Simply the best

Skulle vilja passa på att skriva lite om en kommentar som jag fick i början på januari angående Viva Komvux. Har tänkt göra det tidigare men det har tyvärr inte blivit av än. Eller ja, tyvärr och tyvärr är väl ingen som känner att de har missat något för det kanske.Kommentaren handlar i allafall om att jag får en komplimang över att jag var duktig och klarade av Komvux så pass länge som jag gjorde eftersom den här personen ansåg sig bli dumförklarad när den gick på Komvux för en kurs. Själv så har jag alltså gått tre terminer och läst elva kurser. Efter min erfarenhet av Komvux så känns det väldigt tråkigt att den här personen känner så då jag har fått känna på raka motsatsen.Förutom att skriva om min erfarenhet av Komvux vill jag även tacka för denna kommentar. Tack så mycket!

 

För mig var det den bästa skoltiden om man går utifrån studier. Självklart har jag lärt känna underbara människor nu också och man har umgåtts lika tight under skolan precis som på gymnasiet men själva studietiden har varit den bästa. För första gången någonsin kände jag att jag kunde något. I högstadiet och gymnasiet kände jag aldrig riktigt det för hur mycket jag än slet så blev det aldrig mer än G. Var ganska avundsjuk på de som inte behövde slita lika mycket som mig och ändå fick VG och högre. Men så är det ju med allt i livet, alla kan vi olika mycket. Men det var som sagt först nu på Komvux som jag kände mig duktig. Jag fick ofta höra hur bra jag skrev och hur roligt det var att läsa det jag skrivit. Förutom att mitt sätt att skriva uppskattades så uppskattades det även hur fint jag skrev skriftmässigt, det var inte jobbigt att läsa. Jag blev även kallad smart för första gången av en lärare, min historia lärare. Han fick mig att intala mig själv att jag faktiskt var duktig och jag fick MVG i historia, det låter inte ens logiskt i mina öron egentligen. Fick mina första MVG någonsin nu under min studieperiod och jag är väldigt stolt över mina MVG också för den delen.

 

Jag är allmänt stolt över mig själv när det gäller mitt beslut att studera och att jag verkligen tog mig tid att göra det. Även fast jag var påväg in i väggen igen två gånger så fortsatte jag kämpa för att få må bra och för att klara av skolan. Det känns nästan overkligt hur långt jag har kommit i och med allt det här. Vill passa på att tacka alla i min närhet för det underbara stödet jag har fått. Förutom från lärare så har jag fått höra hur duktig jag är av de i min närhet och jag har kunnat ta åt mig för en gångs skull. Jag har kunnat ta åt mig när folk säger att de är stolta över hur duktig jag är och så vidare. Det skulle jag aldrig ha gjort förut. Att studera kan vara något av det jobbigaste som finns, min skolgång har varit kantad av mobbing, depressioner och så vidare men jag valde att ta tag i det i allafall och helt enkelt skita i rädslan för att vara fel. Min dröm är ju som sagt att få en utbildning för att bli något men nu under tiden som jag har skrivit det här så har jag kommit på att jag är ju faktiskt något. Min psykolog som jag träffade efter min första träff med väggen sa en gång; Du är en fighter! Och ja, jag kan faktiskt hålla med om det; Jag är en kämpe! Med det vill jag få fram att, kan jag så kan ni. Det gäller bara att tro på sig själv vad det än gäller och blir det fel, ja då försöker man igen. Vi är alla värda att kämpa för våra egna liv.