Simply the best

Nu när jag är äldre så har jag givetvis insett att något som normal finns inte. Vem är det egentligen som bestämmer vad och vem som är normal eller inte? Hela mitt liv har jag känt mig annorlunda, ja, rent sagt medelmåttig kan man nog säga. Medelmåttig behöver ju däremot inte betyda något dåligt men i flera års tid kände jag aldrig att jag räckte till hur mycket jag än kämpade och försökte. Under flera års tid blev jag mobbad från och till, det har satt såna djupa spår i mig att det har gjort mig till den jag är idag. Jag skulle aldrig vilja uppleva det igen men på sätt och vis är jag tacksam. Just därför valde jag livets träd som min första tatuering, den står för att allt som händer har en mening. Det som hände då gjorde mig till den jag är nu. Har tidigare skrivit lite om hur jag har blivit mobbad så det kan kännas upprepande men det gör inget för det här är min historia.

 

Fram tills jag var runt fem år så räknades jag som normalstor, det är viktigt för mig att ha med ordet normal då jag ärligt talat vill få bort stämpeln på ordet normal. Ingen kan som sagt bestämma vad som är normalt eller inte. Men, i andras ögon räknades jag som normalstor. Efter det började jag bli större och riktigt varför vet jag inte, jag åt inte överdrivet mycket eller ofta. Jag satt inte stilla överdrivet mycket eller ofta. Första gången jag började känna mig obekväm i mig själv var när jag gick i simskola. Kom försent en dag och när jag skulle gå in i duschen så hörde jag några tjejer skratta där inne. Jag minns hur jag fick panik och vände om, jag gick hem och fastän en kamrats mamma ropade på mig så fortsatte jag bara gå. Kan jag ha varit sex år månntro? Redan här kände jag mig annorlunda och från den dagen jag blev mobbad så blev det värre.

 

När jag var sju år gammal och var på väg hem från skolan så sa en kille i klassen hej då tjockis till mig. Det gjorde så ont i mig, jag berättade det för mamma och pappa vilket resulterade i att dom tyckte att jag skulle prata med fröken om det. Nästa dag tog jag upp det med min fröken som då satt sig ner på golvet med mig och den här killen, där och då förklarade hon att man inte får säga så. Minns inte ordagrant men jag minns hur jag satt där med huvudet neråtböjt och kände mig lite allmänt löjlig. Blev som sagt inte mobbad hela tiden men det räckte för att förstöra, ja ett helt liv kan man nog säga. Jag kommer aldrig att komma ifrån vissa känslor och tankar helt även om jag har klarat det tillräckligt bra. Något mer som tog hårt på mig under den här tiden var att jag ofta blev retad för att jag kunde ha en tröja mer än en dag, jag var äcklig och smutsig. Än idag kan jag få panik av att ha samma tröja två dagar på raken om jag till exempel ska vara i skolan eller liknande ställen. Under samma period så var jag även den där lilla tjejen som inte fick vara med alla gånger. Var ofta jag stod i ett hörn på rasten eftersom jag helt enkelt inte fick vara med. Jag blev så nerslagen att jag inte klarade av att hitta på något själv, var lättare att stå i ett hörn och låtsas vara osynlig.

 

Med årens gång så ökade även vikten även om den inte ökade explosionsartat så var jag ju ändå den tjocka tjejen som inte var värd någonting. Varför fanns jag? Det var ju ändå ingen som ville se mig, ta i mig och så vidare. I högstadiet började en tid av skolkning, jag orkade inte vara i skolan hela tiden för jag kände aldrig att jag dög. Självklart hade jag vänner men det var ju inte alltid det kunde skydda mitt inre. För varje dag satt det en liten djävul på min axel som berättade hur dålig jag var, hur tjock och värdelös jag var. Via internet började jag prata med många olika människor för det var lättare att få kontakt där än i verkliga livet. Internet öppnade upp en hel värld för mig och den var inte bara ljus. Internet är en stor farozon för även om man kan vara mer anonym så kan det alltid dyka upp hemska människor som bara vill en illa. Jakten på att få känna sig accepterad var väldigt hård och det tog flera år innan jag kunde känna något värde i mig själv.

 

När jag gick ut högstadiet såg jag ljust på gymnasiet, jag såg slutet på att bli mobbad och jag såg slutet på att inte känna mig accepterad. Jag insåg ganska fort att man inte är mycket mognare i gymnasiet och jag fick en plågoande ganska fort. Riktigt varför den här killen var på mig vet jag faktiskt inte, jag visste inte vem han var mer än att jag hittade hans namn i skolkatalogen. Han var alltid omgiven av sina vänner och varje gång han såg mig visade han hur äcklad han var av mig. Jag blev så arg många gånger för jag hade ju aldrig gjort honom något. Jag minns även en gång då vi började bråka utanför Mias grill efter en krogkväll, ja, det här höll alltså i hela gymnasiet. Minns inte vad som sas men nu var min bägare fylld, det var sista droppen. En av hans kompisar drog fram en liten kniv för att visa att jag bara skulle hålla käften, då blev jag ännu mer förbannad och sa åt han att den där pennkniven inte var något att komma med. Tillslut drog dom sig vidare och vi som var kvar kunde sätta oss i bilen och åka hem. Ja, dom höll på fastän min mamma var där, ganska pinsamt kan jag tycka idag. Tillslut blev den här killen hotad av en dåvarande kompis som även kände en kompis till han, efter det lugnade allting ner sig. Nu är jag inte för hot och våld men det verkade vara det enda som gick in i den här killens huvud och nej, jag bad aldrig min kompis om att göra det utan han märkte hur dåligt jag mådde. Det blev ingen stor grej av det hela men däremot så hotade han också en annan kille som gick samma utbildning som mig och då blev det ganska uppblåst. Jag fick ta mycket skit för min kompis handling även fast jag var inne i ett klassrum och inte hade någon aning om det. Den här killen blev ombedd att ställa sig ner på knä och be om förlåt. Jag och den här killen redde ut det väldigt fort och blev vänner. Han insåg att han hade betett sig väldigt illa mot mig och bad om ursäkt och jag förklarade att jag inte bett om att han skulle bli hotad. Tillslut förstod även hans vänner hur allting låg till och det lugnade ner sig. Förutom allt det här var det ännu i min närhet under den här utbildningen som var på mig mer än en gång. Den här killen till och med petade på mig för att påpeka att han ansåg mig vara tjock. Nu hade jag blivit retad och hånad i flera år men aldrig som då har jag mått så dåligt och blivit så kränkt. Nu var det ju inte bara psykisk terror utan det blev fysisk också.

 

I och med att skolan slutade så började ju även mobbingen tyna bort även om jag då och då kunde få hån ord slängda efter mig om det fanns dom som visste vem jag var och liknande. Att jag mitt i allt det här fick problem med huvudvärk, rejäl viktuppgång, magproblem och diagnosen PCOS gjorde ju ingenting bättre för mitt självförtroende. Redan i högstadiet fick jag diagnosen långvarig depression och det var väldigt tungt att orka med skolgången och livet i sig. Att det fortsatte resten av min skolgång var som ett slag i magen. Men som sagt, man kan vända något dåligt till något bra. Att inte få känna något värde i mig själv gjorde att jag vill att andra ska få känna sig värdefulla och sedda. Istället för att ta hand om mig själv såg jag till att andra i min närhet hade det bra. Man kan nog säga att jag drogs till människor som såg lika vilsna ut som jag var. Redan i högstadiet byggde jag upp en attityd som visade att mig kunde man inte säga åt utan att få höra något tillbaka. Jag ville aldrig visa mig nerslagen, jag ville aldrig visa att orden sårade mig väldigt djupt även om det säkert syntes ändå. Jag lärde mig att bli envis och gå min egen väg. Aldrig någonsin skulle någon få bestämma över mig och mina tankar. Det gjorde ju självklart att många inte tyckte om mig för oftast tyckte jag tvärtom. Jag tyckte aldrig tvärtom bara för att utan det var oftast så att jag inte ville gå med på det dom tyckte. Så än om min enda önskan var att bli accepterad så vägrade jag vika mig för någon annan.

 

Jag blev så mycket svagare men samtidigt så mycket starkare.

 

Kan nog komma att dyka upp mer angående mobbing ju längre tiden går, ibland sitter minnena längre in och visar sig inte förens dom är redo helt enkelt. Det är väldigt svårt att få med allting man vill få med så det är helt enkelt det viktigaste som gör det. Ibland kan det låta snurrigt men samtidigt så är det ju så det är. Jag skriver det som kommer och inte tvärtom. Kommer att skriva ännu ett inlägg om mobbing som handlar om just internet och dess otrevliga baksida. Jag känner att internet behöver en egen plats då det som hände var ganska extremt och än idag sitter i mitt bakhuvud och knackar på.

 

Tidigare i år när jag började med att intervall träna och även fick med mig Britt-Mari på det så blev vi sugna att ställa upp i årets Blodomlopp. Då vi vet att Sara också gillar att motionera så frågade vi henne också då det alltid är roligare att vara fler. Tyvärr sa ju mina knän upp sig väldigt tidigt gällande jogging så det har ju bara varit att bita i det sura äpplet och fortsätta med endast promenader. Tappade humöret och även lusten för Blodomloppet då jag hade planerat att kunna jogga mer då också. Däremot så tänkte jag inte låta mitt humör stoppa mig och jag sa att jag i alla fall skulle promenera och så jogga över mållinjen. Det är ju bättre än att inte fara alls eller hur?

 

Igår var dagen D då Blodomloppet skulle gå av stapeln, kände oro redan tidigt på dagen då värmen hade slagit sina klor i stan och den höll ju även i fram tills 21 på kvällen ungefär. Vi tog oss i alla fall till I20 området och väntade in vår tur att gå in i startfållan. Sammanlagt var det fem grupper och vår startade sist då vi hade 5 km långsam löpning. Redan innan vi hade nått skylten med 1 km ville jag ge upp, i och med alla människor och att jag gick med dom som går snabbt så ville jag ju hänga med. Det resulterade i att mina korta vadmuskler blev ännu kortare. Så där gick jag med mycket vätska i benen och krampande vadmuskler, det till och med syntes på mig hur mycket jag fick slita för att inte ge upp. Det kändes som att mina ben var gjorda av betong som någon försökte hacka sönder ungefär. Såg lite oro i Britt-Maris ögon som blev osäker på om jag borde fortsätta men jag är envis så jag fortsatte. I och med mina krämpor så hamnade vi sist av alla i vår grupp och det var inte få, men nu sprang ju dom flesta också. Efter många om och men joggade jag vissa små bitar och tillslut kom vi då om tre stycken. Sara joggade sista kilometern medan jag och Britt-Mari promenerade med ögon i nacken för att inte komma sist. Ja, nu spelar det ju ingen roll om man kommer sist eller inte men även där var jag envis. När vi började närma oss målrakan så laddade vi för att jogga över mållinjen och vi tog nog nästan hela rakan. Så det blev att jogga dom sista 100-200 meterna in i mål. Direkt jag började så kände jag hur kroppen sa emot och det gick tillslut saktare och saktare. Mina ben ville vika sig och trycket i bröstet gjorde allt ondare, trodde nästan att jag skulle falla ihop på plats. Jag kände att jag behövde stanna och gå men det var ju bara några meter kvar så jag fortsatte i alla fall och fick böja mig framåt för att ta igen mig när vi var i mål. Kunde ju inte ge upp när vi till och med fick en karl i publiken som hejade på oss med klappar och tjoande, då kände jag; Nej, nu jävlar joggar du i mål! Vi tog oss i mål på just under en timme, hade jag inte mått så dåligt hade det nog gått ännu snabbare men det var ju en vinst i sig att jag fortsatte. Väl över mållinjen tog jag igen mig med några djupa andetag innan jag joggade vidare några meter för att ta emot medaljen. Efter det gick vi vidare och hämtade en banan och t-shirt som man fick med sig då man hade deltagit och efter det bar det av hemåt. Jag är så stolt över mig själv och mina fina tjejkompisar som stöttade mig i kampen mot kroppen. Kände mig så dum som drog ner tempot men så blir det ju ibland. Tack för en fin kväll!

 

Så, vad tycker jag om allt det här? Det var ett rent helvete att gå igenom det här egentligen i och med värmen och mina krämpor men jag mår så mycket bättre av att jag gjorde det i alla fall, jag klarade det! Vi tjejer blev så nöjda med vår kväll att vi har bestämt oss för att göra det här till en tradition. Vem vet, nästa år får jag kanske bättre tid och även en t-shirt storlek mindre?

 

Idag har det varit marknad på schemat, varje mors dag så är det alltid marknad i Sävar så det är en tradition att gå på marknaden för att hitta något krafs till mamma. Ja, med krafs menar jag små prydnader och dylikt, nu vet jag dock att hon har börjat plocka bort lite vilket jag förstår, flera år av morsdagar betyder ju nästan tonvis av krafs. Det får bli något annat till henne en annan gång helt enkelt. Apropå det så har jag glömt att skriva att pappa fyllde år i torsdags, även därför stannade jag kvar i Sävar för att kunna säga grattis där och då. Däremot så blev han också presentlös. Jag och Johan har pratat om att ordna ner lite torkat renkött till han så får se om vi kan ordna det nu i sommar eller om det blir mot hösten.

 

I alla fall, jag tog bussen hem till Sävar och var framme vid tolv tiden, när jag kom hem till mamma behövde jag bara vänta några minuter så var våra varma mackor klara, mors dag och jag blir bortskämd, det klingar väl bra? Lite senare begav vi oss ut på marknaden, även om det var soligt så blåste det isvindar men jag har lyckats få bra med färg idag också ändå, i och med tunikan jag hade idag så ser min rygg lite rolig ut speciellt då höger sida fick mer färg än vänster av någon anledning. På marknaden var det jättemycket folk och jag kände nästan hur det vände i magen, vet inte varför men tycker det är lite jobbigt med mycket folk ibland. Vi mötte resterande av familjen och tillslut var alla samlade. Däremot så delade vi upp oss men eftersom marknaden är så pass liten stötte vi på varandra mer än en gång. Brukar sällan köpa något på Sävar marknad då utbudet sinar från år till år, men i år inhandlade jag en snusnäsduk och en åtdragare av ett stånd vars säljare i grund och botten kom från Gällivare. Nu bodde dom i Sundsvall och han verkade ha hemlängtan och funderade på att lämna kvar frun och åka uppåt igen, haha. Nu fick jag ju en snusnäsduk och egengjord åtdragare av Johan i julklapp men det är bara bra att ha mer än en snusnäsduk och så är det extra roligt att ha någon fler åtdragare att varva med. För det mesta gick vi runt men en liten stund satt vi ner vid scenen då pappa hade vunnit på ankracet kvällen före i Sävar ån. Först vann han ett av dom fem loppen och vann då en dansbiljett och sen blev han även 2a i finalen, grattis till vinsten pappa! Lite senare kände vi att vi kunde marknaden och vi drog oss hemåt, Lars for hem till sin mamma och vi andra barn hem till vår där vi blev bjudna på middag och fika. Återigen, morsdag och hon bjuder på allt, vilken mamma va? Grattis på mors dag kära mamma, det finns ingen som du.

 

När det började närma sig kvällen fick jag och Eve skjuts hem till stan av pappa och Kajsa och det satt väldigt fint vill jag lova. Jag har börjat må så dåligt kroppsligt och mest mot kvällen. Får lätt ont, är kokhet i ansiktet och känner bara hur kroppen tappat orken. Efter en dusch känner jag mig lite piggare och resterande av kvällen blir lugn. Blir inte så sent ikväll då jag ska på synundersökning imorgon inför körkortstillståndet, ja, jag ska börja övningsköra igen. Av någon anledning blir jag alltid nervös då man ska kolla synen och liknande, riktigt varför vet jag inte men det kommer nog att gå bra. Började när jag var 16 men i och med huvudvärken så fanns varken orken eller motivationen, ja var ju när jag var 16 som mina problem började och jag var jättedålig. Var praktiskt taget liggande i sex månader, klev bara upp och gjorde det jag måste sen la jag mig igen. Förutom det ska jag och Britt-Mari ordna några ärenden på stan och även på Ersboda så det blir full rulle imorgon. Inte nog med det, på tisdag ska hon, jag och Sara gå Blodomloppet! Nu var det ju tänkt att alla skulle jogga mer eller mindre men mina knän sa ju som sagt upp sig men istället för att jogga så kommer jag att promenera för en god sak. Ska även använda appen Gå för hjärtat så kommer att skänka pengar till forskning för kvinnohjärtan samtidigt. Kan det bli bättre?

 

 

Ganska precis hemkommen efter en heldag och helkväll med Britt-Mari. Dagen började med att bussen var flera minuter sen och jag kan undra varför dom redan har dragit in på bussresor när dom nu insisterar på att bli sen fastän det inte finns någon snö. Väl nere på stan så gick vi runt och kollade lite i affärer och pratade på som vanligt. Idag har vi pratat om allt ifrån upploppen söderut, våldsbrott mot barn och deras förövare och så vidare. Vi har givetvis pratat om trevliga saker också men jag störde mig så mycket på en artikel idag så jag var tvungen att prata om det. En kille blev intervjuad och förklarade att hans orsak till medverkan i upploppet är tristess, det händer ingenting. Han går sista året på gymnasiet, spelar fotboll på fritiden och har sökt 30 sommarjobb men har bara fått svar från tre ställen och det var bara nej. Då tänkte jag; Hur dum i huvudet får man vara? Jag har varit arbetslös sen 2 januari och har sökt jobb varje dag sen dess, jag har även sökt praktikplatser och varit på möten efter möten. Jag har ingen hobby på fritiden och jag går inte i någon skola, jag om någon borde vara döless på min tristess men går jag och våldför mig på annat och andra för det? Det går inte att skylla på övervåld från polisens sida, politiken, jobb bristen och så vidare, alla har vi ett eget val. Vad blir bättre av våld? Våld och hat föder bara just våld och hat. Vill man ändå något ska man göra det med sin röst, man ska prata. Visst, ibland lyssnar ingen men lyssnar fler för att man slänger en gatsten på en yrkesman eller tänder eld på en bil?

 

Ja, som sagt, ibland tänker jag väldigt mycket och det gör jag speciellt när jag åker buss. Nu när jag var på väg hem och lyssnade på musik kom jag på att jag missade en viktig detalj i mitt inlägg om min mini semester. Ja, egentligen är den bara viktig för mig men ändå, hur jag kunde missa att skriva den vet jag inte men ibland är minnet som sagt bra men kort. Mitt inlägg handlade till stor del av ren skogen och ändå missade jag att skriva om min lassodebut! I hagen bakom huset fanns en fjolårs kalv som ännu var omärkt och det var tänkt att den skulle fångas in för att märkas. Jag och Tobias övade lite på lassokastning tillsammans med Johan och hör och häpna, jag slängde bättre med högern. Mamma säger att jag nog har ärvt min, ja dubbelhet kanske man kan kalla det av morfar. Jag skriver med vänster men gör mycket med höger också, för han var det tvärtom. Men i alla fall, vi övade inte allt för länge då vi inte fick trötta ut armen inför det riktiga kastandet. Väl inne i hagen var jag en millimeter ifrån att kasta fast renen perfekt runt halsen, gissa om jag blev småputt för att den tvärnitade precis så jag missade. Dom är inte dumma dom där renarna så ni som tror det kan ju sluta med det på en gång, haha. Även om jag inte kastade fast renen så är jag väldigt stolt över hur nära jag var men även över att jag träffade svansen två gånger också, fick bevis med massa päls på lassot, haha. Fick i alla fall blodad tand och är väldigt sugen på ett eget lasso, öva kan jag ju göra även här hemma så varför inte. Vet att det finns neonrosa lasson och ett sånt skulle inte sitta fel då rosa är en av mina färger. Får se om det köps in ett inom en snar framtid, ska kolla med Johan vart det finns för han är ju som sagt bättre på det där än jag. När jag är där uppe lever jag verkligen ett annat liv mot för vad jag är van vid men det är kul. Samtidigt är det jobbigt att slitas mellan två världar men jag tror faktiskt det är bra också att man har två och inte bara en värld att gå efter.

 

Nu känner jag att det här blev väldigt blandat men det blir ju också en insyn i min hjärna kan man säga. Ena stunden tänker jag på ditten för att nästa sekund tänker jag på datten. Det är inte konstigt att jag är ganska förvirrad ibland då jag inte bara tänker mycket, jag pratar mycket också.

 

I och med min insättning av hormonspiralen Merina så började min snälla kropp att samla upp vätska. I och för sig verkar jag ha lite vätska i kroppen på heltid och samlar väldigt lätt beroende på vilken tid i månaden det är och så vidare. Nu kan jag däremot lägga ett finger ungefär i skåran som blir i benet från sockan. Fick Furix utskrivet som ska vara en av dom snällaste vätskedrivande, skulle äta dom i en vecka och sen vid behov. Jag åt dom i en vecka och kände aldrig springa på toa behovet som alla har varnat för. Däremot fick jag höra av distriktssköterskan på vårdcentralen att det kan visa sig i att vätskan hamnar rätt i kroppen också, man ska alltså inte bara kissa ut den. Dock så har jag ju inte märkt någon skillnad och har även fått ont i resterande leder. Hon började prata om att jag var övervikten och borde gå in på den vägen och ja, något liknande sa hon. Berättade då hur jag sliter med vikten sen jag gick upp mycket i och med allt strul med måendet och alla dess tabletter i form av ppiller, minipiller och antidepressiva. Just nu har jag dock gått upp i vikt men det beror på att jag tappat kosten och blivit så, ja jävla less ärligt talat. Vätskan gör ju inget under för vikten heller, den bara skvalpar runt och väger onödigt mycket. Fick även höra att jag borde börja med stödstrumpor i och med mina åderbrock och vätskan såklart, det är nu ingen nyhet för mig men det är inte så lätt att hitta i bra storlek heller. Sist jag var hos läkaren pratade jag om att jag skulle behöva special beställa men fick bara ett ja som svar. Med mina mått hamnar skostorleken på typ 44-46 och jag har ju bara 38-39. Skulle ju inte riktigt funka med så stora sockar runt foten direkt. Sen så har jag även hört att stödstrumpor under sommaren inte är så roligt då dom väldigt lätt pressar vätskan uppåt och vem vet, min ytliga blodpropp kanske får lust att vandra vidare då?

 

Förutom vätskan så har jag haft problem med blödningar. Blödde små skvättar i början men sen hade jag ett uppehåll på ungefär en vecka. Efter det blödde jag varje dag i 26 dagar, 26 dagar?! Nu även i en sån mängd att jag behövde använda tamponger. Nu ikväll märkte jag lite ljusrosa efter att jag varit på toa och jag kände hur ilskan började bubbla upp. Satan heller att jag ska blöda igen! Nu kan man ha problem i upp till ett halvår i och med spiralen men kom igen, varför jag? Än en gång vill jag be PCOS dra åt pärskvittje. Försvinn ur mitt liv och kom aldrig tillbaka. Tänk så mycket bättre jag kunde ha mått utan dig som puttar omkull mig i min viktkamp om och om igen. Nej, jag skyller inte allt på min sjukdom men den gör ju allt så mycket svårare av någon idiotisk anledning.

 

Förhoppningsvis går allting till sig så att jag och min själ får lugna ner sig. Jag vet att jag inte borde tänka på det så mycket men varje dag tänker jag på det även om det inte är mycket. Har hamnat i en period då jag är spyless på alla mina krämpor och ärligt talat börjar jag fundera på vad jag levde för liv i mitt förra. Det kan ju inte ha varit något bra då jag blir så prövad nu i allt och ingenting. Jag vet, ingenting blir bättre av att gnälla och ha sig men ibland måste man få skrika ut lite innan det blir för mycket. Tror jag börjar tänka allt mer på alla mina små problem då jag vill ha barn. Har man PCOS är kan det vara väldigt svårt att få barn och för dom som känner mig så vet dom att det är mitt mål med livet. Ja, man kan adoptera, ha fosterbarn och så vidare men ja, jag har velat ha barn sen jag var sju år. Ibland sliter det så mycket i mitt hjärta att jag inte riktigt vet vars jag ska ta vägen. Samtidigt kan jag bara ta tag i en sak i taget men jag vill så gärna kunna laga allting på en gång.

 

Ja, nu ska jag försöka skriva om min resa upp till Purnu och ner hem till Umeå igen. Klev upp vid fem på fredagsmorgonen den 3/5 och efter sextiden kom pappa och hämtade mig för att ge mig skjuts till stationen. Kom på några dagar innan att pappa börjar jobba innan sju och då passar det ju perfekt att be om skjuts istället för att ta taxi eller buss. Solen sken och jag hade en bra känsla i magen vilket verkade bero på att alla tåg gick precis i tid, hör och häpna SJ skötte det bra! Ja, man ska väl egentligen inte klaga men jisses så less man kan bli på alla förseningar och fel, jävla svammeltåg vill jag kalla det. Den här gången hoppade jag av i Nattavaara då det är närmre hem till byn än vad det är från Gällivare och hej bara vilken skillnad. Från att hoppa av vid en stor station och asfalt så långt ögat når så hoppade jag av på en grus och lerplätt med ett litet skjul som vänthall. Ja, nu låter det som att jag klagar men det gör jag verkligen inte, tycker att det är super att man kan hoppa av där även om skillnaden är väldigt stor. När jag var framme kom Johan och hämtade upp mig, väl framme i byn blev det ganska lugna puckar. Även om man borde vara jättetrött i och med en tågresa så är det inte så farligt även om man knappt sovit något under natten.

 

Veckan blev lite annorlunda än planerat, istället för att jobba dag så fick Johan jobba natt och även ända fram tills torsdag natt. Blev nästan som att jag gick på skift också, jag klev upp och gick på toa när Johan kom hem på morgonen sen la vi oss och sov tillsammans. Vi klev upp och åt lunch och sen gick vi och la oss en sväng igen. Kunde även bli en sväng i sängen efter middagen också. Under den här veckan hanns det med ganska mycket, det blev små promenader, det grillades, det skrattades och det skojades. Något av det roligaste, ja förutom att få träffa hela familjen igen så var det att få träffa nytillskotten Clara och Alicia, jisses så fina små flickor, jag känner hur det skriker i min livmoder nästan. Det där gjorde ni bra Anette och Jonas! Har åter igen smakat torkat renkött, torkat ren hjärta och hemmagjord ren korv men ja, renskav är mer min melodi än så länge. Som ni kanske förstår har det blivit mycket gott både i matväg och fikaväg, det syns på vågen om vi säger så. Ska ha mer pli på mig själv nu i sommar då jag åker upp, jag med min vätska binder väl bara ännu mer för att det ska jävlas, haha

 

Något annat roligt och nytt var att vi for iväg och byggde på en ren hage på lördagen. Vi for iväg just efter nio på morgonen och kom hem just före 18 tiden ungefär. Då var det bara att slänga i sig maten innan Maria kom och skulle hålla i en alpnaeringskväll. I alla fall, väl framme så blev det att jag och Johan åkte ut och matade renarna, inne i ren hagen fick jag därför köra fyrhjulingen med bandsats mellan mattrågen och Johan fyllde på. Jisses vad nervöst det kändes att köra där inne bland alla renar även fast man vet att dom håller sig på sin kant. Därefter lassade vi oss upp på en skoter och fyrhjulingen och det bar ut på myren. Vi satt ett gäng på en liten kälke bak efter skotern med en stängselrulle mellan benen så man satt varken skönt eller praktiskt men det är väl så det ska va? Efter en bit började kälken nästan att välta där det var mycket vatten och det kändes inte så roligt när jag inte nådde ner till kanten för att hålla i mig. Som tur var kunde Johan hålla fast mig med hjälp av sina knän, jag kände bara hur jag började säga; nej nej nej. Haha, hade inte varit farligt att ramla ner men ändå var det läskigt just då. Så nu kan jag stolt säga att jag har kört en fyrhjuling med bandsats, spikat fast lite av en ren hage och så kört skoter på en myr. Väl tillbaka vid startpunkten så blev det lite korv och varm choklad för min del och när grabbarna grus for iväg för att ordna något som jag inte minns nu vad det var fick jag förslaget av den andra tjejen där att följa med ut i hagen och leta kalvar. Redan 9/5 och kanske någon dag tidigare började det kalvas i skogen och vi skulle gå ut och leta med kikare för att kunna fastställa vilka vajor som har kalvat. Nog såg jag hjärtsmältande kalvar i fjolsommar men nu såg jag rent av praktiskt taget nyfödda kalvar, mitt hjärta smälte mer än en gång och konstigt nog har jag faktiskt hjärtat kvar. I slutet på vår skogsfärd så kom en liten grå kalv med vit bläs och stjärna ändra fram till våra ben och nosade. Här hade inte synen ställt in sig än om den var ute och spatserade i hopp om att stöta på sin mamma. Älskade lilla hjärta, ville lyfta och upp hålla den tätt intill mig men det är inte så smart så skippade det, gjorde det i tanken istället. När vi kom hem igen kom som sagt Maria ut och vi köpte hem lite såser och kryddor, det är alltid lika trevligt när Maria kommer. Det blev mycket prat och mycket skratt, jag höll även i Clara väldigt länge, chockade?

 

Så kom söndagen, egentligen skulle jag åka hem då men så ändrades planerna till att jag och Johan skulle bila ner tillsammans på onsdagen. Lika skönt var det, dagen innan tåget skulle gå eller när det nu var så spårade ett tåg ur och slet rälsen med sig. Jag hade fått åka buss från Boden vilket hade resulterat i en väldigt sen natt. Istället fick jag några dagar till i byn och dom tillbringade jag med att tvätta upp mina och Johans kläder. Ja, under alla dessa dagar har jag ju självklart sökt jobb också, enda gången jag inte sökte jobb var under kristi himmelsfärsdag men jag kände; nej, det är röd dag. Vi klev upp redan fem på onsdagsmorgonen då bilen skulle lämnas in klockan sju för bromskloss byte, under tiden gick vi runt där i Gällivare i cirka tre timmar. Gissa om jag var less? Dagen innan hade vi även lassat in mer ved hemma och det tog på krafterna då jag var helt slut efter renskogen, haha. Ont i kroppen och ännu mer promenad på det, ont ska tas med ont eller hur? Ja, nu är ju promenader bra men det gjorde ont! Efter några ärenden började vi åka hemåt och samtidigt som det kändes underbart att få komma hem så kändes det jobbigt att lämna sitt andra hem. Efter en väldigt lång resa med väldigt mycket skönsång från min sida så hamnade vi hemma i Umeå där Britt-Mari hade varit snäll och gjort en supergod middag till oss. Tack så mycket för kattvakten! Vet ju att du och Mirabelle trivs ihop så det är väl lika bra att ni slipper mig ibland?

 

Nu har jag med all säkerhet missat jättemycket men minnet börjar tryta när det gäller vissa detaljer. Vill i alla fall säga ett stort tack till familjen Örtstam som gör livet extra fint. Jag älskar er alla så ni vet inte. Snart ses vi igen!

 

 Just i denna skrivande stund så håller jag och Britt-Mari på och fixar oss. Ja, jag har sminkat mig men måste bestämma vad jag ska ha på mig. I och för sig är inte kläderna ett problem det är vad jag ska ha på fötterna som är det så därför vet jag inte riktigt vilka plagg jag ska välja heller. Vilket I lands problem eller hur? Dock är det viktigt för mig att kunna känna mig snygg men praktisk, alltså inga höga klackar här men det vet ju alla som känner mig ändå. Vi ser väl vad det blir, måste ju ha något på mig för jag tror inte det är så uppskattat om jag åker ner på stan utan kläder, haha.

 

Men i alla fall, lite senare när vi är klar bär det av ner mot stan där vi ska möta upp Sara för att äta middag tillsammans. Vars det hamnar och vad vi äter vet vi inte riktigt än men det ser vi väl då. Tidigare idag var det molnigt och lite kallare men nu skiner solen så vi ser väl om det håller i sig. Imorgon blir det väl något liknande, jag och Britt-Mari umgås men då ska vi inte äta ute som ikväll. Någon gång kan man unna sig en middag eller lunch ute men inte för ofta tycker jag. Det finns viktigare saker att lägga pengar på men ibland är det skönt att bara kunna luta sig tillbaka och bli serverad på plats eller har jag fel? På söndag bär det av hem till Sävar i och med morsdag och den årliga Sävar marknaden som alltid infaller på mors dag. Tyvärr blir det allt sämre för varje år som går men det är ändå en tradition att man går en sväng på samhället och träffar folk. Det är samma med skyltsöndagen, förut var det jättemycket även inne i skolan men nu är det knappt någonting, det är väldigt tråkigt.

 

Borde sätta fart och göra mig klar, välja kläder och sen fixa klart håret. Avslutar med att bjuda på en bild från lillebrors spelning på Kulturnatta. För er som inte vet så är snyggingen med den röda elgitarren min lillebror som jag är så stolt över. Bandet heter Extrakt och dom spelar thrash metal, för er som är nyfikna så finns det klipp på youtube.

 

Jag har verkligen tappat farten här på bloggen och samtidigt ser jag att det finns trogna läsare i alla fall. Det känns riktigt kul att ni väljer att följa mig även fast jag har hamnat i en svacka nu efter min lilla paus. För det första så blev mina planer ändrade, Johan blev dålig och stannade därför kvar någon extra dag, det tackar ju inte jag nej till men var synd om han som blev dålig så klart. Det kommer nog bli svårt att skriva om allting jag har gjort sedan sist men litegrann borde jag komma ihåg kan man ju tycka. Den senaste tiden har känts som ett virrvarr och dagarna försvinner med en fingerknäppning nästan. Nu kan man ju tycka att så varma dagar som vi haft nu senaste tiden sniglar fram då man blir ganska trött men samtidigt inte.

 

Jag har varit hemma i lite mer än en vecka och under den tiden så har det varit mycket god mat och många goda skratt men även mycket tårar. Jag vet inte riktigt vad det är men det bli ju som sagt allt jobbigare att vara ifrån Johan och det gör att själen bubblar över lite nu och då. Har fortfarande problem med vätska i kroppen, fick Furix utskrivet men har inte känt mig hjälpt någonting av det och nu då värmen smällde till så fick jag till och med ont i armar och händer vilket jag inte brukar få. Ibland blir jag så ledsen och arg för att jag ska ha så många problem, det räcker väl med ett tycker jag. Även Johan känner sig maktlös emellanåt och det gör ju ingenting bättre för vare sig han eller mig. Förutom bråk med vätskan så har jag äntligen fått träffa en hudläkare, hon såg mycket rosacea i mitt ansikte vilket min läkare total vägrade att jag hade sommaren 2010. Varför kunde jag inte fått en remiss redan då? Den här fick jag från min läkare på kvinnokliniken som jag träffat mycket mindre än min ordinarie. Men som med mycket går vårdcentrals läkare efter ålder, jag var för ung för dittan och dattan men ändå har jag med all säkerhet haft till exempel min PCOS från då jag var 14 år men det ska inte heller synas fören senare, men redan då var ju min mens lika ojämn som en ja, jag vet inte vad. Men men, åter till rosacea, jag har fått en tre månaders kur med tetralysal som är en antibiotika kur då rosacea är en infektion i huden. Förhoppningsvis blir jag mindre röd i ansiktet då jag lidit av det i så många år.

 

Vad har mer hänt under veckan sen jag kom hem? Ja, vi har varit och sett min lillebrors band spela på Kulturnatta, både jag och Johan headbangade, vi var nog dom enda som röjde rejält under spelningen men det var ju faktiskt så Emil ville ha det. Vi har grillat, vi har umgåtts med nära och kära rejält. Ja, ärligt talat så har det varit ganska mycket fläng fram och tillbaka då jag haft mina möten och då vi även har passat på att umgås mycket med dom i min närhet här nere. Det känns lika bra att passa på nu innan jag åker iväg för att jobba i sommar. När Johan for hem så stannade jag kvar i Sävar då jag hade min sista tandhålslagningstid tidigt morgonen därpå så därför sov jag över hemma hos pappa. Behöver jag säga att jag har umgåtts mer än väl med mina syskonbarn? Jag måste passa på att träffa dom så mycket jag kan innan jag åker då man får så mycket styrka ifrån dom plus att jag vet att dom små älskar att få besök. Nu har jag säkert missat hundra detaljer men så får det bli ibland, det går ju inte att skriva precis allt utan att det blir för mycket. Däremot kan jag avslöja att jag har fått gångstavar nu under den här veckan, ja såna där som rör sig boing boing. Nu är jag jättedålig på att förklara men det är gångstavar med motstånd på fyra kilo så nu är det bara att bli van dom.

 

Ja, nu har det gått några dagar sen jag skrev något sist och det känns ganska konstigt samtidigt som det känns skönt. Johan är fortfarande kvar men just nu ligger han och ska försöka sova då han har bestämt sig för att köra hem nu under natten i och med värmen. Har sommaren kommit eller är det bara tillfälligt? Just nu har jag 33,7 grader i solen och jag kan lova att det var svettigt att sitta ute och äta. Fick rent av svettfläckar fram på tunikan av all värme, då är det varmt!

 

Som sagt, jag ska uppdatera mer om vad som har hänt under min frånvaro här på bloggen men inte idag. Det är inte så roligt att vara mig alla gånger, tål varken värme eller kyla, haha. Just nu dunkar mitt huvud i takt med ljudet utomhus och värmen gör mig svimfärdig. Ska ta det lugnt och luta tillbaka en stund och senare kanske jag gör Johan sällskap i sängen om det inte är alldeles för varmt i sovrummet det vill säga.

 

Jag vet att det har varit tomt i några dagar nu här på bloggen och det kommer att fortsätta så i några dagar till tror jag. Hade planerat att åka hem igår men nu blir det så att jag och Johan åker ner på onsdag någon gång och då stannar han hos mig till på söndag. I och med att vi har ett distansförhållande så förstår ni säkert varför jag kommer att lägga mer krut på våra sista dagar tillsammans även om vi ses igen i början på juni då jag ska sommarjobba här uppe i år igen. Under min tid här uppe har jag fått vila upp psyket men arbeta upp fysiken och det har varit underbart men samtidigt jobbigt. Mer om det kommer jag att skriva om senare som sagt och då hoppas jag att ni fortfarande är med mig!

 

Stor kram till er alla!

 

Som ni säkert redan vet så kommer jag att åka upp till Johan och hans familj tidigt imorgon bitti. Förutom att åka upp tidigt på morgonen så tänker jag även ta en paus i bloggandet medans jag är borta. Kommer kanske att komma in något litet inlägg ifall det finns tid men jag kommer inte att prioritera bloggen. När jag kommer hem igen kommer jag att uppdatera om mina sista dagar innan resans avgång men även själva resan. Den här resan betyder inte bara att jag får träffa min stora kärlek utan även att jag tar mig en välförtjänt semester. Ja, jag kommer ju givetvis att sköta arbetssökandet lika bra men resterande kommer jag att låta vila. Så, vi ses när vi ses och vi hörs när vi hörs!

 

 

Hur firade ni valborg? Min dag började med en sväng på stan för gå lite ärenden nu innan jag åker uppåt. Efter det gick jag till salongen där jag mötte upp mamma och vi gick sedan tillsammans till bussen för att åka hem till Sävar. Väl hemma i Sävar så for vi förbi på Ica en sväng och sen tillbaka hem till mamma. Lillebror skulle ha sin första fest så han var nervös och stressad, så vi tjejer hade lite roligt åt det. Medan jag och mamma var på affären så kom även lillasyster hem dit så nu var vi ett litet gäng plus en målare som la det sista fingret på klädkammaren. Efter lite tårta och dryck så bar det vidare för oss tjejer hem till faster Kia och farbror Leif då vi var ditbjudna på middag. Vi blev sammanlagt elva stycken där och vi hade det jättetrevligt. Alla tog med sig sitt eget kött även om det delades med sig friskt av allas i alla fall, men det är ju så det ska vara eller hur?

 

I början av kvällen var Agnes lite blyg men tillslut blev hon väldigt charmig och hon njöt för fulla muggar av all uppmärksamhet. Den här lilla damen har börjat prata engelska redan, hon säger aldrig älskar dig men är det på engelska går det jättebra. Igår satt hon och flirtade med alla runt bordet när vi åt efterrätt. Hon sa love you till alla som satt runt bordet och det gjorde ju givetvis alla ännu gladare än tidigare och Agnes höll nog på att spricka av stolthet. Efter en god middag med god efterrätt så delade vi upp oss litegrann. Vi for förbi på lillebrors fest en snabbis och efter det så åkte jag och mamma hem till Emma då hon satt hemma själv. Där såg vi slutet på Biggest losers samtidigt som vi pratade om ditten och datten. Lite senare bar det av hem till mig med mamma då hon förlorat sin sängplats i och med festen som pågick men det gick ju lika bra för henne att sova här tror jag som hemma. Däremot så sa min kropp emot extra sängen på en gång så natten till idag har jag som mest sovit kanske två timmar men sånt får man ta ibland eller hur?

 

Det var min valborg det i korta drag, underbart sällskap, underbar mat och ja, allting var underbart.

 

Trött, tröttare, tröttast, ja det stämmer in på mig till 100 %. Jag är så trött på att ha mens så att jag vill spy, har haft mens i 18 dagar och jag samlar på mig så mycket vätska på benen så att jag börjar bli mörkrädd. Mina åderbråck tar stryk och min så kallade ytliga blodpropp som också är ett åderbråck sprider sig. I början hade jag brunt runt om just bråcket vilket var kanske en fem kronas storlek, nu har det bruna börjat krypa fram på benet. Förutom fula åderbråck ska jag även ha fläckar här och där på benen som ser ut som hemska blåmärken. Det känns inte så roligt att ha en 90 årings ben när man blir 25 år till hösten. Igår såg man till och med genom byxorna hur sockarna skar in i benet och man kan nästan lägga ett finger i skåran som blir. Ska ringa till vårdcentralen imorgon bitti och se om jag kan få en akut tid imorgon för det här går inte! På förmiddagen ska jag beta av mitt första besök hos tandläkaren så får se hur det går då jag ska vara där lite längre än en timme. I början av min mensperiod så hade jag jätteont i brösten, bara att täcket nuddade gjorde ont, nu har det onda däremot krupit ner till äggstockarna och jag känner en molande smärta där nere hela tiden. Det plus vätska som gör mig ännu mer tryckkänslig än vanligt gör mig så trött, less och arg. Ringde till kvinnokliniken i måndags och då bestämde vi att jag ska få en snabb tid till en barnmorska om jag fortfarande blöder efter min mini semester hem till byn. Det är jobbigt att det ska tära så mycket på kroppen för att kunna hitta ett alternativ till medicin när det gäller min PCOS. Ju mer problem jag får ju mer förbannad blir jag.

 

Vi får helt enkelt vänta och se hur det går med allting, det enda jag ber om är att få lite mer kraft att orka med allt strul med kroppen. Jag vill bara lägga mig ner och sova i flera timmar för att sen kunna vakna upp och må bra. Dock ska jag upp tidigt både imorgon och i övermorgon, dock åker jag ju upp till byn på fredag morgonen så det är det värt. Det är faktiskt värt att kliva upp tidigt imorgon bitti också för då får jag träffa ungarna en sväng redan på morgonen. Brukar oftast planera in en vila då jag kommit fram men oftast blir det inte så. Så, förutom kraft ber jag nog om strulfria tågturer, men det är nog för mycket att be om då det är SJ vi pratar om, haha.

 

Avslutar inlägget med en bild på familjens prins, kan man bli annat än varm om hjärtat?