Simply the best

I söndags åkte jag hem som planerat än om det var jättejobbigt. Samtidigt som det var jättejobbigt var det jätteskönt. Det är nog många som inte kan förstå hur det sliter i hjärtat på en när man lever så som jag och Johan lever. Våra liv är även så olika att det nästan kan kännas som en spark i magen ibland. Vi lever i två helt olika världar och det märks ju väldigt mycket när man åker emellan. Det går inte ens att förklara hur jobbigt det är tror jag, men varje gång vi åker ifrån varandra så fattas det en stor bit. Ja, nu kan jag ju inte tala för Johan i och för sig men jag vet att det är väldigt jobbigt för han också. Vi förväntar oss ju att den andra ska ligga bredvid i sängen, att vi ska kunna pussas god natt, att vi ska kunna hålla handen tills vi håller på att somna. I natt skrev jag till Johan att jag saknar hans skuldra i mitt öga. Även om jag blir väckt flera gånger av att Johan rör sig mycket i sängen så vill jag inte byta ut det mot en tom säng. Jag kan inte slappna av när han inte är i samma säng, det går bara inte.

 

I alla fall, i söndags packade jag klart medan jag lät Johan sova vidare då han har varit ute i ren skogen väldigt mycket. Lite senare under dagen åt vi lunch tillsammans och sen åkte vi till Hakkas med Aila för att handla hem lite och så för att jag skulle handla med mig lite att ha på tåget. När klockan började närma sig avgångsdags skjutsade Johan mig till Nattaavara där vi blev sittandes i deras lilla väntrum ett tag i och med att tåget blev en kvart försenat. Tänker fortfarande på hur Johan låg i mitt knä och jag strök över hans hår, det är såna stunder jag aldrig vill glömma. Jag håller tag i dom och ser till att dom inte försvinner. Tillslut kom tåget och det var dags att få en sista kram och puss. Då mer än någonsin sliter det i hjärtat, jag är förundrad över att mitt hjärta fortfarande sitter kvar i bröstet och slår varje dag. Båda tågresorna gick bra och när jag närmade mig Umeå så möttes jag av sol men jag kunde inte riktigt njuta av det eftersom det kändes så molnigt i alla fall. Jag hade ju lämnat min sol kvar uppe i Purnu, hur går det ihop? Framme i Umeå så ringde jag en taxi, orkade inte slita något mer med min tunga väska som till och med Johan har kommenterat vikten på. Tänk då jag som har fått lyfta den in och ur två tåg! Hade dock tur i Boden, mitt tåg från Nattaavara stannade precis vid vagnen jag skulle åka i. Hemma i lägenheten så var Britt-Mari kvar för att umgås med mig, sen hade hon nog svårt för att lämna Mirabelle. Visst är det förunderligt hur snabbt man blir van vid att ha djur intill sig? Jag har ju samma problem när jag lämnar djuren hemma i  byn. Vi hann med mycket prat och skratt innan sista bussen gick för Britt-Mari och hon hann även överraska mig för mamma och pappas räkning. I sovrummet hade hon ställt upp en för tidig födelsedags present från mamma och pappa. Fick veta i fjol på min födelsedag att min födelsedagspresent var slut så jag skulle få den i år i stället. Vad visste jag inte och inte kom jag ihåg det nu heller att jag skulle få det tänkta i år. Jag trodde först dock att Mirabelle skulle ha klöst på den nya sängen eller något så öppnade inte dörren med glädje, haha. Så, vad stod inne i mitt rum? En rosa baden baden! Såg en i fjol och sa att en sån vill jag ha på balkongen. Nu är ju inte jag en sån som solar men tänk hur skönt det är att kunna få halvligga ute på balkongen och läsa en bok till exempel? Tack så mycket för presenten och tack så mycket för kattvakten och allt som hört där till! Kärlek, kärlek, kärlek!

 

Blev en sen kväll men inte allt för sen eftersom jag planerade att åka hem till Sävar dagen efter. Jag har saknat min familj så mycket så att få träffa dom så fort som möjligt var en självklarhet. Som sagt, det är så skönt att vara hemma men nu har jag ju två hem och var jag än är så saknar jag ju alltid det andra.