Simply the best

Ibland tar tankarna över både kropp och själ. Man känner sig så hjälplös när det finns så mycket man skulle vilja göra för andra men man vet inte hur. Samtidigt så har jag mig själv att se till, för jag kan ju inte hjälpa någon annan om jag inte håller ihop. När det snurrar som mest känner man nästan hur tyngden av en hel värld tär på en, man vill så mycket men man har inte så mycket medel att ta av alla gånger. Har kommit till en period igen då jag inte är riktigt stabil, ena stunden kan jag känna hur lusten sipprar ur mig samtidigt som jag sekunden senare kan känna; Jag tänker inte ge upp, vem har rätten att säga till mig att jag inte kan? Orsaken till allt det här är självklart stress, så mycket känner jag mig själv. Men samtidigt så är det så här mitt liv ser ut, det går upp och ner. Har kommit till insikten att acceptera det och inte motarbeta det. Ja, nu kan man ju motarbeta det på ett bra sätt men man måste inse vars man är innan man kan göra det. Samtidigt så är det jättejobbigt att det känns som att jag tappade kontrollen när jag gick in i väggen 2010, innan dess kunde ingenting tära på mig som det kan nu. Men alla har vi väl en gräns?

 

Samtidigt som det kan bli väldigt mörkt så har jag så mycket ljus i mitt liv i form av mina nära och kära. Tror ingen av dem kan förstår hur mycket det betyder för mig att dem alltid finns där för mig hur jag än mår. Som jag har diskuterat tidigare så trodde jag aldrig någonsin att jag skulle komma så här långt som jag har gjort. Vem var jag liksom? Jag var ingenting men nu kan jag känna att jag verkligen är någon. Samtidigt som mitt mående har gjort mig så mycket svagare på vissa sätt så har det även gjort mig så mycket starkare. Det som varit har självklart varit men samtidigt kan jag blicka tillbaka och se just hur långt jag har kommit, man kan alltid lära sig något av sina erfarenheter, bra som dåliga.

 

Just nu är jag varken uppe eller nere, jag är på ett mellanplan. Det är just när man hamnar mitt emellan som en fyllning i en tårta som tankarna blir många och snabba. Ibland kan jag nästan inte ta tag i tankarna utan allt känns som ett enda virrvarr, ungefär som en marängswiss kanske. Ja, jag lyfter upp det hela med godsaker, men vem har inte blivit gladare av det? Vet varken om det här lyfter fram det negativa eller positiva men ibland behöver man helt enkelt bara på släppa ut en del av det som försiggår. När det blir som värst tänker jag direkt på solskenen i mitt liv, mycket mer behövs inte alla gånger. Jag fungerar oftast så att jag vill klara mig själv men under vägens gång har jag insett att det är när man kan be om hjälp som man är stark. Ja, nu är man inte svag om man inte ber om hjälp men för många är det rädslan att framstå som svag som gör att man inte ber om hjälp. Men som sagt, ingen kan bära tyngden av en hel värld på axlarna ensam. Jag vet att det i många fall fortfarande är tabu att prata om psykisk ohälsa och så vidare men det är det inte enligt mig. Det är vanligare än vad man tror och man kan lära sig att leva med det. Det finns inget som heter misslyckande, faller man så reser man upp sig och försöker igen. För mig kommer det alltid vara viktigt att vara öppen för annars vore det ju inte jag.