Simply the best

Nu är tiden inne för min trötthet igen, sover helt okej men drömmer så mycket att jag inte riktigt kan slappna av. Visst, jag har nyss varit sjuk och var alldeles slut på grund av sjukdomen men det blir en annorlunda trötthet nu då man räknas som frisk. Jag tycker inte om att drömma för oftast så är det inga roliga drömmar. Sen jag mådde dåligt 2010 så drömmer jag ofta mardrömsliknande mardrömmar som kan förstöra en hel dag. Då kan man ju undra hur en dröm kan förstöra en hel dag. Mina känslor från drömmen sitter kvar när jag vaknar, drömmer jag att jag har ångest så vaknar jag med ångest. En gång blev jag så dålig av min dröm att jag knappt vågade gå utanför dörren för när jag gjorde det var det väldigt nära att jag gick ut framför en bil. Det är så konstigt hur dessa känslor kan sätta sina klor i mig för det behöver inte ha hänt något i mitt liv som utlöser dessa känslor annars. Jag kan ha haft världens bästa dag men ändå så förstörs nästa dag på grund av en dröm. Ibland minns jag mina drömmar, ibland inte. Det räcker att det är många människor i drömmen för att det ska etsa sig fast.Jag brukar kalla det här för en biverkning av mitt dåliga måeende. Ibland blir jag faktiskt rädd, blev jag känsligare efter att mina tankar och måeende fick ta över mitt liv?

 

Redan som tonåring räknades jag som deprimerad, jag fick höra att jag hade en långvarig depression, en depression som gjorde mig nedstämd men jag kunde hantera den. När jag gick in i väggen 2010 kunde jag inte hantera mina känslor eller tankar längre, jag visste att jag skulle dö om jag inte gjorde någonting åt det. Varför blev det så starkt? Jag har alltid gömt undan mina tankar och känslor från mitt förflutna, innan jag var 18 så var jag med om saker som jag inte önskar någon annan. Men livet fortsatte, jag låtsades inte om mitt förflutna. Min kropp började säga emot mig, när jag var 16 fick jag problem med huvudvärk, när jag var 18 fick jag diagnosen IBS, när jag var 21 gick jag in i väggen. Mitt förflutna och mitt dåvarande nu blev för mycket. Även fast jag mår bra nu har jag samma gamla problem som huvudvärken, magfelet och som sagt dessa drömmar som kan förstöra så mycket. Jag blir som sagt rädd då jag tänker på det, är jag känsligare nu, kan jag ha lättare för att må dåligt igen? Samtidigt så vet jag att det inte behövs mycket för att jag ska komma tillbaka dit jag var 2010, har varit nära två omgångar nu under min skolgång just för att jag lät stressen och pressen ta över. Jag har lärt känna min kropp och de flesta signalerna men det jag måste lära mig är nog att acceptera att jag är känslig. Det är mitt banesår från mitt eget krig. Kan jag acceptera det så kan jag tog lära mig att ta bättre val. Kommer jag till exempel in på universitetet så måste jag tänka på att inte pressa mig själv för hårt, viktigast är ju att jag fullföljer utbildningen inte att jag får en femma i alla kurser.