Simply the best

Igår la jag upp denna text på instagram och facebook;

 

 

Min tanke bakom texten är precis som den lyder. Det gör så ont i mig när det finns människor som tror sig veta hur en annan människa mår eller inte. Eller varför inte rentav har roligt åt personen som öppnar sitt hjärta. Jag själv är väldigt öppen om mitt liv och mitt mående. Efter att ha läst Sara Stilles bok Bära leggings i januari har jag kunnat sätta ord på varför jag är så öppen som jag är, det har varit och är mitt sätt att överleva. Jag vet hur det är att må dåligt och det är ingenting som jag går runt och säger till hela världen direkt det händer men man ska kunna göra det utan att det kommer en pekpinne viftandes i ansiktet. Alla är inte lika öppna om sitt mående som jag är men skulle den mer slutna människan vilja öppna sig för vissa så ska man ta det som en gåva, inte som något man bara viftar bort. Det är inte så lätt för en utomstående att veta vad man ska säga eller göra men ibland är det viktigaste att man lyssnar och bara finns där. Det är inte så lätt alla gånger att vara öppen om just sitt mående då psykisk ohälsa fortfarande är ganska tabu att prata om, det har däremot ändrats lite och förhoppningsvis fortsätter det så. Man ska inte behöva skämmas för att man mår dåligt, hur ska man någonsin kunna börja må bättre om man skäms?

 

Jag vet inte alltid vad man kan säga eller göra men något jag vet att man INTE ska göra är att jämföra med hur andra har eller har haft det. Vare sig det är jag själv som jämför mig med någon annan eller att någon jämför mig med någon annan till exempel. Ingen kan veta hur jag mår av det som har hänt och händer runt omkring mig, man kan försöka förstå men man kan aldrig förstå till 100 %. Nu nämns det mycket ur min synvinkel men det här är viktigt för alla. Det är viktigt att få öppna sitt hjärta utan att få höra; Ja men den där har det ju mycket värre och så vidare. Vad spelar det för roll om vad jag har varit med om när det kommer till hur någon i min närhet mår? Det går inte att jämföra då vi alla är egna individer och i och med det upplever vi saker olika om det så handlar om negativa eller positiva händelser.

 

Har själv varit med om mycket fördomar och även folk i min närhet har varit med om det och kan vara det än idag. Mår man psykiskt dåligt ska det synas också, skitsnack säger jag. Man kan inte se på någon hur den mår, man bär alltid en mask. Man vill inte visa utåt hur dåligt man ibland mår och det är både för att skydda sig själv och andra för ibland orkar man inte. Självklart kan man även ha de här stunderna som gör en jätteglad och avslappnad, man får må bra för en stund och man visar att man mår bra. Även här kommer fördomarna in, mår man bra någon gång fastän man sagt att man är deprimerad så ljuger man nästan. Hur kan du se så glad ut, hur kan du orka göra det där och så vidare. Det är frågor som kan hagla över en, ibland känns det nästan inte som att man förtjänar att må bra om man har en depression. Det låter fel, eller hur? Det här ju de här bra stunderna som gör att man orkar mer och då håller man fast vid de så hårt man kan, varför ska då vissa försöka ta det ifrån en?

 

Det här är ett väldigt komplicerat ämne i och med att alla inte har varit i samma sits. Vi kan aldrig förstå varandra fullt ut men vart hamnar vi om vi inte ens försöker? Det spelar ingen roll om vad man har läst eller hört i och med all forskning när det kommer till psykisk ohälsa för det är fortfarande något som är individuellt. Det jag vill få ut i det hela är att vi ska få ha rätten till våra egna liv, ingen ska komma och säga något om hur man mår eller inte. Det funkar inte så. Det är en orättvisa som jag alltid kommer att kämpa emot.