Simply the best

Ja, nu är jag lite osäker på namnet på platsen där vi var, finns en by in mot Gällivare med samma namn men nu var vi ute i skogen efter en annan väg. Förhoppningsvis stämmer min rubrik men även om den inte gör det så vad gör det om 100 år?

 

Igår kväll for Johan ut i renskogen där vid 23 tiden, han kom hem igen där mot fem tiden på morgonen. Ikväll for han vid 21 så får se hur länge han blir ute. Nu finns det med all säkerhet dom som kan anse att Johan är dum som far ut i renskogen i flera timmar nu då jag är här uppe men dom tankarna kan man sudda bort på en gång. Jag visste redan innan jag bokade min resa hit upp att kalvmärkningen skulle börja. Vad vore jag för människa om jag sa till Johan att han banne i mig får stanna hemma med mig då jag är här? Vem är jag att säga till någon att inte göra det personen älskar. Vi har ju ändå jobbat båda två mina två första veckor här uppe så det blir inte så annorlunda mot för första veckan då han jobbade natt. Jag själv skulle vilja följa med till renskogen men i och med att jag inte orkar med samma timmar så går det inte alla gånger, speciellt nu när jag har så ont i ryggen så vill jag inte riskera att bli sämre. Vore bara jobbigt för Johan att behöva tänka på mig också medan han ska jobba i skogen för det är allt annat än lugnt när det väl drar igång. Dock som början på inlägget visar så var jag iväg en sväng med Johan och hans pappa Bertil idag till Liikavaara, vi for en lång bit efter en skogsväg med pickisen innan vi var framme vid en mindre ren hage. Ja, långt och långt var det väl inte men kändes så. Så idag trotsade jag min rygg och följde med på en mindre kalvmärkning med ungefär 300 renar. Vi var där i ungefär två timmar, dom hade inga renar där och Johan behövde vila inför i natt så vi åkte hemåt. Man kan tycka att det ska vara stressigt när alla renar dundrar förbi och ropar på varandra. Minns inte vad det heter när renar gör så men det påminner om ordet roaking kanske. Någon som är insatt får gärna tillrättavisa mig då jag inte alls minns klart och tydligt hur det heter och verkligen inte vet hur det stavas. Men i alla fall, det är inte stressigt ett endaste dugg, ja, inte om man som jag står och tittar på. Direkt jag kliver in i hagen blir jag rofylld. Jag älskar att se hur dom dundrar förbi mig med bara någon millimeter, jag älskar att höra hur vajorna och kalvarna letar efter varandra. Blev inga foton den här gången, det är ingen idé när det är sån far på dom små liven. Filmade däremot en snutt då jag inte kan få nog av ljudet som vissa nog kan anse som oljud.