Simply the best

I söndags fyllde min kära lillasyster Evelina 21 år, hurra hurra hurra! Jag och Johan klev upp i god tid för att hinna med presentinslagning, tårtfixning och matlagning. Jag slog in presenten, slickepottade grädde på tårtan och hällde i lite saker i köttfärssåsen, mycket mer än så gjorde jag inte. Vilken karl va? Under tiden som tårtan fixades så kom även Britt-Mari hem till mig då även hon skulle följa med hem till Sävar där födelsedagskalaset var. Tyvärr var jag en tårtbox fattig då jag inte ägt någon så det blev bängligt att ta med sig tårtan i bilen. Johan fick helt enkelt köra fram bilen till porten då tårtan bara bars på en enkel tallrik utan skydd. Med eller utan tårtbox, vi kom fram! Nu har jag däremot fått en tårtbox av mamma, hon har en gammal tupperware hon ville bli av med, får se dock om det ryms en normalstor tårta i den eller inte. Tillslut var vi alla samlade hemma hos pappa och det fanns hur mycket gott som helst framdukat, ja, jag fikade och jag ångrar det inte. Har planerat att börja äta efter LCHFs "regler" igen om än inte lika strikt så tänkte att jag kunde unna mig fika då jag inte riktigt vet när det blir tårta och så vidare igen. Men iallafall, åter till kalaset som enligt mig var väldigt lyckat. Det var många glada miner och magar under dom timmar som gick. Till middag hade Eve beställt tacos så ja, jag föll dit igen då jag älskar tacos. Det var även extra mysigt att Johan stannade kvar under middagen fastän det betydde att han skulle komma hem betydligt senare än tänkt och sen upp tidigt på det. Usch vad jobbigt det var att se han gå ut genom dörren, jag ville inte släppa taget. Däremot så blev jag inte lika ledsen som vanligt då jag för en gångs skull inte var ensam hemma, nu hade jag ju mina nära och kära runtomkring mig.

 

Det riktigt värmer om hjärtat hur förtjust Agnes är i Johan, det är väldigt viktigt för mig att mina nära och kära går ihop med Johan för det gör ju allt så mycket lättare. När Johan hade farit så gick Agnes runt och frågade efter han och förstod inte riktigt att han hade farit fastän han hade fått hej då kramen och hej då pussen, hon ville ju fortsätta busa. När mamma förklarade att Johan hade farit för han skulle köra så långt så förstod Agnes och sen började hon tänka på annat. Jag är så välsignad med mina fina syskonbarn alltså, oj så mitt hjärta svämmar över när jag tänker på dom och pratar om dom. Man kan nästan tro att det är mina egna barn ibland på hur jag pratar om dom men jag vill ju så gärna dela med mig till hela världen om hur underbara dom är.

 

Lite senare så fick födelsedagstjejen, jag och Britt-Mari skjuts hem till stan och efter det blev det inte många knop gjorda vill jag lova. Hade Britt-Mari som sällskap och vi hade det lika trevligt som vanligt men med eller utan sällskap så kändes det väldigt tomt utan Johan vid min sida. Herrejistanes, jag är kär!