Simply the best

Att leva med psykisk ohälsa är en berg och dalbana. Jag har ingen diagnos svart på vitt men jag har kämpat med mitt mående sen jag var tonåring, kanske ännu tidigare vem vet. Under min korta tid på bup fick jag veta att jag led av långvarig depression, det var inget farligt men det var något jag levde med och även hade vant mig vid. Har alltid blickat framåt vad som än har hänt och det har ju självklart satt sina spår i min kropp i form av olika krämpor och tillslut gick jag sönder. 2010 gick jag in i väggen, har aldrig mått så dåligt under alla mina år med depression, för första gången sökte jag hjälp, risken för att jag inte skulle orka fortsätta leva fanns där och pockade på mig hela tiden. Jag orkade inte leva, men jag ville leva. 

 

Sen jag gick in i väggen är jag mycket känsligare, jag känner av allt mycket mer, stress, oro, och ångest är en stor del av min vardag. Det jobbiga är väl egentligen att jag sällan vet varför jag mår dåligt och det gör det ibland svårt för min omgivning. Hur förklarar man att man håller på att gå sönder men man vet inte varför? Drömmer ofta mardrömmar och de kan förstöra en hel dag. Just nu är jag i en av mina djupaste svackor, jag vaknar ofta med panikångest, hinner bara känna av att jag är vaken i någon sekund och sen smäller det till. Blir ofta väldigt rädd men jag vet att det inte är något farligt. Dock har det blivit farligt ibland just för att det påverkar mig så mycket men jag har börjat lära mig hur det kan hanteras. Värst var den gången jag vaknade med självmordstankar efter en dröm och jag höll rent utav på att gå ut framför en bil. Ringde mamma och Eve på en gång och bad de hämta mig, kan inte vara själv dessa gånger. Samtidigt som det känns väldigt hemskt att jag blir så påverkad av mina drömmer kan jag inte låta bli att känna mig fascinerad. Hur fungerar kropp och sinne egentligen? 

 

Det positiva i den här berg och dalbanan är dock att efter 2010 kunde jag för första gången på flera år svara att jag mådde bra när folk ställde den frågan. Annars var mitt svar oftast att jag levde ungefär, men ärligt talat, det gjorde jag inte. Jag lever nu och jag vill fortsätta med det hur mörkt det än kan bli vissa gånger. Mina mardrömmar och mina svackor kanske tycker annorlunda ibland men det är inte jag. Som ni vet känner jag ju äntligen att jag har blivit någon. Jag är Erica och jag vill leva och bygga vidare på mitt liv som jag lever nu. Jag har oändligt med drömmar och oändligt med kärlek som gör att jag kämpar på tills sista droppen. 

 

Är väldigt öppen med mitt mående för jag har nog många i min omgivning som ibland kan känna sig uppgivna. Hur ska de finnas där för mig? Vad kan de göra? Viktigast för mig är att de i min omgivning i alla fall försöker att förstå, för det är inte lätt, inte ens för mig själv. Försök att förstå och visa att ni finns där. Det finaste man kan ge någon människa är sin tid för den kan man inte få tillbaka. Sen om det är två minuter på facebook, en halvtimme i soffan, tre timmar i telefon eller liknande så räknas varje liten sekund. Jag kan till exempel bara behöva att någon finns i samma rum. Ibland känner jag mig ganska värdelös med mitt mående, hur kan folk orka med mig egentligen? Ibland kommer tankar som när Johan ska sluta orka med mig, att de i min närhet tycker att jag är en dålig människa, att jag själv anser mig vara en dålig människa och så vidare. Dessa tankar är bara dumheter och skulle någon mot förmodan välja att inte stå vid min sida är det inte mig det är fel på. Jag är så mycket mer än mitt mående. 

 

På tal om mina mardrömmar och min panikångest, idag vaknade jag med denna. Ville gråta men höll mig för jag visste inte om jag kunde sluta. Ringde Johan ganska direkt jag vaknat lite till liv. Jag behöver få vara nära han än om det inte var så länge sedan sist men han ger mig sådan energi och kraft. Att åka norröver är en slags rekreation för mig, jag får samla krafter och vara i en miljö där jag inte är lika stressad. Längtar tills jag är i hans famn. Vill så gärna vara i hans famn, han är min klippa i stormen.