Simply the best

Vart ska jag egentligen börja? Det har hänt så väldigt mycket sedan jag skrev sist att en knappt minns allting själv. Är i allafall inne på min sista semester vecka, tog ut fem veckor och herre jistanes vad tiden har gått fort samtidigt som den inte har gjort det. Bara det är en himla stor grej för mig, jag, Erica har haft betald semester. Efter år av sjukskrivningar har jag läst upp mitt slutbetyg, läst en högskoleutbildning, tagit körkort och fått min allra första tillsvidare anställning. Det är ju så gigantiskt stort att ja, det går inte att förklara med ord. 

 

Hade någon berättat för mig för några år sedan vart jag skulle vara nu och vad jag skulle ha klarat av skulle den personen nog ha blivit utskrattad och fått frågan om hen är allvarlig. Ni som känner mig vet ju att det bara är några år sedan som jag först då har börjat känna mig som någon och insett mitt människovärde. Som sagt, det jag har nu och det jag har avklarat fanns inte ens på kartan tidigare. Hurra för mig och min kämparglöd, hurra för att jag aldrig gav och aldrig kommer att ge upp. Ja, en ska aldrig säga aldrig men har jag för fasiken tagit mig ända hit trots kampen mot min psykiska ohälsa varje dag så är det väl ingen idé att ge upp? Kampen mot mina demoner kommer jag nog alltid att få ta, de verkar inte försvinna än om jag oftast mår mycket bättre. Just nu mår jag dock jättedåligt och det är tungt. Känner mig så tom många gånger och har ingen vidare matlust. Men vet ni, det fixar jag också, mina demoner kan bita sig i svansen och hålla käften, jag tror ändå inte på något utav vad de säger. Med det menar jag inte att jag hör röster men när måendet är sämre går tankegångarna om mig själv sämre också, det behövs inte så mycket för att en ska tro dåligt om sig själv tyvärr. 

 

Det löser sig alltid, på något vis. Jag är aldrig ensam än om hjärnan ibland vill lura en till att känna så. Det är bara jag som måste bli duktigare på att prata med de jag står nära. Få bort de gamla tankarna om att jag inte ska lägga mina bördor på någon annan, att vara en börda, det är ju egentligen bara dumheter. Tror snarare det är en börda för de som är nära mig att se när jag mår dåligt utan att jag berättar. För vad en egentlligen oftast behöver är en som lyssnar och försöker förstå. Ärligt talat förstår jag knappt sällan själv varför, då kan det vara skönare att sitta tillsammans i en båt och vara förvirrad om ni förstår vad jag menar. 

 

Nu ska inte det här bli så långrandigt tänkte jag men vill gärna skriva om min första semester. Satt nyligen och läste igenom gamla inlägg och kände att det är på tiden att jag kommer igång med skrivande igen. Det är så roligt att kunna gå tillbaka och läsa, blir påmind om så mycket. Ska försöka bli bättre, får börja med min semster men då den varit så lång får jag dela upp det, blir väl en roman annars, haha.