Simply the best

Jag som skriver den här bloggen heter Erica. Efter år av depressioner och sjukskrivningar är jag äntligen påväg tillbaka. Hösten 2012 läste jag upp mitt slutbetyg och hösten 2013 påbörjade jag min fritidslärarutbildning på universitetet, är klar 2016. Kommer ursprungligen från Sävar men i och med studierna valde jag att bli stadsbo. Har hela familjen kvar i Sävar och har även en fästman som bor ca 43 mil bort. I min blogg får ni läsa om praktiskt taget allt i mitt liv både på gott och ont. Skriver speciellt mycket om min egna psykiska ohälsa, denna tabu måste bort.

Pressen att vara fin och att duga

Såg precis ett klipp om en deltagare som ska vara med i årets Biggest Loser Sverige, har faktiskt själv sökt till det men kom inte med, lika bra var ju det för i samma veva kom jag in på universitetet. Men i alla fall, det här klippet, jag blev så ledsen. 

 

Det handlar om Simon, en av orsakerna till att han vill gå ner i vikt är att han vill att hans pappa ska bli stolt över han igen. Enda gången hans pappa har varit stolt över honom var en gång då han gick ner i vikt, då sa hans pappa: "Wow Simon, vilken hjälte du är!". Den här känslan vill Simon uppnå igen då han och hans pappa har en speciell relation. 

 

Har själv vuxit upp med en närstående som ja, jag har lite liknande känslor och tankar kring hen. Har som sagt alltid varit större och har vuxit upp med olika ifrågasättningar, tankar och ord. Inte från att jag var jätteliten, men från att jag var tonåring, som att man inte har fullt upp med sig själv redan då? Har fått frågan: Borde du inte gå ner i vikt så att du kan köpa fina kläder? Just den dagen kände jag mig fin, men inte efter det. Har fått höra: Borde inte du be om en magoperation? Du borde inte dricka så mycket dricka... Ja, ni förstår kanske, detta och liknande har jag fått höra så många gånger. Varje gång jag ska träffa den här personen får jag lite ångest, har jag fina kläder. kommer hen att tycka att jag är fin? Då det är en sån pass närstående person vill man ju känna att man duger. Nu då jag hade börjat gå ner mycket i vikt fick jag höra: Vad fin du är! Samtidigt som jag tog emot komplimangen kunde jag inte göra det, för när kallade hen mig fin sist?  

 

Vid såna här tillfällen anser jag inte att man kan skylla på diverse olika orsaker, vad det än är, en person i ens närhet som sägs ska älska en ska inte bli den här personen som ger en ångest. Det här går att diskutera på hur många olika sätt som helst men ja, personen kanske är rädd om min hälsa och så vidare, men ja, för mig har ju fokuset alltid legat på att jag ska vara fin. Har inte varit frågor rörande min vikt när det kommer till min hälsa. Personen bryr sig säkerligen om min hälsa också men fokus har inte legat på den. Som sagt, blev väldigt ledsen när jag såg det här klippet för jag kan verkligen sätta mig in i hur Simon tänker och känner. Egentligen ska man inte tillåta en annan människa att få den här "makten" över en men det är väldigt svårt för ärligt talat, man vill bara bli älskad och känna sig värdefull för den man är. Sen om man väger 150 kg eller 50 kg, det ska inte spela någon roll. 

 

Jag vill kunna gå tillbaka och bara krama om mig själv som liten. Jag vill berätta för mig själv att jag är fin och att jag duger precis som jag är. Ja, har fortfarande problem många gånger med att känna att jag är fin och duger, men hade jag kunnat krama om mig själv som liten hade ju ett frö såtts och vem vet hur mycket det fröet hade hunnit blomma ut idag? 

 

 

Du är så vacker kära syster. Jag har två foton på mig själv som barn på kylskåpet för att jag har alltid känt att jag inte är värd bättre, att jag är fullständigt värdelös. Men jag börjar lära mig, när jag ser den där lilla flickan. Inget barn ska behöva känna och må som hon gjorde. Idag kämpar jag för den lilla flickan, hon som tappade hoppet vid alltför ung ålder. Hon förtjänade bättre. Det är dags att jag tar hand om henne.