Simply the best

Efter min snurriga vila tog jag mig ut som tänkt, kände mig lite konstig inombords efter drömmarna men inte så farligt ändå. Är van värre drömmar än att slåss mot trötthet. 

 

Brukar oftast handla på Berghem men valde Mariehem idag då jag skulle köpa prinskorv, de har den större förpackningen. Direkt när man kommer utanför mitt område kommer en viadukt, aldrig gillat viadukter, tunnlar och så vidare. Ljudet ekar oftast när jag kommer i närheten och det känns alltid som att man är förföljd även om man går själv. Idag var det dock annorlunda, inne i mörkret under viadukten står en lång karl och tittar på mig, känner mig utstirrad, kändes som att blicken gick rakt igenom mig. Först såg jag ett helt annat ansikte innan jag såg klart och jag fick en ond klump i magen. Gick snabbt förbi och blev irriterad över att jag blev rädd och över att han stod där, vad hade han där att göra liksom? Hela vägen till Mariehem gnagde oron i kroppen och inne på affären började jag svettas, allt tog lång tid, kändes som att de andra som handlade tog 100 år på sig när de skulle bestämma om de skulle ha en vara eller inte. Tog säkert bara några sekunder i verkligheten men ja, jag var någon annanstans. 

 

Ibland undrar jag, förstår någon hur det känns att vara jag? Jag vet att jag inte är ensam men ibland är det så jobbigt och det känns som att människor runt omkring en ska tro att man är tokig eller att man överdriver. Nu tänker jag allmänt kring mitt mående, inte bara rädslan som grep klorna i mig idag. Sen jag var 14 år har jag aldrig riktigt tyckt om att gå ensam, speciellt inte i mörkret, nu var det ju fortfarande dagsljus men även då kan rädslan gripa tag i mig. Jag verkligen hatar att vara rädd, är det inte hela tiden och därför slås jag nästan omkull av känslan när den kommer. Hatar när folk går tätt intill bakom mig eller de som går förbi mig tättintill för att sen svänga in precis framför mig. Hatar speciellt när joggare gör det för oftast kommer dem som en överraskning och svoschar förbi mig för att sedan skära av min väg. Det jag har varit med om tidigare har förstört mycket, samtidigt som att världen som den ser ut nu också skrämmer mig. Varje dag läser man om överfall och så vidare, sällan i Umeå som tur är men minns så väl när Haga mannen gick lös, hur rädda och arga alla var. Jag var mest arg, jag ville inte vara rädd och blev då mest arg istället. När jag började på universitetet hade vi Campus mannen, en man som frågade om vägen och sen överföll tjejer i hopp om mer. Detta var i samband med nollningen som var på Campus området och jag gick oftast hem själv genom Campus beroende på tid, men ibland tog jag faktiskt taxi. Kändes onödigt att utmana ödet allt för många gånger då man var ensam och onykter när man var på väg hem. 

 

Känner mig väldigt tjatig när jag pratar om mitt mående, känns nästan som att jag ger mig själv rollen som en människa med ångest och alla delar som hör där till. Men samtidigt, jag är inte min ångest, jag är Erica. Jag är så mycket mer än min psykiska ohälsa. Vissa dagar finns den inte alls för att nästa dag nästan kväva mig. Det är ganska otroligt hur fort det kan skifta och oftast utan någon märkbar orsak. Men är ju samtidigt också därför det är så viktigt för mig att skriva om det här, att prata om det här. Det är inte något konstigt, jag är inte konstig. Jag mår olika bra varje dag och orkar olika mycket, detsamma gäller det ju med min värkproblematik. Det gjorde ont i mig tidigare idag, läste om en bekant som kände att hon skulle behöva förklara sig om varför hon klarade av att fara på så mycket galej, att hon gjorde så mycket roligt, hur kan hon då vara så dålig som hon säger? Vissa människor i hennes närhet ifrågasätter om hon verkligen är så dålig. Jag blir så förbannad! Kan känna igen mig i det där i och med min fysiska och psykiska problematik. De som inte har problem kan ha svårt att sätta sig in i någon annans situation, men ifrågasätt för i helvete aldrig någon annans mående. Har hört människor som mår dåligt på något sätt prata om att de inte kan hitta på saker för de är rädd för att bli ifrågasatta och missbetrodda. Vad är det för värld? Jag gillar logik och enligt mig är det väldigt logiskt att man måste hitta på roliga saker för att orka leva och ibland kostar de där roliga sakerna all ens energi som man har sparat på i flera dagar, men vet ni, det är vi som mår dåligt som får betala tio gånger om när vi gör något roligt, inte någon annan. Vars är det bättre för kropp och sinne att låsa in sig och bara stirra på väggen? 

 

Finns mycket att vara rädd för och det tycker jag inte om. Egentligen ska man inte behöva vara rädd men ja, mänskligheten är inte nådens moder alla gånger. Blir mörkrädd många gånger när jag läser hur vuxna sitter och kommenterar saker och här ska vi visa för barnen hur de ska bli respektabla vuxna, hur ska de kunna bli det om vi inte är det själva? Ja, jag är inte oskyldig och vit som snö, men, ja, att jag tänker mycket på det kan nog hjälpa mig att ta mig loss från de ramar och väggar som byggts upp från när man var liten. Man kan inte göra allting bättre men man kan alltid göra något bättre och ja, det är bättre än ingenting.