Simply the best

Igår var jag tillbaka och hälsade på i panikångestattack landet, usch, vill inte tillbaka dit. Jag vaknade och började gråta floder, det gjorde så ont så ont och jag trodde att jag skulle gå sönder. Så, varför hamnade jag där? Har känt stress över att åka iväg och jobba, stress för att komma ihåg allting och stress i och med att jag har så ont i kroppen. Dock så vet jag att jag klarar av jobbet mer än väl men ändå kryper sig dessa små tankar om att jag inte ska klara det fram ur mörkret. Jag ska aldrig låta mig stoppas av smärta, ja, kan jag inte ta mig upp ur sängen så blir det ju lite svårt men kommer aldrig köra på att känna efter för mycket och bli rädd för att gå emot mig själv. Ringde direkt till Emma för att höra om jag kunde komma ut och efter det ringde jag till mamma som var på salongen. Jag klarade inte av att vara hemma själv så jag behövde ta mig ut så fort som möjligt. Samtidigt försökte jag att ta det i lugn takt just för att övertala min hjärna att jag inte går sönder. Väl nere på salongen fick jag hjälp av Frida att limma fast en sten då jag hade märkt dagen innan att en hade lossnat. Umgicks ett tag inne i personalrummet då mamma åt lunch och efter det gick vi vidare mot bussen. På väg till bussen köpte jag en chorizo med bröd då jag inte hade någon möjlighet att äta hemma, tyvärr satt den som en betongklump i magen men äta bör man som det heter.

 

Under timmen på stan klarnade minnet för mig och ja, det var studentdags. Det var ett himla liv och folk överallt som levde loppan. Negativ som jag var så tänkte jag; Grattis, ni är nu arbetslösa. Väl framme vid busshållsplatsen tyckte jag dock ärligt synd om en student. Där satt en tunn kille som var alldeles för blöt efter regnet. Han satt och skakade som ett asplöv. Tillslut kom bussen och när jag klev in så var mamma på väg att gå in bakom mig, tjoff känner jag hur dörren åker igen och puttar mig framåt i bussen. Mamma emellanåt höll på att bli klämd i dörren. Chauffören råkade helt sonika komma åt dörrknappen av någon anledning och han bad om ursäkt. När alla tillslut kommit ombord på bussen så blev det prat om hur och när vi skulle ta oss hem. Precis framför oss i korsningen så var det totalt igenkorkat i och med alla studentflak. Vad gör chauffören? Han sätter igen och ska vända bussen på en enkel gata, jisses vilken vändning alltså. Han fick åka fram lite, backa, åka fram, backa och ja så fortsatte det. Bussens rumpa var precis vid väggen uppe på trottoaren så vi hade en traktor bakom oss som varnade någon gång då det var lite för nära. Tillslut kom vi iväg och vi sparade säkerligen flertals minuter på chaufförens dundervändning, bra jobbat! Framme i Sävar så gick jag och mamma åt varsitt håll då hon skulle till vårdcentralen. Jag vandrade vidare hem till Emma där hon och Elmer låg och sov sin förmiddagslur så jag passade på att vila nere på soffan. Vaknade sen när mamma kom ut och med sig hade hon chokladbollar! Det roliga är att jag såg att hon hade en Ica påse och jag tänkte direkt att hon hade köpt chokladbollar. Riktigt vart jag fick det ifrån vet jag inte eftersom vi inte ens hade pratat om det. När vi alla hade vaknat till liv så satt vi oss i köket för att fika, Elmer fick sitt mellanmål och vi fick våra chokladbollar, nom nom. Lite senare såg vi hur Lars kom hem så jag gick och öppnade dörren för att ropa på Agnes. Man såg direkt hur hon reagerade på att jag ropade och oj vad hon kom fort fram till dörren och gav mig en kram. Jisses vad det värmde mitt hjärta, det kan jag leva på länge! Dagen och kvällen fortsatte med lite bus tills vi äldre tjejer, läs, jag, Emma och mamma gick ut på en promenad. På väg tillbaka från promenaden gick vi förbi pappa och
Kajsa då dom fått sina nya köksluckor och bänkar. Det är en helt ny lägenhet kan jag lova, nya mattor, nya tapeter, nya luckor och nya bänkar, jisses. När jag kommer hem igen från Purnu och pappa har gått på semester ska vi barn och han ta och rensa förråden. Längtar verkligen efter att få hitta min bäbisdocka. Det roliga är att jag döpte den till Johan när jag var liten. Nu kommer det i och för sig säkerligen ifrån att min farbror heter det men sen att jag träffat en egen Johan gör det lite roligare.

 

Lite senare bar det av hemåt med bussen och det var så skönt att komma hem och krypa in under filten. Av någon anledning var jag väldigt frusen igår och idag har jag lite extra ont. Dumma väder som aldrig kan vara på ett sätt. Samtidigt ville jag inte hem i och med hur jag mådde men samtidigt så är det skönast att vara hemma och få sova i sin egen säng. Är så tacksam över det stöd jag får från dom mina när jag har mina sämre dagar. Tur nog så är jag inte så svår att vara med heller, det enda jag behöver är att veta att någon är i samma lägenhet ungefär. Apropå annat förresten, jag var ju på en handledarkurs i måndags och redan dagen efter fick jag mitt körkortstillstånd, perfekt va? På körskolan sa Stefan att väntetiden kunde vara upp emot två veckor nu innan sommaren så det var väldigt bra att jag skickade in alla andra papper och så vidare i god tid innan kursen. Hinner inte köra något nu innan jag åker men när jag kommer hem igen är det bara att börja öva!