Simply the best

Tidigare i år när jag började med att intervall träna och även fick med mig Britt-Mari på det så blev vi sugna att ställa upp i årets Blodomlopp. Då vi vet att Sara också gillar att motionera så frågade vi henne också då det alltid är roligare att vara fler. Tyvärr sa ju mina knän upp sig väldigt tidigt gällande jogging så det har ju bara varit att bita i det sura äpplet och fortsätta med endast promenader. Tappade humöret och även lusten för Blodomloppet då jag hade planerat att kunna jogga mer då också. Däremot så tänkte jag inte låta mitt humör stoppa mig och jag sa att jag i alla fall skulle promenera och så jogga över mållinjen. Det är ju bättre än att inte fara alls eller hur?

 

Igår var dagen D då Blodomloppet skulle gå av stapeln, kände oro redan tidigt på dagen då värmen hade slagit sina klor i stan och den höll ju även i fram tills 21 på kvällen ungefär. Vi tog oss i alla fall till I20 området och väntade in vår tur att gå in i startfållan. Sammanlagt var det fem grupper och vår startade sist då vi hade 5 km långsam löpning. Redan innan vi hade nått skylten med 1 km ville jag ge upp, i och med alla människor och att jag gick med dom som går snabbt så ville jag ju hänga med. Det resulterade i att mina korta vadmuskler blev ännu kortare. Så där gick jag med mycket vätska i benen och krampande vadmuskler, det till och med syntes på mig hur mycket jag fick slita för att inte ge upp. Det kändes som att mina ben var gjorda av betong som någon försökte hacka sönder ungefär. Såg lite oro i Britt-Maris ögon som blev osäker på om jag borde fortsätta men jag är envis så jag fortsatte. I och med mina krämpor så hamnade vi sist av alla i vår grupp och det var inte få, men nu sprang ju dom flesta också. Efter många om och men joggade jag vissa små bitar och tillslut kom vi då om tre stycken. Sara joggade sista kilometern medan jag och Britt-Mari promenerade med ögon i nacken för att inte komma sist. Ja, nu spelar det ju ingen roll om man kommer sist eller inte men även där var jag envis. När vi började närma oss målrakan så laddade vi för att jogga över mållinjen och vi tog nog nästan hela rakan. Så det blev att jogga dom sista 100-200 meterna in i mål. Direkt jag började så kände jag hur kroppen sa emot och det gick tillslut saktare och saktare. Mina ben ville vika sig och trycket i bröstet gjorde allt ondare, trodde nästan att jag skulle falla ihop på plats. Jag kände att jag behövde stanna och gå men det var ju bara några meter kvar så jag fortsatte i alla fall och fick böja mig framåt för att ta igen mig när vi var i mål. Kunde ju inte ge upp när vi till och med fick en karl i publiken som hejade på oss med klappar och tjoande, då kände jag; Nej, nu jävlar joggar du i mål! Vi tog oss i mål på just under en timme, hade jag inte mått så dåligt hade det nog gått ännu snabbare men det var ju en vinst i sig att jag fortsatte. Väl över mållinjen tog jag igen mig med några djupa andetag innan jag joggade vidare några meter för att ta emot medaljen. Efter det gick vi vidare och hämtade en banan och t-shirt som man fick med sig då man hade deltagit och efter det bar det av hemåt. Jag är så stolt över mig själv och mina fina tjejkompisar som stöttade mig i kampen mot kroppen. Kände mig så dum som drog ner tempot men så blir det ju ibland. Tack för en fin kväll!

 

Så, vad tycker jag om allt det här? Det var ett rent helvete att gå igenom det här egentligen i och med värmen och mina krämpor men jag mår så mycket bättre av att jag gjorde det i alla fall, jag klarade det! Vi tjejer blev så nöjda med vår kväll att vi har bestämt oss för att göra det här till en tradition. Vem vet, nästa år får jag kanske bättre tid och även en t-shirt storlek mindre?