Simply the best

Vad har hänt? Vad händer? Just nu har jag en dålig period, de som känner mig vet att jag inte tål stress. Tål inte ens den minsta stressen. Ja, vardagsstress så som att man ska hinna äta innan man ska iväg tål jag men inte så mycket mer än det. När det gäller skolan så har jag tagit mig vatten över huvudet utan att jag visste om det i början. Det är alldeles för mycket och det är då alla tankar börjar rusa runt inombords. Hittills har jag kunnat hantera oron som kommer vi skolstress men den här terminen rinner det över litegrann. Allting ordnar sig på något vis, känns bara skönt att skriva av sig ibland då man kanske inte säger allting till alla man känner. Helst vill man bära en mask så att alla tror att allting är bra, men även en mask kan visa känslor. Det enda positiva med det hela är att man efter såna här svängar känner sin kropp och själ ganska så bra, man vet på ett ungefär vad som behövs för att det ska bli bättre. För allting blir inte alltid bra, men det kan bli bättre och med tiden blir det tillslut bra igen.Känner man inte mig så förstår man kanske inte helt vad jag pratar om. Under sommaren 2010 var det ingen hemlighet på bloggen att jag mådde dåligt, att jag hade nått en gräns att allting brast. Just nu känner jag tyvärr igen mig i det måendet även om det inte är lika illa och det är just så jag vill ha det. Jag vill inte bli lika dålig igen, aldrig någonsin. Såna stunder är det skönt att skriva av sig eller prata av sig med någon man känner.Som jag skrev tidigare, tillslut blir allt bra igen. Jag har stöd från mina nära och kära och tillsammans fixar vi allting vi tar för oss.

 

Det finns så mycket mer att göra i livet än att må dåligt, klistra fast ett leende så blir det tillslut 100 % äkta. Orken kommer tillbaka, oron kommer att försvinna. Allt man kan göra är att ta varje dag som den kommer och ta emot stödet som erbjuds. Jag behöver inte stå ut med allting ensam och det gör genast allting lite bättre. Jag vet att det finns människor i mitt liv som vill göra allt för mig. Såna stunder känner jag mig väldigt lyckligt lottad, ibland kan man nästan undra vad man har gjort för att förtjäna allting. Är det någon annan än jag som kan tänka så ibland?

 

Det här inlägget kan nog tas på väldigt många sätt, men min blogg är min ventil. Jag skriver det jag tänker på och det jag gör. Vill man inte veta så läser man inte, det här är min värld. Jag söker inte medlidande eller liknande, jag vill bara kunna öppna upp mig så att folk kanske förstår. Det är inte alltid man kan prata med alla om precis allting, det kan vara väldigt svårt för folk att fråga om sådant som kan vara känsligt som till exempel ens mående. I min värld finns inga dumma frågor.