Simply the best

Har varit tyst igen i några dagar, vi diskuterade bloggning i söndags då vi hade Harry Potter maraton, jag sa då att tanken på att blogga finns varje dag men orken finns inte. Själv kollar jag in mina kompisars bloggar två till tre gånger per dag, går ju så snabbt att titta runt via telefonen, det tar inte så mycket energi av en heller. Var en underbar söndag och jag kunde tyvärr inte stå emot allt gotta som fanns men that's that, nu tar vi nya tag. 

 

Känns egentligen hemskt att skriva om mitt mående, känns som att det är det enda min blogg handlar om men samtidigt tar det ju upp en sådan stor del av mitt liv. Går alltid upp och ner, har många fina stunder och många hemska. I söndags kväll när jag åkte hem blev jag snabbt nedstämd, ensamheten pockade på och ja, hade en obehaglig känsla i kroppen. I måndags kom ett rejält bakslag, är fortfarande dålig, är förvirrad, trött och ja, orkar inte lägga så mycket energi på saker men i måndags, usch, blev inte rädd men ja, blev orolig. All livslust rann ur mig, jag kände verkligen att jag inte orkade leva men ni som känner mig vet ju det, jag kan fastna i känslan att inte orka leva men det betyder inte att jag vill dö, vill vara noga med att poängtera det. Höll mig ganska länge från att skriva till Johan om hur dåligt jag mådde för det är inte roligt att dra in någon annan i det, vet själv hur jobbigt det är att känna sig maktlös när någon man bryr sig om mår dåligt. Vad ska man säga, vad ska man göra, vad kan man säga och vad kan man göra? För Johan blir det ju extra jobbigt också när han är över 40 mil ifrån mig, är inte bara att slänga sig på nästa buss som går direkt. Man kan nog säga att jag halvt som halvt har gått in i väggen, grät så mycket i måndags att jag nästan tappade andan, satt på golvet lutad mot soffan och höll Mirabelle i famnen, älskade Mirabelle. Något som gör att det är svårt att andas och komma tillbaka är också studierna, vi har ganska mycket att göra just nu och min kropp fungerar bara i några få timmar, sen kommer huvudvärken, yrseln och det magonda. Lägg till lite trötthet på det så har vi bakat en himla fin kaka. 

 

Men, det här får inte stoppa mig att leva än om det begränsar mig att leva just nu. Får lyssna extra mycket på kroppen och träna på att ta hjälp av nära och kära, är ju som sagt väldigt dålig på att be om hjälp än om jag kan vara öppen om mitt mående, brukar dock låta den värsta av stormen lugna ner sig innan. Man kan lära sig mycket av att stanna upp en stund och ibland behöver kropp och sinne att man gör det.