Simply the best

Ja, nu ska jag försöka skriva om min resa upp till Purnu och ner hem till Umeå igen. Klev upp vid fem på fredagsmorgonen den 3/5 och efter sextiden kom pappa och hämtade mig för att ge mig skjuts till stationen. Kom på några dagar innan att pappa börjar jobba innan sju och då passar det ju perfekt att be om skjuts istället för att ta taxi eller buss. Solen sken och jag hade en bra känsla i magen vilket verkade bero på att alla tåg gick precis i tid, hör och häpna SJ skötte det bra! Ja, man ska väl egentligen inte klaga men jisses så less man kan bli på alla förseningar och fel, jävla svammeltåg vill jag kalla det. Den här gången hoppade jag av i Nattavaara då det är närmre hem till byn än vad det är från Gällivare och hej bara vilken skillnad. Från att hoppa av vid en stor station och asfalt så långt ögat når så hoppade jag av på en grus och lerplätt med ett litet skjul som vänthall. Ja, nu låter det som att jag klagar men det gör jag verkligen inte, tycker att det är super att man kan hoppa av där även om skillnaden är väldigt stor. När jag var framme kom Johan och hämtade upp mig, väl framme i byn blev det ganska lugna puckar. Även om man borde vara jättetrött i och med en tågresa så är det inte så farligt även om man knappt sovit något under natten.

 

Veckan blev lite annorlunda än planerat, istället för att jobba dag så fick Johan jobba natt och även ända fram tills torsdag natt. Blev nästan som att jag gick på skift också, jag klev upp och gick på toa när Johan kom hem på morgonen sen la vi oss och sov tillsammans. Vi klev upp och åt lunch och sen gick vi och la oss en sväng igen. Kunde även bli en sväng i sängen efter middagen också. Under den här veckan hanns det med ganska mycket, det blev små promenader, det grillades, det skrattades och det skojades. Något av det roligaste, ja förutom att få träffa hela familjen igen så var det att få träffa nytillskotten Clara och Alicia, jisses så fina små flickor, jag känner hur det skriker i min livmoder nästan. Det där gjorde ni bra Anette och Jonas! Har åter igen smakat torkat renkött, torkat ren hjärta och hemmagjord ren korv men ja, renskav är mer min melodi än så länge. Som ni kanske förstår har det blivit mycket gott både i matväg och fikaväg, det syns på vågen om vi säger så. Ska ha mer pli på mig själv nu i sommar då jag åker upp, jag med min vätska binder väl bara ännu mer för att det ska jävlas, haha

 

Något annat roligt och nytt var att vi for iväg och byggde på en ren hage på lördagen. Vi for iväg just efter nio på morgonen och kom hem just före 18 tiden ungefär. Då var det bara att slänga i sig maten innan Maria kom och skulle hålla i en alpnaeringskväll. I alla fall, väl framme så blev det att jag och Johan åkte ut och matade renarna, inne i ren hagen fick jag därför köra fyrhjulingen med bandsats mellan mattrågen och Johan fyllde på. Jisses vad nervöst det kändes att köra där inne bland alla renar även fast man vet att dom håller sig på sin kant. Därefter lassade vi oss upp på en skoter och fyrhjulingen och det bar ut på myren. Vi satt ett gäng på en liten kälke bak efter skotern med en stängselrulle mellan benen så man satt varken skönt eller praktiskt men det är väl så det ska va? Efter en bit började kälken nästan att välta där det var mycket vatten och det kändes inte så roligt när jag inte nådde ner till kanten för att hålla i mig. Som tur var kunde Johan hålla fast mig med hjälp av sina knän, jag kände bara hur jag började säga; nej nej nej. Haha, hade inte varit farligt att ramla ner men ändå var det läskigt just då. Så nu kan jag stolt säga att jag har kört en fyrhjuling med bandsats, spikat fast lite av en ren hage och så kört skoter på en myr. Väl tillbaka vid startpunkten så blev det lite korv och varm choklad för min del och när grabbarna grus for iväg för att ordna något som jag inte minns nu vad det var fick jag förslaget av den andra tjejen där att följa med ut i hagen och leta kalvar. Redan 9/5 och kanske någon dag tidigare började det kalvas i skogen och vi skulle gå ut och leta med kikare för att kunna fastställa vilka vajor som har kalvat. Nog såg jag hjärtsmältande kalvar i fjolsommar men nu såg jag rent av praktiskt taget nyfödda kalvar, mitt hjärta smälte mer än en gång och konstigt nog har jag faktiskt hjärtat kvar. I slutet på vår skogsfärd så kom en liten grå kalv med vit bläs och stjärna ändra fram till våra ben och nosade. Här hade inte synen ställt in sig än om den var ute och spatserade i hopp om att stöta på sin mamma. Älskade lilla hjärta, ville lyfta och upp hålla den tätt intill mig men det är inte så smart så skippade det, gjorde det i tanken istället. När vi kom hem igen kom som sagt Maria ut och vi köpte hem lite såser och kryddor, det är alltid lika trevligt när Maria kommer. Det blev mycket prat och mycket skratt, jag höll även i Clara väldigt länge, chockade?

 

Så kom söndagen, egentligen skulle jag åka hem då men så ändrades planerna till att jag och Johan skulle bila ner tillsammans på onsdagen. Lika skönt var det, dagen innan tåget skulle gå eller när det nu var så spårade ett tåg ur och slet rälsen med sig. Jag hade fått åka buss från Boden vilket hade resulterat i en väldigt sen natt. Istället fick jag några dagar till i byn och dom tillbringade jag med att tvätta upp mina och Johans kläder. Ja, under alla dessa dagar har jag ju självklart sökt jobb också, enda gången jag inte sökte jobb var under kristi himmelsfärsdag men jag kände; nej, det är röd dag. Vi klev upp redan fem på onsdagsmorgonen då bilen skulle lämnas in klockan sju för bromskloss byte, under tiden gick vi runt där i Gällivare i cirka tre timmar. Gissa om jag var less? Dagen innan hade vi även lassat in mer ved hemma och det tog på krafterna då jag var helt slut efter renskogen, haha. Ont i kroppen och ännu mer promenad på det, ont ska tas med ont eller hur? Ja, nu är ju promenader bra men det gjorde ont! Efter några ärenden började vi åka hemåt och samtidigt som det kändes underbart att få komma hem så kändes det jobbigt att lämna sitt andra hem. Efter en väldigt lång resa med väldigt mycket skönsång från min sida så hamnade vi hemma i Umeå där Britt-Mari hade varit snäll och gjort en supergod middag till oss. Tack så mycket för kattvakten! Vet ju att du och Mirabelle trivs ihop så det är väl lika bra att ni slipper mig ibland?

 

Nu har jag med all säkerhet missat jättemycket men minnet börjar tryta när det gäller vissa detaljer. Vill i alla fall säga ett stort tack till familjen Örtstam som gör livet extra fint. Jag älskar er alla så ni vet inte. Snart ses vi igen!