Simply the best

Något som jag är väldigt duktig på är att tänka alldeles för mycket. Det är inte alla gånger det måste vara något dåligt men ibland kan jag hålla på att missa att jag ska av bussen till exempel för där sitter jag med musik i lurarna och tankar fulla hjärnan. Lyssnade nyligt på en låt medan jag stod och väntade på bussen, började genast tänka på mitt förhållande som jag hade innan jag träffade Johan. Jag vet att Johan har läst mina gamla inlägg om mitt dåvarande förhållande och ibland läser jag själv mina gamla inlägg för att få tiden att gå eller helt enkelt bara för att minnas sånt jag har gjort. En diskussion som alltid kommer att diskuteras är huruvida man ska göra med till exempel gåvor, bilder, inlägg och så vidare när det gäller ens före detta partner. Ska man slänga allting eller ska man behålla allting? När jag läser mina gamla kärleks inlägg så blir jag nästan illamående, hur kunde jag tro att jag var så kär när förhållandet bara var på låtsas i slutändan enligt mig. Jag har skrivit månads inlägg och så vidare, det haglar av gulligullan vilket det inte gör på samma sätt nu när jag har träffat Johan. Kränkande eller inte, det är frågan.

 

Så, slänga eller inte? Vissa saker ska man helt enkelt inte slänga för det är ju en del av mitt liv. Den delen finns ju alltid kvar på något vis hur man än gör. När jag träffade min förra pojkvän ville jag så gärna vara kär, så jag blev helt enkelt kär i kärleken och därefter blev jag blind. Jag var osäker på mig själv och ville vara älskad helt enkelt. Ibland kan jag önska att jag aldrig hade träffat den här människan men skulle jag inte ha gjort det skulle jag kanske inte vara där jag är idag. Det jag menar är att på gott och ont så lär man sig alltid något av sitt förflutna. Låten jag skrev om tidigare blev en del av ett inlägg om min föredetting. Texten lyder; You're on my heart just like a tattoo. Just like a tattoo, I'll always have you. Då kan man tänka; oj så romantiskt. Men när jag hörde den textraden tidigare i veckan så tänkte jag på ett annat sätt. När det gäller tatueringar kan man göra ett felaktigt val men den bleknar alltid med tiden och man lär sig något av det i slutändan. Han kommer på sätt och vis alltid att finnas kvar just för att han praktiskt taget rev ner mig. Men utan det där förhållandet så hade jag aldrig flyttat till Luleå och senare hem igen till en helt egen lägenhet i Sävar. När jag tänker tillbaka på allt det här så brukar jag se det så att mitt öde tog en väldigt lång omväg men den vägen gjorde att jag hamnade där jag är idag.

 

Mer och mer började handla om just mig, vilket jag inte varit så duktig på annars. Även fast jag tillslut gick in i väggen och tappade lusten att leva så tog jag mig därifrån med hjälp av läkare och psykolog. Självklart var familj och vänner också ett stort stöd men mycket tog jag tag i och gjorde själv. Jag började ta hand om mig själv mer och efter flera år mådde jag ärligt talat bra. Det hade jag knappt kunnat säga sen jag gick i grundskolan. Visst hade jag bra stunder men de dåliga var fler. Mitt i min självförtroendes fas så skrev Johan till mig och sen dess är det han och jag. Tänker tillbaka mer än en gång på det jag har haft och känner mig så lycklig över att få ha träffa en sån som Johan. Jag gick vilse mer än en gång i mitt förlutna men nu känner jag att jag är inne på rätt väg. Utan allt det dåliga i mitt liv hade jag kanske aldrig träffat Johan. Just därför är det ändå viktigt att man försonas med sitt förlutna och inser att allt kan bli bättre. Man kan ångra och må dåligt över saker som har hänt, men utan mitt förflutna hade jag inte haft Johan. Om tre dagar har vi varit ihop i ett och halvt år, men den tiden känns mer som en evighet, det har alltid varit vi. Jag och min storasyster tänker till exempel ofta på samma saker och säger samma saker, kan vara om en detalj i ett tv program eller bara vad som helst. Det är ju inte så ologiskt då vi har haft varandra i hela våra liv eller hur? Jag och Johan har samma band, vi tänker ofta på samma och vi säger ofta samma saker. På ett och ett halvt år har vi fått det som jag och min storasyster byggt upp i 24 och ett halvt år kan man säga. Enligt mig så måste det betyda något och för mig betyder det att vi är menade för varandra.

 

Alla minnen, bra som dåliga kan alltså vara bra att ha kvar. Jag kan tänka tillbaka på mitt liv och se vart jag är nu och känna; det är min tur. Hade ni frågat mig för några år sedan om jag kände mig hel hade jag nog sagt att jag nog aldrig kommer att bli det. Men frågar ni mig nu så vet jag att Johan fyller upp den tomma platsen jag har haft inom mig. Han gör mig hel hur klischigt det än låter.