gå på sociala? Jag förbannar de dagar som mina fysiska problem uppstått, det är inget jag har valt och det är något som hatas varje dag. Det är inte så roligt att höra att man bara är lat då man knappt kan gå till affären och tillbaka med varor utan att det gör jätteont. Väl hemma är det inte alltid jag kan lyfta upp varorna på bänken direkt för det hugger som blixtrar i mina leder. Just nu kan jag få ont i handen bara av att hålla i en glass, vem vill leva så? Usch vad jag gnäller, men det är jobbigt med många blickar ibland. Många menar men gör något åt det då! Min värk är oförklarlig, den bara finns där och det finns ingenting som riktigt har underlättat den heller.

För att ljusa upp inlägget så kan man fokusera på mig och Johan. Idag har vi varit ihop i hela tio månader och det känns underbart. Jag trodde aldrig att jag skulle få träffa en så bra kille som Johan verkligen är. Som de i min närhet vet så har jag inte varit en ängel alla gånger i mitt liv även om den jag skadat mest har varit mig själv. Men det skadar nog de nära lika mycket att bara kunna stå och titta på utan att kunna göra något. Det är ingen hemlighet att det senaste året och nu i år så har jag ändå mått bättre än på länge. Minns när jag äntligen kunde säga ärligt att jag mådde bra utan att behöva tänka efter. Det kändes verkligen som att nu var det min tur att må bra, sen fick jag även chansen att träffa just Johan. Då kunde man börja tänka, vad har jag gjort för att förtjäna det här? Har aldrig träffat någon som Johan och skulle med all säkerhet aldrig göra det någon annan gång heller. Det finns bara en Johan och han är min.

"Du är allt jag nånsin önskat
Du är allt jag nånsin drömt
Du är den som får mig minnas
Alla drömmar jag har glömt
Och du är den som får mig hoppas
Du är den som får mig le
All min kärlek får du bära
Hela livet vill jag ge

För du är där när ingen ser mig
Du är där när stormen yr
Du är där när natten skrämmer
Och du är där när dagen gryr
Och jag vill alltid ha dig nära
När som åren läggs till år
Och vad livet vill oss lära
Är att framtiden är vår"