Simply the best

Vet inte riktigt vart jag ska börja, det har hänt väldigt mycket sen sist. Jag har inte haft ro i kroppen till att sätta mig ner och skriva än fast det är just skrivandet som brukar ge mig ro. 

 

Midsommarveckan körde jag i alla fall upp till Purnu för att hämta hem Luna, kortfattat så fungerade det tråkigt nog inte för mig att ha en valp ensam. Efter ungefär en vecka fick Johan komma ner och hämta upp henne till byn. Min sömnbrist påverkade mig direkt, det small till som en blixt.Tanken var att jag inte skulle fokusera allt för mycket på flytten i och med Luna men nu klarade jag inte av någonting. Jag är dock glad över den veckan jag hade henne hemma hos mig i alla fall, den tiden var bättre än ingen alls. 

 

Därefter började jag att packa ner lägenheten, mamma hjälpte mig ofantligt mycket genom att hjälpa till med den värsta packningen, glas och porslin. Att göra i ordning inför flytten var väldigt tungt samtidigt som det inte var det. Men ja, att flytta överhuvudtaget är väldigt jobbigt än om det är över 40 mil eller bara några kvarter bort. Veckorna innan Johan kom ner bestod mest av packning och att hinna träffa och umgås med människor innan flytten. Hann inte med allt som jag ville men så är det ju oftast, dagarna går så himla fort och plötsligt stod transiten parkerad utanför lägenheten. Dagarna innan Johan kom ner skänkte jag bort det mesta av mina möbler då vi inte skulle ha någon användning för dessa. Kändes bättre att kunna ge bort istället för att bara slänga på återvinningen. Under själva flyttdagen hjälpte min svåger Lars till, han och Johan fick ta det tyngsta lasset. Själv tog jag på mig att vara den yra hönan som plockade i småsaker. Uppe i Purnu fick Johan hjälp att lasta ur transiten. Jag valde att stanna kvar ett tag, i och med den tömda lägenheten bodde jag hemma hos pappa och Kajsa hemma i Sävar. På det sättet fick jag kvalitetstid med barnen. Bodde nästan hemma hos familjen KPP än om jag inte sov där. 

 

Är väldigt tacksam över all hjälp som jag har fått med flytten. Det har varit ett väldigt stort steg att ta än om det har varit dags för det länge. På söndag har jag och Johan varit ihop i sex år, det är på tiden att han och jag får bygga ett liv tillsammans, att vi två äntligen blir en fullt ut. I söndags kväll rullade jag in på gården för att bo här och på måndag börjar jag på mitt nya jobb. I påskas när jag körde upp för första gången var jag även på en arbetsintervju. Jag ska jobba som "huvudansvarig" fritidslärare på en F-9 skola med cirka 70 elever, skiljer sig mycket från min gamla arbetsplats med cirka 625 elever sammanlagt. Jag hade ju även 73 elever inskrivna enbart på min fritidsavdelning. Det ökade ansvaret känns väldigt väldigt för stort men samtidigt så har ju ingen dött av att utmana sig själv. Var ju "uppkäftig" nog att höra av mig till Hakkas och säga; Hej, jag har sett eran annons, jag kan inte börja jobba nu snarast som ni eftersöker men jag vill väldigt gärna börja jobba hos er. Många är positiva till att jag ska börja jobba där och det känns riktigt kul. Fick höra bara nu i veckan att det är folk som känner igen mig från Handlarn i Nattavaara som blev glada, bara det peppar ju mig ofantligt mycket. Än om jag kommer att vara en utböling från Västerbotten så kommer jag ändå inte att vara en utböling. 

 

Utöver allt det här har jag hunnit med mycket underbart i sommar och det kan jag leva på länge. Tänker att min sommar får ett eget eller rent utav flera inlägg. Förhoppnings kan jag komma igång lite med skrivandet igen men det kan nog fortsätta att eka ett tag till nu i början då jag har så mycket nytt att omfamna.

 

Avslutar detta inlägg med den passande låttexten som jag la upp dagen efter att jag anlände till Purnu. Att den låten och texten spelades under min biltur gjorde mycket.