Surprise!
Ibland undrar man verkligen varför man ska kliva upp. Skolan började återigen på måndagen (me don't like), var helt slut så for hem tidigare. Inte varit i skolan sen dess, jag har legat i sängen och inte kunnat vara uppe. Både huvud och mage har gett upp totalt, har ont och illamåeende hela tiden. Vad jag än äter så vill magen inte tycka om det, allt är bara fel! Sen att man inte kunnat ringa till skolan eftersom dom inte har telefon ännu gör ju ingenting bättre. I torsdags mådde jag lite lite lite bättre, blev att jag åkte in till stan för att ta en fika med Mattias, var skönt att komma hemifrån och bara få prata av sig lite dynga. Hinner vara hemma kanske en timme och får ett sms av hjärtat mitt, han undrade om han kunde komma!? :O Jag stod mest bara och skrek IIHH och min lillebror dumförklarade mig. Just då kunde jag ta det ^^
Att ha den man älskar hos sig då man är rejält dålig, det finns ingen bättre medicin. Man kan dock inte hjälpa att man känner sig rejält dum, här har han åkt från Luleå för att vara hos mig och jag ligger bara i sängen. Jag vet att han är glad bara han får vara med mig, men man kan ändå inte låta bli att tänka så. Hänt annat under helgen också som blev helt fel, vet inte hur jag lyckades. Jag vill varken kommentera eller berätta om det. Det kan lätt missförstås och av missförstånd bildas bara mer ilska. Jag har iaf stått för vad jag gjort och jag har bett om ursäkt. Brukar aldrig ljuga, var en vit lögn. Jag har gjort så att du/ni inte kan lita på mig, det får jag helt enkelt ta. Jag anser att inget förutom ert förtroende tog skada av lögnen iaf och det står jag för. End of story. Jag tänker inte gå och älta det här i 100 år och vara långsint, det borde ingen vara. Så får ju hoppas att det är så.
Tack älskling för att du varit sängliggandes med mig <3
